När Simona Mohamsson och Liberalerna den 13 mars 2026 presenterade Sverigelöftet och tog bort den röda linjen mot SD, valde stora delar av medierna att fokusera nästan uteslutande på intern splittring, avhopp och de kritiska rösternas klagan. Rubriker om ”kaos”, ”sorg”, ”svek” och ”implosion” dominerade. De känslostyrda som saknade en egen överlevnadsstrategi för partiet fick stort utrymme, medan den stora strategiska och sakliga vinsten med beslutet knappt nämndes.
I årets första nummer av skattebetalartidningen Sunt Förnuft avslöjas med påtagligt ogillande att staten har vuxit med mer än 70 000 anställda, nästan 40 procent, sedan år 2008. (ChatGPT påminner vid förfrågan att man inte ska glömma att det utöver staten också finns kommuner och regioner och att dessa under perioden vuxit med ungefär 250 000 anställda vilket motsvarar runt 20 procents ökning.) Tidningen resonerar sedan vad denna vidunderliga tillväxt kan bero på, dock utan att riktigt få korn på några tidigare obekanta tolkningar.
Ett tjockt kuvert från Falu Tingsrätt damp plötsligt ner i min brevlåda. Innehållet – en pappersbunt på närmare 100 sidor – redogjorde i detalj för ett rättsfall gällande ”grovt fordringsbedrägeri”. Riktigt intressant läsning, faktiskt. Jag hann komma en bra bit in i kompendiet innan jag insåg att jag var en av målsägarna.
För fyrtio år sedan skrev jag en bok om svensk historia – På spaning efter Moder Sveas själ – med en storartad teori om ett 250-årigt cykliskt mönster varav Sverige fått uppleva nästan tre kompletta cykler sedan Birger Jarl kom till makten omkring år 1250, nämligen feodalismen, nationalismen och den cykel som nu håller på att ta slut, industrikapitalismen. (Bilden visar historiens eller historieskrivningens gudinna, musan Clio.)
I Matteusevangeliet 7:5 uppmanar Jesus oss att “ta först bort bjälken ur ditt eget öga, sedan kan du se klart och ta ut flisan ur din broders öga”. Det är en del av Bergspredikan och en känga mot hyckleriet i att se problem hos andra, när problemen hos oss själva är större. Jesus lär oss att i första hand hantera våra egna brister innan vi kritiserar andras. Svensk media skryter gärna om hur låg korruption vi har i Sverige och pekar finger åt länder som Ungern. Här vore viss självkritik på sin plats.
Någon frågade mig vilka tre saker jag skulle göra om jag vore statsminister. Det vet jag. En av dem vore att ändra skolpolitiken. Här är ett tal jag skrev för femton år sedan till dåvarande utbildningsminister Gustav Fridolin (utan att han bett om det). Texten är ett linjetal som jag tyckte att Fridolin borde hålla inför samtliga Sveriges lärare.
Jag vågar påstå att inget avgörande har skett i svensk skolpolitik sedan dess och därför publicerar jag det igen.
Att Påve Leo XIV i sin välsignelse (Urbi et Orbi) under påsken uppmanade alla de stridande nationerna och grupperna i världen att lägga ner sina vapen och välja fred kan inte ha varit mer än väntat för oss alla. Ty, det ingår liksom i hans ”gudomliga” arbetsbeskrivning att predika fred och en överväldigande majoritet av mänskligheten vill givetvis inget annat än detsamma.
Jag har länge stört mig på Vatikanens politiska utspel. Det började redan under Franciskus tid, när han efter Hamas attack 7 oktober skamlöst poserade intill en krubba där Jesusbarnets svept in i en palestinasjal. Det har inte blivit bättre under påven Leo XIV.
Jag insisterar inte på att jag har rätt i en angelägen fråga som rör möjligen aktuella förändringar i de jordiska civilisationernas relativa hackordning. Jag har emellertid lärt mig att det jag bedömer vara ”rätt” i sådana frågor – i det akuta fallet att USA och kanske Israel har dragit det kortaste strået och skurkstaten Iran det längsta i den nu pågående fejden kring Persiska viken – inte bestäms så mycket av vetenskapliga teser och lärt folks funderingar som av mer djupt liggande och svåråtkomliga emotionellt grundade övertygelser.
Ebba Busch valde, som första (eller åtminstone en av få) politiker att rakt ut ifrågasätta SVT:s opartiskhet när hon ställdes inför starkt vinklade frågor. Det fick de grötmyndiga bossarna på skattefinansierade public service, och deras likar i main stream-medierna, att gå i taket. HUR vågade Busch ifrågasätta något så heligt som en journalist? Men det gjorde hon – och det fick SVT Nyheters ansvariga utgivare Karin Ekman att se rött. Hon kände sig manad att skriva en politiskt färgad krönika om saken.
