Om någon för några dagar sedan hade begärt min åsikt om det statliga svenska radio- och tevemonopolet och om en lämplig framtid för detsamma så hade jag svamlat fram åtskilliga argument på temat å den ena sidan och å den andra sidan. Och visst är frågan knepig. Men nu har jag sett teveprogrammet Den gröna kapplöpningen och därmed är saken avgjord för min del. Media, framför allt television, i statlig regi ska läggas ned. Den ska inte omorganiseras eller bantas eller börsintroduceras eller få sin styrelse utbytt eller förändras på något annat sätt utan helt enkelt förintas och de nio miljarder kronor verksamheten årligen kostar återbetalda till medborgarna i form av skattesänkningar.

Programmet påstås vara en dokumentär om hur Sverige på den svenska statens initiativ och under dess ledning och finansiering (även om det även rullat in offentliga EU-medel samt en och annan privat investeringskrona) investerat i tre norrlandsindustrier varav två ska göra fossilfritt stål med en teknik som ännu inte finns och den tredje batterier till elbilar.

Budskapet är att den svenska staten med beundransvärd klarsyn och beslutsamhet redan för sju år sedan uppdrog åt Svante Axelsson, ”samordnare fossilfritt Sverige”, att på regeringens anmodan ”få näringsliv, politiker och samhälle samverka för att skapa ett fossilfritt Sverige”. Det handlar alltså om att skyffla ut vad som i huvudsak är skattebetalarnas pengar – hur mycket skattebetalarna investerar och hur mycket vi alltså kommer att förlora om projektet slår fel har jag inte lyckats beräkna men det måste vara åtskilliga BNP-procent – för att bygga stålfabriker för produktion med en storskalig teknik som inte finns i syfte att lösa problem som enligt de flesta bedömare inte heller finns, nämligen svåra skador på jorden av svenska koldioxidutsläpp. Inget annat i-land har så låga utsläpp som Sverige.

Men det som får mig att vilja lägga ned Sveriges Television är inte att regeringen troligen gör olämpliga miljösatsningar utan att statens tevebolag inte respekterar regelverket för hederlig journalistik. Den gröna kapplöpningen är ingen normal dokumentär utan en reklamfilm från det offentligas propagandabyrå SvT vars syfte är att hylla en avdelning av det offentliga – bland annat regeringen, ett antal statliga och delstatliga företag samt kommuner och landstingsregioner – för att detta gäng utan eget risktagande satsar hejdlösa summor av medborgarnas pengar på projekt som kanske inte fungerar vilket enligt uppgift ger åtminstone en av de ansvariga fjärilar i magen när han tänker på hur illa det kan gå.

Om vi ovetande och ofrivilliga investerare i fossilfritt stål med tillhörande infrastruktur i form av elproduktion med mera har oförtjänt tur kommer staten (och ett litet antal privata företag som Volkswagen och Goldman Sachs) att tjäna stora pengar på det här norrländska äventyret. Vad Volkswagen tjänar är vinsten bolaget väl unt ty det har – utgår jag från – varit vid sina sinnens fulla bruk och satsat egna pengar. Med svenska staten är det annorlunda. För det första kan man diskutera om den någonsin är vass nog att göra riktiga kommersiella affärer. Se på Stålverk 80 och Nuonaffären. Statsmakter ska inte driva affärer. För det andra råder ett strängt moraliskt förbud mot att staten tar medborgarnas pengar som den fått sig anförtrodda och satsar i riskprojekt som den inte begriper.

Den kunde lika gärna ha packat sina väskor med femhundralappar lånade från finansdepartementet och rest till Monte Carlo för att ha lite kul. Och sedan låta det egna mediebolaget göra ett jubelprogram om hur den visserligen förlorat alla pengarna men hade gott hopp om bättre utdelning vid nästa casinoresa.