I min ekokammare som jag inbillar mig omfattar mer än halva befolkningen, i varje fall hälften av männen, så råder ett antal gemensamma föreställningar om svenska strul, det vill säga sådant som politiker kallar ”utmaningar”. Alla i min krets verkar identifiera samma typer av strul, till exempel invandringen, skolan, brottsligheten, sjukvårdsköer, polisens kraftlöshet och så vidare. En annan samfälld uppfattning är misstron mot politiker och politiska partier. Ytterligare en närliggande åsikt som förenar oss är att vi inte tror att någon tänkbar partikombination skulle kunna förväntas reda ut det samlade strulet.

För en tid sedan träffade jag en dam som stämde mig på så gott humör att jag nästan brast ut i ett föredrag om varför Karl Marx hade fel, men i sista stund tog mitt goda omdöme överhanden och jag höll tyst. Så nu tänkte jag i stället trötta dig med denna exposé.

Marinhistorikern Northcote Parkinson (bilden; 1909 – 1993) blev världsberömd sedan han troligen år 1955 – uppgifterna varierar – presenterade sin första lag om byråkratin i en artikel i The Economist. Lagen var självklar och därför enkel att begripa, förenlig med de flesta människors spontana uppfattning om byråkratier och dessutom roligt beskriven. Lagen var ödesbestämd att bli en succé.

Leif ”Vad fan får jag för pengarna?” Östling har startat Kommissionen för skattenytta som ska vara ”en oberoende granskning av effektiviteten i hanteringen av våra gemensamma skatteresurser”. Det är bara att applådera. Om fler hade samma medborgerliga instinkter som Östling så skulle hoppet om Sveriges framtid kunna återskapas.

Enligt min för varje år alltmer luttrade erfarenhet är problemet lurigare än man tror. Till exempel skriver Östling så här:

När jag arbetade inom det bi- och multilaterala utvecklingsbiståndet gjorde jag ett antal i mitt tycke grundläggande observationer. En var att denna utrikes social- och utvecklingshjälp på det hela taget inte fungerade. En annan var att inte bara jag, utan också övriga välutbildade och kloka människor inom utvecklingsbataljoner som Sida och UNDP, noterat detta faktum och därför hade en tendens att gripas av missmod. Vem vill ägna sitt yrkesliv åt något som inte fungerar? Det visade sig emellertid att det med jämna mellanrum på kanske tre eller fyra år uppstod nya teorier om hur utvecklingen skulle främjas och när sådana teorier slog igenom kunde personalen återfå hoppet och andas ut ty verksamheten skulle förnyas och äntligen börja ge de eftersträvade resultaten.