Denna text kommer att utmynna i en paradox som, liksom naturen och livet i allmänhet, inte har någon rationell förklaring utan måste tillskrivas tillvarons återstående mysterier.
Politiker som Annika Strandhäll, som tillbringar mer tid på sociala medier än i den faktiska politiken, borde bli av med sina upphöjda positioner. Och kom nu inte och säg att det är Strandhälls jobb att sitta och skriva hysteriska och oborstade inlägg på X. Det är det inte. Det är visserligen allmänt att S har sin egen trollfabrik, vars anställda har som uppgift att propagera för S-politiken, men Strandhäll är ju inte en av dem – i alla fall inte officiellt. Ändå tycks hon tillbringa all sin vakna tid på X och andra sociala medieplattformar. Och ju senare på kvällen – desto högre tonläge.
Vi slarvar med orden. Om någon försynt undrar om det finns mänskliga raser blir han gärna hållen för nazist trots att mänskligheten till nyligen ansett det självklar sak att mänskliga raser existerar. Tänk bara på Statens institut för rasbiologi som inrättades för mindre än hundra år sedan efter riksdagsmotioner av bland andra en socialdemokrat och en bondeförbundare, alltså centerpartist. Institutet fortlevde som självständig, statlig institution fram till 1958 då det uppgick i Institutionen för medicinsk genetik vid Uppsala universitet. Den institutionen finns fortfarande även om den kanske slutat mäta skallar. Tänk även på amerikanska sjukhus som brukar kräva angivande av rastillhörighet på inskrivningsblanketterna.
Det är en gammal erfarenhet att vetenskapliga discipliner, när de får politisk betydelse, tenderar att förändra karaktär. Klimatvetenskapen utgör i detta avseende ett närmast skolboksmässigt exempel.
Under större delen av sin historia var klimatforskningen en i grunden försiktig verksamhet. Man arbetade med osäkra data, ofullständiga modeller och en djup respekt för klimatsystemets komplexitet. Huvuduppgiften var att förstå jordens klimat. Ingen seriös forskare kunde knappast föreställa sig att göra anspråk på att med någon större precision kunna förutsäga vare sig temperaturutveckling eller dess regionala konsekvenser. Detta hindrade dock inte att man redan tidigt drog den rimliga slutsatsen att ökade växthusgashalter kunde innebära potentiella risker värda att beakta.
För en månad eller sex veckor sedan låg den iranska mullah-regimen illa till. En folklig resning höll på att samla sig. Trump hade hyllat de upproriska iranierna och mer eller mindre lovat dem amerikanskt stöd. Amerikanskt och israeliskt stridsflyg stod mullrande redo att bomba sönder den iranska krigsmaskinen inklusive några hundra viktiga personer ur landets politiska ledning. Även om Trump inte hade förklarat sina militära avsikter särskilt exakt så hade västerlandet hygglig tillförsikt om att de allierade, således USA och Israel, skulle ”vinna” kriget.
Den senaste konflikten mellan USA och Iran har åter aktualiserat frågan hur man skall förhålla sig till länder med helt andra religiösa, kulturella och sociala förhållanden. Att USA och Iran inte kan förstå varandra är en eufemism. Endast en tillnärmelsevis obotlig naiv idealist tror att USA och Västvärlden kan omvandla den muslimska världen till att omfatta västvärldens värderingar. En amerikansk president existerar bara i 4-8 år sedan kommer en annan med inte sällan andra uppfattningar. Det är bara att jämföra de två senaste seniora inkubenterna. Den muslimska världen är till skillnad närmast evig och ändras i grunden inte alls. I flera avseenden gäller liknande för judendomen. Det enda förnuftiga råd man kan ge är att begränsa alla kontakter och alla beroenden till ett minimum med den muslimska världen.
Det är en retorisk fråga. Ni anar säkert att jag antyder det sistnämnda. Och inte bara antyder, för den delen, utan påstår. Inte för att alla avsnitt av P3 Historia är fyllda av myter, halvsanningar och direkta osanningar – där finns också en hel del guldkorn – men tillräckligt många för att historierevisionism passar bättre som rubrik.
Skribenten Jonathan Spyer i tidskriften The Spectator, troligen ett av de av västerländska samhällstyckare mest respekterade åsiktsmagasinen, skrev så här den åttonde april, det vill säga i förrgår:
För några år sedan skrev jag en bok om Gud (Guds tredje strategi – ska Han lyckas den här gången?) och i samband med det har jag träffat en hel del präster i Svenska kyrkan. I kraft av att jag noga läst Bibeln och inbillar mig att jag fattar vad som står där så har jag lite förmätet känt mig som yrkesbroder bland prästerna.
Det fanns en tid då politikerna ansåg att staten var en skicklig företagsägare och i den rollen kunde ha uppgifter som hanterades bättre än av privata intressen. Hotell-och restauranter (SARA), detaljhandel i form av apoteksmonopol och grossistverksamhet i Vin- och spritcentralen är exempel. Dit hörde också Investeringsbanken och PK-banken och Bilprovningen. Alla är nu avvecklade eller sålda eller konkurrensutsatta.
