Det brasilianska valet blev en rysare precis som det svenska. Med den skillnaden att Brasilien är ett jätteland av global betydelse och trendsättare för halva den amerikanska kontinenten.
Vrider vi klockan tillbaka till 1984 hamnar vi i en än mer dramatisk valrörelse. Den då Brasilien tog sina första stapplande steg mot demokrati efter 20 års militärdiktatur. Kampanjen för direkta val (Diretas já) drevs av en handfull politiska ”överlevare” från 60-talet, med Leonel Brizola i främsta ledet.
En bit till vänster om Brizola på den politiska skalan fanns en yngre uppstickare från fackföreningsrörelsen, vid namn Lula. Med lagom ovårdat skägg och den sortens uppkäftiga attityd som tilltalar Latinamerikaner, blev han snabbt populär och samlade mängder av åhörare.
Jag råkade vara i Brasilien just då och hörde honom live under ett massmöte i Sao Paolo. Den politiska analysen var förhållandevis enkel. Lula förklarade att han inte var någon kostympolitiker, utan representerade den vanlige brasilianaren i T-shirt. Folkhavet jublade – många bar just den gula T-shirt som blivit symbol för Diretas já. ”EN REGERING UTAN FOLKET ÄR SOM EN OMELETT UTAN ÄGG! * fortsatte Lula och folkhavet jublade på nytt.
Det skulle dröja till 2003 innan han blev president första gången. Sen dess har Lula och hans parti (PT) dominerat Brasiliansk politik, förutom de fyra åren med Jair Bolsonaro 2019 – 2023.
Innan jag sammanfattar epoken Lula vill jag göra en historisk tillbakablick:
Brasilien är (med undantag för några småländer i Karibien) världens mest afrikanska land, utanför Afrika. Nästan 40 procent av den transatlantiska slavimporten gick hit, medan motsvarande siffra för USA är ynka 3 procent.
Trots det är Brasilien ett hyfsat utvecklat västland med överväldigande kristen majoritet. Det afrikanska kulturarvet gör sig gällande inom musik (samba), kampsport (Capoeira) och diverse religiösa subkulturer (Candomblé, Umbanda och Macumba). Kanske också inom det vi skulle kalla brasilianskt ”kynne” eller mentalitet.
Brasilien har också Latinamerikas största arabiska diaspora, utan att islam fått något märkbart politiskt inflytande. Seriösa försök att islamisera Bahia gjordes i början av 1800-talet, men den katolska kyrkan satte ner foten.
En av Lulas hjärtefrågor har varit att knyta Brasilien och Arabvärlden närmare varandra. Ett stort antal statsbesök i Mellanöstern har resulterat i vänskapliga relationer med dussintalet muslimska ledare, samtidigt som relationen till Israel blivit allt mer frostig.
De goda relationerna gäller även Iran. Lula var en av få västerländska statschefer som stöttade Irans kontroversiella kärnenergiprogram.
I Israel-Palestina-konflikten har Lula ställt sig helt på Palestiniernas sida och tillsammans med Sydafrika anklagat Israel för folkmord i Gaza.
Kanske som en konsekvens av den islamvänliga utrikespolitiken har antalet moskéer ökat kraftigt i Brasilien. Dock är de fortfarande bara hälften så många som i Sverige.
Inrikespolitiskt har Lula brottats med ungefär samma problem som tidigare presidenter, vare sig de varit höger eller vänster. Okontrollerad kriminalitet, mäktiga drogkarteller, svårighet att finansiera sociala reformer, korruption på alla nivåer i statsapparaten och en politisk polarisering som till och med Sverige har svårt att föreställa sig.
Vid 80 års ålder och med tre mandatperioder bakom sig ser han ut att förlora makten till Bolsonaro den yngre (son till Jair). Det slutliga avgörandet kommer efter valets andra omgång den 25 oktober.
*Kanske en ’Freudiansk felsägning’ då även Stalin lär ha använt omeletten som politisk metafor. Dock låter det elegantare på portugisiska: ”Governo sem povo é como uma omelete sem ovo”
