En god vän till mig fortsätter envist att vara medlem i sitt politiska parti trots att valberedningen tillika de lokala partipamparna ständigt flyttar honom nedåt på valsedlarna så att han inte hamnar på valbar plats. Pamparna ogillar honom och han ogillar pamparna så man kanske bör ta hans bedömningar med en nypa salt. Å andra sidan har han studerat spelet och dess förändringar inifrån i åtskilliga decennier så hans observationer är värda att uppmärksammas (framför allt när de överensstämmer med lyssnarnas, i det här fallet mina, fördomar).

De som åsyftas i rubriken är vårt lands härskare, politikerna. När det talas om politiker i den gängse debatten handlar det nästan bara om procentsatser i opinion och riksdagsmandat samt om taburettchanser och ideologiska preferenser. Själv blir jag för varje år mer upptagen av deras förmåga att härska. När man skaffat sig lite livserfarenhet, inte minst från företagens värld, har man lärt sig att det råder en himmelsvid skillnad i ledarkompentensen hos den ene och den andre. När betydelsefulla saker ska genomföras är handlingskraft och omdöme tusen gånger viktigare än om chefen är socialist eller liberal.

Ju mer jag funderar på Sveriges moderna historia, till exempel sedan den allmänna rösträtten genomfördes, desto mer slås jag av olikheten mellan den första fasen, ungefär fram till nittiotalet, och det som kommit därefter, det vill säga nutiden. När jag pratar med folk som är över fyrtio år och därför har egna upplevelser av skiftet och förmår känna det i kroppen så känner jag deras nostalgi över den tid som flytt. De – och jag som också tillhör den gruppen – ser den gångna eran i ett romantiskt skimmer som naturligtvis är överdrivet men inte grundlöst. De utgår från att det gamla Sverige är det riktiga Sverige och när de resonerar om vad som fattas det nya Sverige handlar det för det mesta om att återupprätta den gamla ordningen.

Ofta ser saker inte ut som man tror. Till exempel är det just de PK-istiska personer som mest hyllar idéerna i FN:s allmänna deklaration om de mänskliga rättigheterna – det internationella aktstycke som just efter andra världskriget la grunden för den västerländska välfärdsstatens uppgång – som samtidigt är mest kritiska till friskolor. Åtminstone är det min fördom. En välfärdsstat enligt FN-deklarationen är en vänsteridé (anser dessa människor) medan friskolor, särskilt friskolor som delar ut vinst till aktieägarna är en högeridé (anser de vidare). Men friskolan etableras som koncept i FN-deklarationens artikel 26:3: ”Rätten att välja den undervisning, som skall ges åt barnen, tillkommer i främsta rummet deras föräldrar”. Friskolor är enligt deklarationen en fråga om mänskliga rättigheter.

Jag brukar säga att huvudmotsättningen i Sverige står mellan å ena sidan politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex och å den andra den nettoskattebetalande medelklassen. Den förra kontrahenten är skyldig till Sveriges växande problem, den senare kontrahenten tvingas betala för politikerväldets dumheter samtidigt som politikerväldets lydiga aktivister i media skäller medelklassen för rasister och fascister.

De senaste dagarnas utveckling i Ukrainafrågan är oroväckande. Ryssland har lassat på med ytterligare trupp längs gränsen. Biden skickar nästan tiotusen man till Natoländer nära Ryssland, dock ej till Ukraina. Nancy Pelosi kräver att Biden hjälper till att skydda Ukrainas gränser. Amerikaner i trakterna uppmanas att resa hem.

Att talibanerna plötsligt tog makten i Afghanistan i augusti 2021 blev ett svårt dilemma för Svenska Afghanistankommittén och många andra organisationer som sysslade med bistånd och humanitär aktivism. De biståndspengar som försörjde dem frös plötsligt inne eftersom de krigförande och biståndsfinansierande västländerna inte kunde tåla tanken att hjälpa en terroristregim som just slagit dem i krig.

Jag har tagit en ytlig grundkurs i den svenska ortens gangsterkultur. Först läste jag en bok (Tills alla dör av Diamant Salihu) som jag inte gillade eftersom jag tyckte att författaren var för inställsam mot de unga nidingarna. Men han hade kanske inte kommit dem in på livet om han inte fjäskat lite för mördarglina. Sedan studerade jag texterna till tre slumpvis utvalda rapplåtar. Jag googlade på ”svenska rappare” och utskilde tre stycken på måfå. De kallade sig Dree Low, Yasin och Cuz (bilden). Alla tre verkar vara första generationens svenskfödda somalier från ghettona norr om Stockholm. Jag valde en låt av var och en, Tokken, Canada Goose respektive Försent.