Under den senaste veckan har jag snickrat ihop ett par nya sociologiska glasögon med ökad skärpa, ungefär som när Galileo konstruerade bättre teleskop och därmed kunde upptäcka Jupiters fyra största månar. Med dessa förbättrade glasögon kan jag konstatera att de frågor som förekommer i den allmänna samhällsdebatten för det mesta egentligen inte handlar om vad de påstås handla om utan om något annat, i sista hand makt.

Igår skrev jag att folk som debatterar och polemiserar ofta inte kan tas på orden eftersom det är andra motiv än de framförda som egentligen ligger bakom, till exempel att den majoritet av tredjevärldsländer som ingår i FN i verkligheten är mer intresserad av att klämma ur den rika världen koldioxidböter och miljöskamsavgifter än de oroar sig för att deras koraller ska blekna eller deras öar sjunka i havet.

Nu ska jag försöka formulera en tanke som för många kanske är självklar. Men den är ändå inte särskilt lättillgänglig. Den tanken är att samhälleliga diskussioner egentligen inte handlar om vad orden säger utan om något bakomliggande som för det mesta direkt eller indirekt gäller makt.

Det finns optimister som menar att de politiskt korrekta idéer som inspirerat västvärlden i något tjugotal år håller på att förångas och lämna markytan så att vi som bor här nere återigen kan andas friskare luft. Jag önskar det vore sant, men min inre, vetenskapligt lagde skeptiker törs inte instämma i sådana förhoppningar. Det beror på att PK-ismen, som några efter amerikanskt föredöme kallar wokeismen, sitter fast i det svenska samhället med kraftigare och tätare rötter än vi normalt uppmärksammar. PK-ism betyder att alla människor, som anser sig svaga, har rätt att bli omhändertagna av staten samt att staten har en skyldighet att ansvara för omhändertagandet. Det står i grundlagen att detta är statens särskilda uppgift och ansvar. Den outtalade utgångspunkten är att staten har allmakt nog att klara av detta.

Det finns bara en sak som är svårare att förstå än grekiska filosofers texter och det är läroböcker som ska förklara de grekiska filosofernas texter. Jag tror att sådana som Platon och Aristoteles (bilden) egentligen talade om viktiga men fullt förståeliga saker. Men två och ett halvt tusen år har passerat sedan dess och när man betänker hur svårt det är att fatta svenska texter som bara är några hundra år gamla så inser man hur näst intill omöjligt det måste vara för vår tid att få någon rätsida på hur dessa tänkare egentligen menade, och detta hur skickliga språkvetenskapare som än anlitas. Och när man sedan sätter dessa trögflytande och antagligen bara delvis förstådda översättningar i händerna på en vanlig universitetsfilosof som ska försöka förklara för sina stackars elever sänker sig ytterligare ett lager av töcken över de – som jag tror – ganska rättframma tankar som de gamla grekerna presenterade.

Det finns någonting som kallas skällko. Det är en ko som av sin ägare, bonden, utsmyckas med ett ledarskapsemblem i form av en skälla, alltså en klocka, som fästs kring kossans hals. Så här förklarar Wikipedia:

Tim Walz, guvernör i den amerikanska delstaten Minnesota och vicepresidentkandidat under Kamala Harris vid förrförra årets presidentval, har meddelat att han inte ställer upp till omval som delstatlig guvernör. Det beror på de omfattande välfärdsbedrägerier som under de senaste åren uppdagats just i Minnesota som anses ha USA:s mest välutvecklade välfärdssystem, där ”välutvecklade” nu alltså visar sig betyda inte bara ”generösa” utan också ”okontrollerade”.

Varje regim som vill värna om sin legitimitet – vare sig den är demokratisk eller ej – måste ha vittförgrenade känselspröt som informerar den om stämningar i folkdjupet och i alla fall i någon mån låta sina åtgärder påverkas av starka uppfattningar hos dem vars arbete i sista hand finansierar regimen.

Det fanns en period av mitt liv, kanske för femtio år sedan, då jag hade samhällelig förtröstan i bemärkelsen att jag trodde exempelvis att socialpolitiken kunde lösa sociala problem och att u-landsbiståndet faktiskt kunde höja de av kolonialism förtryckta folkens levnadsnivå. Emellertid har denna förtröstan gradvis undergrävts. Tvivlen började så snart jag engagerade mig professionellt inom u-landsbiståndet och har sedermera fördjupats.

Praktiskt taget varje dag drabbas jag av nya saker som jag inte begriper. Nu senast, i samband med de somaliska välfärdsbedrägerierna i Minnesota, har jag utsatts för hela kaskader av svårförståeliga sinnesintryck.

Jag känner en kvinna som heter Svea. Hon bor i ett hus som kallas Sverige tillsammans med sin man, en förskrämd karl som hon föraktar och tvingar att arbeta hårt med sin firma för att han ska kunna finansiera hennes hobby.

Vi skattebetalande och ansvarskännande medborgare har naturligtvis anledning att med Bitte Assarmo, som igår skrev här om ”Somali-gate”, alltså det av somalier i Minnesota drivna bedrägeriet mot välfärdsstatens stora satsningar till stöd för autismdiagnosticerade barn och ungdomar, bli rättmätigt upprörda, särskilt vi som inte tror så mycket varken på somalier eller välfärdsstaten.

Singapore är ett slags stadsstat belägen på ett antal öar med broförbindelse till Malaysia. Denna nation är så liten – något mer än hälften så stor som Öland, Sveriges minsta landskap, och med sex miljoner invånare varav sjuttio procent är kineser – att man knappt hade upptäckt den om det inte fanns särskilda anledningar (och då menar jag inte drinken Singapore sling som uppfanns år 1915 på Raffles Hotel och fortfarande serveras där).