Vi som arbetar eller har arbetat inom socialtjänsten är vana vid alla fördomar mot vår yrkesgrupp. Som att alla socialsekreterare är för massinvandring, att vi älskar alla invandrare och röstar vänster, trots att jag aldrig sett någon undersökning som visar hur just socialsekreterare röstar.
Det är skillnad på kritik av islam – en religion, och kritik av muslimer – en stor folkgrupp. Många debattörer blandar ihop dem – medvetet eller omedvetet – och så är käbblet igång. Jag vill bara behandla den religiösa trosuppfattningen islam och inte muslimer som folkgrupp.
Efter att DN:s chefredaktör Peter Wolodarski skrivit en ledartext i syfte att ta ära och redlighet av debattören Lena Andersson möter han nu skarp kritik, bland annat från SvD:s ledarskribent Tove Lifvendahl.
En av nationens ledande PK-ister, kulturchefen Björn Wiman på Dagens Nyheter, har klassificerat oss som har synpunkter på klimatdebatten i två kategorier: ”engagerade klimataktivister” och ”cyniska vetenskapsförnekare”. Jag tillhör den andra gruppen, dock inte för att jag skulle förneka vetenskapen, utan för att jag är cynisk.
Endast en fullkomlig dåre kan fortsätta tro att en välmenande, totalt tandlös och desorienterad socialtjänst, tillsammans med en dito skola och polis, ska kunna komma tillrätta med den enorma demografiska och kriminella katastrof som nu pågår i Sverige. Enbart genom ”förebyggande arbete”.
Tänk dig att Thomas Back, ordförande i den Internationella Olympiska Kommittén, skrev en samordnad debattartikel över hela världen som inleddes så här:
De olympiska spelen är inte olympiska spel för alla. IOK klarar inte att kompensera de tävlandes olika förutsättningar, och socioekonomisk bakgrund har blivit allt viktigare för resultaten. Stödjande åtgärder sätts in för sent och ibland inte alls.
”Nu är det den tiden på året. Tiden då i vanliga fall fullt normala svenskar tar på sig fåniga hattar, hänger upp kulörta lyktor och högljutt skrålande suger på små röda skaldjur. Men var kommer denna bisarra tradition egentligen ifrån?”
Så beskrevs den svenska kräfttraditionen i public service 2006. Och reportern Karin Holmertz är inte ensam om att håna den tradition som så många svenskar värdesätter. När det handlar om svenska traditioner ska allt hånas och förlöjligas, det är en oskriven regel inom journalistkåren.
Cecilia Gralde, programledare för Aktuellt, (S, MP, V, C), debatterade den 24:e för SVT:s räkning mot chefsekonom Sven-Olof Daunfeldt på Svenskt Näringsliv i en stundtals ganska het debatt om Elisabeth Svantessons (M) nya budgetförslag från regeringen.
Prigozjin, en av Wagnergruppens ledare, har dött i en flygplanskrasch orsakad av något slags explosion. I början av sommaren ledde han en marsch mot Moskva som hotade den styrande klicken.
Varför hotas Sverige av islamistisk terror? Varför betraktas Sverige plötsligt som ett muslimfientligt land?
Vill man göra det enkelt för sig kan man peka på direkta orsaker som koranbränningar och islamkritik. Men de verkliga problemen ligger djupare än så.
Om någon för några dagar sedan hade begärt min åsikt om det statliga svenska radio- och tevemonopolet och om en lämplig framtid för detsamma så hade jag svamlat fram åtskilliga argument på temat å den ena sidan och å den andra sidan. Och visst är frågan knepig. Men nu har jag sett teveprogrammet Den gröna kapplöpningen och därmed är saken avgjord för min del. Media, framför allt television, i statlig regi ska läggas ned. Den ska inte omorganiseras eller bantas eller börsintroduceras eller få sin styrelse utbytt eller förändras på något annat sätt utan helt enkelt förintas och de nio miljarder kronor verksamheten årligen kostar återbetalda till medborgarna i form av skattesänkningar.
När man ser på hur samhället utvecklats de senaste decennierna står det rätt klart att väldigt många områden har feminiserats. Traditionellt kvinnliga värden råder där vi istället borde ha behållit den maskulina linjen – speciellt märkbart blir det förstås i synen på brott och straff. Staten har blivit en öm moder, som förlåter precis allt och som knappt ens kräver ånger för att göra det, vilket varit och är förödande för samhället. Men det pågår också en maskulinisering, om än på helt andra områden.
Jag lyssnar som vanligt på Ekot klockan sex på morgonen, efter att Lillkatten väckt mig med mjuka tassar mot min kind och fått påfyllning av mjukmat. Ding dong i P1 för Ekot:
Under rubriken En bit av Sverige som ständigt faller i glömska skriver Anna Jörngården sin egen historia. Som litteraturvetare är hon väl skickad att återge det hon uppfattat av verkligheten.
Ämnet för hennes understreckare i onsdagens SvD är slaveriets utveckling och Sveriges del i och ansvar för slaveriet. Hon börjar med ”Men att bagatellisera Sveriges del i slavhandeln är att strunta i en del av vår historia med betydelsebärande förgreningar in i vår tid”.
Idag läser jag att porrsnubben Bingo Rimér och hans flickvän ”influeraren” Julia Franzén ska få en egen realityserie i TV4. Eftersom de båda två är exhibitionister som inte kan få nog av uppmärksamhet lovar de naturligtvis ”en och annan nakenchock”. Kort därefter läser jag om ”influeraren” Pontus Rasmusson, som driver sajter där han lockar småungar att köpa onödigt skräp de inte behöver och som undanhållit skattemyndigheten miljontals kronor i skatt. Min avsky och mitt förakt för denna så kallade ”yrkesgrupp” känner inga gränser, de är världens mest meningslösa människor.
