Förr i tiden skrämde man barn med sotare. Sotare hade barnen sett. De var klädda i svart och sotiga i ansiktet och hade konstiga linor och verktyg lindade kring kroppen. Om du inte aktar dig kommer sotarn och tar dig, sa man till barnen. Det var läskigt. Ett normalt barn drog slutsatsen att det var nog bäst att lyda. Man visste ju inte säkert om det fanns några farliga sotare, men för säkerhets skull.
Inte ens jag, alltid misstrogen mot rysk maktutövning, hade trott att det skulle gå så här fort. (Nu kan det inte uteslutas att någon kan hitta en tillfällig stötta för huset – men det kommer just att vara tillfälligt).
Den tonåring som blev skjuten i Uppsala på midsommarafton befann sig på fel plats vid fel tillfälle, enligt polisen. Platsen ifråga var en linjebuss i trafik.
Ibland säger folk erkännsamt att de högaktar min förmåga och beslutsamhet att varje dag i nu vid pass åtta eller nio år skriva en ny krönika om dagen. Hur kommer du på allt? frågar de. Då brukar jag säga att det är mycket enklare än de tror eftersom alla artiklarna som må förefalla olikartade i själva verket säger samma sak. (Om jag är på skrytsamt humör kanske jag säger att alla konstnärer gör på det sättet och att det är därför man alltid känner igen en van Gogh på solrosorna, stjärnorna och de upprörda molnen och en Johan Krouthén – en hötorgskonstnär som jag gillar – på de blomstrande äppelträden som på bilden).
SEMESTER Bohus fästning har gamla anor och dess långfacetterade historia börjar vid Göta älv, en plats där svensk historia vävs samman med norsk och dansk. Här byggdes på 1250-talet en befästning på Ragnhildsholmen för att skydda staden Kongahälla, och några decennier senare lät kung Håkon V Magnusson bygga en träborg på Bagaholmen, som fick namnet Bagahus – senare Bohus.
Synen på arbete bland unga har radikalt förändrats de senaste 50 åren. Från ett nödvändigt ont för att tjäna pengar till något som kommunen är skyldig att tillhandahålla för att förhindra ungdomar från att dras in i diverse kriminella verksamheter.
Jag tror jag lider av förnöjsamhet. Visserligen har jag i mina texter här ofta i förbittrade ordalag angripit olika företeelser i dagens Sverige – men mest har det varit personer som fått vara måltavla. På senare tid har det varit Magdalena Andersson.
Skeptikern är jag. Jag är särskilt skeptisk när jag anar egennyttiga försök hos olika makthavare – eventuellt efter det att en eller flera ingått ett gemensamt pactum turpe (”skamlig överenskommelse”) – att med finurliga argument övertyga mig om att världen inte ser ut som jag misstänker utan i stället så som makthavarna predikar. Jag talar kort sagt om propaganda. Så fort jag anar förekomsten av aldrig så lite åsiktsmanipulation så blir jag istadig som en skriande åsna.
Turerna kring Socialdemokraterna i Botkyrka fortsätter engagera användarna på sociala medier. Kritiken mot partiet är skoningslös, när diskussionerna går varma om partiets oförmåga att reda ut problemen och det ställs också frågor kring hur utbredd korruptionen egentligen är.
Så här under midsommarhelgen passar det alldeles utmärkt att tala om svensk kultur. En kultur som finns, för den som händelsevis inte har fattat det – och tyvärr finns det de som inte har det. Eller, snarare, det finns de som blivit hjärntvättade av decennier av politisk och massmedial kamp för att förminska och förlöjliga den svenska kulturen för att lättare kunna driva igenom ett samhällsexperiment som ingen bett om.
Ju fler år man samlar på sig desto tydligare blir man varse att historien faktiskt pågår och att rörelsen är snabbare än man först trodde. Det är egentligen självklart. När man är sjuttio år kan man någorlunda överblicka sextio års historia (om man antas ha öppnat ögonen och börjat reflektera i tioårsåldern) medan den som är tjugo år bara har personlig erfarenhet av något årtiondes relativt blygsamma förändringar. Det långa perspektivet ger ökad säkerhet. Till exempel blir man mer övertygad om att en samhällsförändring som framskridit i årtionden är mer äkta vara historiskt sett än om det handlat om en femårsperiod med ovanligt milda vintrar.
Äntligen är det midsommarafton, denna fantastiska fest som är så ursvensk att den retar gallfeber på det kulturförnekande etablissemanget. Just så här års brukar kulturskribenterna på de stora plattformarna tävla i vem som kan vara mest skeptisk till den här svenska traditionen och man ställer gärna frågan Hur svensk är midsommartraditionen – egentligen… för att antyda att midsommar egentligen inte är ett dugg svenskt utan kanske en kinesisk, kurdisk eller syrisk begivenhet.
Miljöpartiet har problem med att attrahera män som ”klarar jobbet”, enligt en artikel i GP (låst artikel). Kan lösningen vara att slopa den dubbla språkrörsmodellen?
Det är anmärkningsvärt att kriminaliteten och gängvåldet utvecklats med sådan till synes obeveklig kraft som inträffat i vårt land under de senaste årtiondena. Man fattar inte hur det kunnat gå till. Man famlar efter förklaringar. Efter ett tag upptäcker man att det mest anmärkningsvärda nog inte är brottslighetens utveckling utan att processen tillåtits att fortlöpa utan att uppenbara motåtgärder vidtagits eller ens – och det är det galnaste av allt – utan att det förekommit någon seriös debatt.