Kanske är denna krönika alltför beskäftig och besserwisser-betonad. I så fall kan du välja mellan att strunta i den och att ge mig en uppsträckning. Kanske bestämmer du dig för att göra bådadera. Mitt problem är att jag i alla inlägg om Iran-kriget, varav media och andra inlägg med rätta överflödar, inte blir klok på vilka krafter debattörerna anser strida mot varandra.
Du som bor i Stockholm och regelbundet åker buss eller t-bana med SL – hur ofta störs du av en gapskrattande Anita på 50+ som kollar TikTok-videos med högtalare och som tar noll hänsyn till sina medpassagerare? Jämt och ständigt om Stockholms Lokaltrafik, SL, får säga sitt. Nu hänger de nämligen ut etniska svenskar som störande i lokaltrafiken.
För att ett land eller grupp av länder som hamnat på deken ska kunna ta sig upp ur sin gyttjegrop krävs, enligt min forskning, det vill säga mina observationer och funderingar, en mental utveckling i tre faser.
Orden ”fake history” dök upp häromdan när jag lyssnade på en podcast med den amerikanske historikern och islamkritikern Raymond Ibrahim, och jag funderade över varför begreppet inte används oftare.
Det snarlika ”fake news” används ju i snart sagt varje politiskt samtal sedan 2016, och innebär i korthet att nyhetsmedia (som man borde kunna lita på) hittar på nyheter som inte finns. Allt för att vrida opinionen i en viss riktning.
När en svensk katolik förbereder sig för botens eller försoningens sakrament, det vill säga bikten, inleder han gärna med att i ensamhet rannsaka sitt samvete. Själv skulle jag nog skriva en kom ihåg-lista för att slippa springa tillbaka till prästen för att uppdatera mina bekännelser. Det är väl ungefär som när man kommer hem efter ett besök i ICA-butiken och upptäcker att man glömt dillen som man skulle ha till laxpuddingen.
Makthavare – kejsare, kungar, diktatorer, presidenter och premiärministrar – genom historien har avslutat sina ämbete på olika sätt. De dör av ålder (Stalin, Mao, Roosevelt, Gustav Vasa), mördas (Palme, Caesar, Kennedy, Lincoln), förlorar val (Biden), avsätts (Nixon – se nedan) eller deras ämbetstid går ut (Obama). Det finns få ledare genom historien som självvalt ger upp sin position utan politisk eller juridisk anledning. Den enda ledaren som jag kan tänka på är USA: s första president Georg Washington (1732 – 99) som efter sina åtta år valde att 1797 återgå till sin älskade farm utanför Washington BC (numera ett välbesökt museum som undertecknad besökt).
Efter en synnerligen ytlig undersökning, i huvudsak baserad på introspektion, har jag kommit fram till att vi svenskar fram till rätt nyligen var ett uppfostrande folk och att detta är förklaringen till den vånda vi nu genomlider, inte minst när det gäller invandringen.
Jag vacklar i analysen. Är det mest förbjudna att namnge och beskriva samhällshärskarna och deras metoder eller är det ännu värre att peka ut de mekanismer som skänker dem makten? Eller med andra ord: är den största fadäs man kan göra att visa hur landets öde hotas av politikerväldets egennyttiga vanstyre eller är det ännu mer otillåtet att peka på den bakomliggande sociala process som hela tiden kastar fram nya generationer av makthavare som inte kan underlåta att förvärra problemen, det vill säga demokratin?
Idag firar vi påskafton. Påskvädret är det klassiska: med blygrå himmel och stänk av snöblandat regn. Som det ska vara, med andra ord, i alla fall i den här delen av Sverige. Norrut, däremot (där sonen firar med sin andra familj) är det strålande sol, flera minusgrader och underbart skoterföre. Så olika kan det vara. Men påsk är det ju ändå, oavsett var och med vem man firar.
I Norge förknippas påsken med kriminalhistorier av olika slag. Det finns en väldigt speciell anledning till det – nämligen det lysande stilgrepp som förlagschefen Harald Grieg valde för annonsen för den nyutkomna boken ”Bergenstoget plyndret i natt!”. Annonsen placerades på förstasidan till Aftenposten och utformades precis som en sensationell nyhet och reaktionerna lät inte vänta på sig. Aftenposten blev nerringda av oroliga läsare som hade familj och vänner just på Bergen-tåget. Bättre reklam kan inte en kriminalroman få – och ett nytt ord var uppfunnet: påskekrim.
Eftersom påsken är en lång helg med (förhoppningsvis) mycket fritid att ta vara på tycker jag det är en utmärkt idé att anamma den norska traditionen. Här kommer därför tips på spännande påskekrim som finns att streama just nu:
DET GODA SAMHÄLLET 