Nu handlar det inte längre om yttrandefrihet. Detta är rena missbruket av vår yttrande- och gästfrihet, anser jag.
Salwan Momika och hans kompanjon har lämnat in ansökan om ytterligare 12 koranbränningar de kommande tre veckorna. I Stockholm, Malmö och Örebro. Polisen har för avsikt att godkänna samtliga.
Jag kan lösa alla problem, även sådana som inte finns. Efter lite slentrianmässig forskning, vilket betyder att jag kollat lite här och lite där med hjälp av artificiell intelligens, som visserligen är överreklamerat men i övrigt faktiskt en riktig blodhund, har jag fastställt en klart forskningsbar hypotes. Hypotesen är att förutsägelser om den framtida klimatkatastrof som förväntas göra slut på jorden nästan alltid förlägger undergången till ett tillfälle omkring tio år framåt. Förrän saken har etikprövats och forskningen genomförts kan jag naturligtvis uttala mig säkert om hypotesen men det hindrar inte att jag med full evidens kan förklara fenomenet.
Nyligen (14/8) ägde ett så kallat ”boksläpp” rum vid universitet i Nairobi, Kenyas huvudstad. Boken som ”släpptes” heter ”Utawala wa China”.
Det betyder ”Kinas styrelse” på swahili. Boken är skriven av person som har praktiskt erfarenhet av att styra Kina, nämligen dess styresman Xi Jinping.
När jag för något år sen vaktade en valstuga i centrala Göteborg stannade en ung man i 25-årsåldern, spände ögonen i mig och frågade:
”Är jag svensk?”
Frågetecknet lät nästan som ett utropstecken.
Om det är någonting människan borde ha lärt sig vid det här laget – där ”det här laget” betyder tiden sedan ryska revolutionen – så är det att planekonomi inte fungerar. En del planekonomi slipper samhällena inte ifrån. Visst finns det hetsporrar till libertarianer som menar att polis, rättsväsende och lantmäteri kan överlåtas åt det privata initiativet eftersom verksamheten då sköts mest effektivt, men för oss som sätter rättssäkerheten högre än effektiviteten gör det inget att domstolarna kostar lite mer bara man kan lita på dem.
Svenskarna är ett mycket stabilt folk i bemärkelsen att vi är homogena vilket betyder att vi hela tiden sneglar på varandra för att inte avvika och därför inte är lagda för solospel utan i stället endast rör oss i samlad tropp. Den legendariske ideologen Sture Eskilsson på Svenska Arbetsgivareföreningen kallade oss, inte utan uppskattning, för ett ”stim av sniglar”, ett uttryck som sedermera blivit bevingat.
Just nu går det en våg av 80-talsnostalgi genom populärkulturen. Det är därför jag vill titta närmare på tonårsfilmer från perioden. Nostalgivågor är inget nytt för vår tid. På 80-talet, som man nu längtansfullt blickar tillbaka på, så var 50-talet inne. Då hade nämligen fyrtiotalisterna nått medelåldern och fått egna barn. De ville köpa prylar, se filmer och lyssna på musik från sina uppväxtår.
I Aktuellt (16/8) uppmanar utrikesminister Tobias Billström svenska folket att absolut inte visa rädsla. Vaksamhet är bra, men rädsla ska vi absolut inte visa och inte heller känna. Det skadar bara oss själva. Är man rädd spelar man bara terrororganisationer som Al Qaida i händerna, enligt Billström.
I Matteusevangeliets trettonde kapitel frågar lärjungarna Jesus varför han talar till folket i liknelser. Han svarar att det är nödvändigt ty annars fattar bara de som redan har något slags förståelse medan budskapet är bortkastat på de flesta. Närmare bestämt sa han: ”Ty den som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har. Därför talar jag till dem i liknelser, eftersom de med seende ögon intet se, och med hörande öron intet höra, och intet heller förstå”.
Mitt hatobjekt nummer ett, som jag älskar att hata!
Premiärprogrammet för hösten vigs åt säkerhetsläget i landet, vilket för Agendaredaktionen är lika med koranbränningar och Richard Jomshof.
Efter söndagens Agenda, där programledaren Camilla Kvartoft använde en stor del av programtiden till att fråga ut statsministern om Richard Jomshofs tweet om islam, riktas nu – inte för första gången – kritik mot programmet.
Styrkan i bråket om koranbränningarna har inte bara tagit vanliga svenskar som gillar yttrandefriheten på sängen utan även regeringen, som torkar svettpärlor ur pannan och delar ut tilläggsdirektiv till åtminstone en statlig kommitté som ska utreda vad vi egentligen menar med den yttrandefrihet som Sverige var först i världen med att införa år 1766 och som finns inskriven i regeringsformen av år 1974. Den borde senast då ha uttolkats i detalj.
Man brukar klaga på att politiker inte talar sanning. Carl B. Hamilton gjorde det. Han försa sig. Han sa att gränsen för fortsatt samarbete med SD går vid kritik mot judar.
Efter regeringsskiftet 2022 börjar socialisterna kvickna till i en mängd olika frågor. Som här, när det rör fallet Dawit Isaak som sedan 2001 sitter i Eritreanskt fängelse, utan rättegång.
