Mina meriter när det gäller att avslöja och förtala den svenska socialstaten är oklanderliga. Här är en text om hur jag och förra frun för några årtionden sedan ansökte hos kommunen om importlicens för att adoptera barn. (Det slutade med att jag själv fick skriva den beslutspromemoria till myndigheten enligt vilken tillståndet beviljades.)

Vid det här laget har jag skrivit ungefär en krönika om dagen i tio år. För det mesta handlar de om det svenska samhället och våra särdrag. Ett lyckosamt svenskt särdrag är att det händer så lite och när det händer något så beror det inte på att någon i folket förankrad demokratisk rörelse med våld kastar ett etablerat system över ända utan på att landets styrande eliter har misskött landet till den grad att de inte förmår göra motstånd när de kommer friska krafter med nyttiga initiativ. Det är inte bondekrig, borgarrevolter eller revolutioner som skapar historisk förnyelse i Sverige utan den relativt fredliga kampen mellan inflytelserika grupper som inte längre orkar bråka med varandra. Karl XI tog adelns egendomar utan blodsutgjutelse och Gustav III genomförde sin franska revolution utan blodspillan (jo, han själv gick åt).

Innan forskningsprojekt genomförs ska de ofta etikgranskas av Etikprövningsmyndighet. Under de senaste åren har varje år några dussin forskningsprojekt kommenterats i pressen. De granskade forskarna tycker i allmänhet att regelverket kring etikprövningen är onödigt strängt och jag håller med dem.

För några år sedan hade jag oturen att hamna i etikprövningens klor. Vi forskare fick visserligen rätt att genomföra vårt forskningsprojekt men det var med darr på ribban. Sammanfattningsvis var det enklare och billigare att klara av forskningen än etikprövningen.

Efter många års tjuvräder i överlägsna tänkares skrifter samt åtskilligt eget huvudbry har jag kommit fram till en teori om hur samhället fungerar. Teorin utgår från en hypotes om att alla människor är mer eller mindre egoistiskt lagda i bemärkelsen att de inte gärna bortser från vad som är gynnsamt för dem själva. Jag har till och med gått så långt att jag anställt vetenskapliga experiment för att belägga hypotesen. Jag har frågat folk om de, allt annat lika, skulle vilja ha högre lön. Sedan de försäkrat sig om att det inte ligger någon hund begraven i frågan har de enhälligt, fast var och en för sig, ställt sig positiva till en löneförhöjning.

När internet på 90-talet började slå igenom på allvar föreställde sig många, vilket verkade helt logiskt, att yttrandefriheten genom den tekniska utvecklingen var säkrad framöver. Internet hade etablerat en global anslagstavla där snart slags vem som helst kunde presentera sina tankar hur enfaldig, olämpliga eller geniala de än var.

Vid det här laget har jag läst kanske femtio slumpvist utvalda och sinsemellan motsägelsefulla artiklar om artificiell intelligens. Några säger att AI troligen kommer att bli världens undergång. (Kanske ligger det att människans DNA att föreställa sig att nya, överlägsna intelligenser som AI vill människan illa. Tanken är svårtillgänglig för mig eftersom nästan alla innovationer och andra förståndssprång som människan åstadkommit under åtminstone tiotusen år har varit välsignelser. Själv minns jag till exempel vilken plåga det var att gå till tandläkare för sextio år sedan.)

De antidemokratiska krafterna i Sverige är starkare än man tror. Man upptäcker dem om man vet var man ska leta. Det finns olika sökmetoder. Magdalena Andersson säger att hennes motståndare är antidemokratiska krafter eftersom de vill stoppa hennes lotterier. Men folk blir inte antidemokrater bara för att någon – Andersson till exempel – tillvitar dem despotiska åsikter. Det finns mer pricksäkra tillvägagångssätt. Ett är att lyssna på vad de säger. Det finns mer förakt för folkviljan än du kanske anar, framför allt bland de självgoda anhängarna av PK-ismen.

Igår skrev jag halvt raljerande om det folkombyte som många tror inom några årtionden kommer att förvandla nationalfolken i vissa europeiska länder – Sverige till exempel – till minoritetsfolk i och med att de trängs undan av invandrade människor som ser annorlunda ut och beter sig enligt normerna från en annan kultur än nationalfolkens.

Fransmannen Renaud Camus (bilden), enligt Wikipedia författare, framstående homofil och konspirationsteoretiker samt fascist påstås ha uppfunnit begreppet Folkutbyte i den moderna bemärkelse som innebär att det i ett antal europeiska länder inom några årtionden kommer att finnas fler muslimättlingar än folk med nationellt påbrå. Jag har inte besvärat mig med att ta reda på hur man räknar. Tänk dig en första invandrad generation som får två svenskfödda barn som i sin tur får två svenskfödda barn. Ska då nästa generation räknas som färdigutbytt eller som en del av ett pågående byte?