Såsom varande svenska myndigheters största reklambyrå går SVT nu ut och pekar med hela handen när det gäller vår matkonsumtion. SVT har alltid sett uppdraget som folkuppfostrare som heligt, så även nu, när myndigheterna startar en kampanj som ska få oss att sluta äta som vi vill och istället äta som de vill.
Snart är det midsommarafton. Midsommarafton firades förr den 23 juni. Dagen före midsommardagen, kallas Johannes Döparens dag, även S:t Johannes eller S:t Hans.
Namnet Johan var år 2018 det sjunde vanligaste förnamnet i Sverige; Jan var det tionde, Hans det tolfte och John det 31:e. Alla dessa namn är varianter av Johannes. Min morfar, född 1920, hette John. Den formen av namnet kom till Sverige på 1700-talet. Hans far hette Johan.
Under de senaste kanske tjugo, trettio åren har en ny sorts ångest sökt fäste i min skalle. Mitt problem är att jag inte vet om det här är någon sorts ålders-ADHD som ännu inte fått sin rätta syndrombeteckning i psykmänniskornas bibel The Diagnostic and Statistical Manual of the American Psychiatric Association eller om jag bara inbillar mig något (eller båda). Det känns som om livet var stabilare tidigare. Det var innan fejk njus var uppfunnet. Livet kändes tryggare.
Nu när debatten om de svältande förortsbarnen klingat av för denna gång är det dags för main stream-medierna att hitta en ny anledning till varför det är så synd om dem som bor i de påstått utsatta områdena. SVT har hittat den perfekta boven, nämligen klimatförändringarna. De har gått och blivit blåbruna.
I en av mina bokhyllor står Bibeln, Toran och Koranen bredvid varandra. Det är mitt symboliska sätt att bidra till fred och samförstånd mellan de stora världsreligionerna.
För en tid sedan lovade socialdemokraten Annika Strandhäll att ”dra ner” på Twitter. Det löftet har hon inte hållit. Hon är tvärtom lika aktiv på Twitter idag som hon var under sin tid som minister och hennes ton har inte förbättrats.
Jag har gradvis kommit fram till något som du sannolikt uppfattat för länge sedan. Det är varför vår tids ideologiska härskare, PK-isterna, har sådan makt över tänkandet även hos oss normala medelklassare. Det beror på att de lyckas mobilisera väl inövade härskartekniker för att få oss att skämmas så att vi inte törs protestera och djärvt ge uttryck för vår medelklassmentalitet.
För drygt ett år sen skrev jag om det nystartade projektet ”pratbänkar”. Med stöd av FN placerade kommunen ut speciellt designade parkbänkar, där meningen var att man skulle sitta ner och prata med varandra. Tyckte man det kändes ovant att prata med någon på en bänk, fanns en inplastad bruksanvisning på ryggstödet med förslag på samtalsämnen:
Följande lista över olika befolkningars genomsnittliga IQ-skillnader kan användas för olika syften. Ett är att undersöka sambandet mellan IQ-nivåer och styrelseskick. Demokratier återfinns nästan enbart i de länder som har befolkningar med högre IQ-tal.
Nya sköna skattemiljoner rullar ständigt in i olika kommunala samverkansprojekt. Där socialtjänsten ska behandla vuxna människor som små ovetande barn som vänligt och varsamt ska lotsas in vuxenlivet. Dessa vuxna är själva föräldrar men kan inte bli funktionella, vare sig i sina egna liv eller barnens, utan denna kostsamma specialbehandling.
Nästan allt som samhället sysslar med handlar direkt eller indirekt hur saker ska förkovras, hur produktiviteten ska ökas och bruttonationalprodukten höjas, hur man ska få mer för mindre (eller för inget alls), hur välståndssänkor som gängbrottslighet och utanförskapsområden ska kunna bekämpas. Nästan hela vårt samhälles intellektuella liv upptas av dessa grundfrågor. Om du så går på Dramaten och ser en pjäs så upptäcker du snart att den i grunden ställer frågan om hur samhället ska vara organiserat för att nå bästa tänkbara resultat (alternativt, just på Dramaten, hur det ska bli mer pengar till kulturen).
Sveriges politiker är för massinvandring för att de själva får livvakter av skattebetalaren. Om de ej hade livvakter skulle de ej ha importerat en massa unga män från världens mest våldsamma länder. Viktor Orbán brukar gå runt ensam i Budapest. Han brukar köra runt ensam med bil. Detta kan han göra då han ej har satsat på massinvandring från u-länder.
På 50- och 60-talet, när jag växte upp, behövdes inget brottsförebyggande arbete. Ingen av oss ungar i byn blev kriminell. Visserligen pratar jag om en idyllisk liten by i närheten av Leksand men jag menar att det ”brottsförebyggande arbetet” fanns inbyggt i hela det omgivande samhället. Inte bara i vår by utan i hela Sverige.
Efter att det avslöjats att ABF i Botkyrka hyst gängkriminella, och bidragsreglerna till föreningar skärptes, har det nu läckt uppgifter om att Socialdemokraterna försöker luckra upp de nya reglerna för att kunna fortsätta betala ut bidrag till föreningar som tidigare lurat kommunen.
Jag blir illa berörd och rentav förorättad av PK-istiska idéer. Så småningom har jag kommit fram till att detta är denna ideologis syfte, nämligen att skapa mentalt obehag för medelklassare.
Ali och Mohamed i orten befinner sig i bryderi. De kontrollerar droghandeln och konkurrenterna med vålds- och vapenmakt. På så sätt innehar de våldsmonopolet inom sina territorier. Enda kruxet är att vapnen är illegala, vilket inte känns så bra.
DET GODA SAMHÄLLET 