Troligen har jag skrivit om ämnet tidigare men det verkar inte ha gjort något intryck så jag försöker igen. Rent allmänt förvånar det mig att filosofer sedan Sokrates så sällan resonerat om sina respektive samhällsordningars inneboende drivkrafter. Sokrates byggde ett helt filosofiskt system över hur olika samhällsordningar var dömda att förändras.

Det är troligen sant att inga nationalekonomer förstår nationalekonomi för om det fanns någon sanning skulle de inte ständigt bråka med varandra vilket de gjort genom århundradena. Det är ingen futtig observation ty det bevisar att nationalekonomin inte är en vetenskap eftersom när det handlar om vetenskap brukar experterna ha ungefär samma åsikter även om de kan ha fel. Till exempel var det en allmän uppfattning bland astronomer för ett halvt årtusende sedan att solen snurrade kring jorden medan det nu är en allmän uppfattning bland astronomer att motsatsen gäller. Med mitt sätt att se är astronomi därför närmare något vetenskapligt än vad nationalekonomi är.

I The Wall Street Journal läser jag en artikel där en kinesisk men USA-vänlig mamma jämför sonens erfarenheter av skolgång i Kina respektive USA. Berättelsen är precis den du tror och därför ska jag återge den för att samla glödande kol på ditt huvud ty den amerikanska sjukdomen är likadan som den svenska. Den stora skillnaden är att USA är ett systemviktigt land för mänsklighetens framtid medan Sverige bara är en inbilsk och självbelåten mopsliknande nation som kan gå under utan långsiktigt besvärande effekter för andra samhällen.

I min ekokammare som jag inbillar mig omfattar mer än halva befolkningen, i varje fall hälften av männen, så råder ett antal gemensamma föreställningar om svenska strul, det vill säga sådant som politiker kallar ”utmaningar”. Alla i min krets verkar identifiera samma typer av strul, till exempel invandringen, skolan, brottsligheten, sjukvårdsköer, polisens kraftlöshet och så vidare. En annan samfälld uppfattning är misstron mot politiker och politiska partier. Ytterligare en närliggande åsikt som förenar oss är att vi inte tror att någon tänkbar partikombination skulle kunna förväntas reda ut det samlade strulet.

För en tid sedan träffade jag en dam som stämde mig på så gott humör att jag nästan brast ut i ett föredrag om varför Karl Marx hade fel, men i sista stund tog mitt goda omdöme överhanden och jag höll tyst. Så nu tänkte jag i stället trötta dig med denna exposé.