Kanske finns det någonstans, exempelvis inom sporten som jag aldrig bryr mig om, något att yvas över för en svensk. Då och då ser jag en stor bild av ett antal jublande idrottstjejer på morgontidningens förstasida och inser då att något stort inträffat som jag inte lyckats förstå. När det gäller annat som jag inte heller förstår men inbillar mig har betydelse för nationens framtid – till exempel skolans kvalitet, antalet sprängningar och gängmord, landsbygdens sammanbrott, inflationen, trottoarcyklismen och spårspringet – har jag svårt att se något hoppingivande.

Den allmänna meningen så som den uttolkas av Sveriges Television och Greta Thunberg är att världens samlade miljö- och klimatforskare numera är eniga inte bara om vad som fattas jorden utan också precis vilka åtgärder som bör sättas in för att vrida allt rätt igen.

Det är mycket man inte vet men turligt nog är det inte så mycket man behöver veta så man kan ta sin okunnighet med ro. Men ibland blir okunskapen plågsam. Så är det för mig med företagen och klimatpolitiken. Här finns en inbyggd konflikt (och förklara gärna att jag har fel om du har en vassare förståelse än jag) eftersom klimatpolitiken är dyrbar för företagen (vare sig de frivilligt anammat den eller tvingats därtill av myndigheter). De extra kostnaderna drabbar rimligtvis vinsterna. Man skulle därför vänta sig att företagen motarbetade klimatpolitiken men det gör de inte, i varje fall inte offentligt. Mellan skål och vägg borde det emellertid vara ett himla gnällande. Det är det också men det är inte tillräckligt för att det ska uppmärksammas utåt. En del företag är förstås rädda för att få rykte om sig att sätta profiten framför jordens överlevnad.

Den här krönikan är möjligen svårbegriplig. Det kan i så fall bero på att jag inte riktigt tänkt igenom och förstått vad jag försöker säga. Det kan också bero på att tankegången ligger utanför den vanliga samhällsdebattens vältrampade stigar. Det handlar om värderingar.

Förr i tiden behövde de allmänna valen inte vara några särskilt dramatiska händelser utom för politikerna själva (eftersom äventyret naturligtvis var på allvar för den som eventuellt hotades av att bli utslagen från sin position). För vanliga medborgare var valen mer som underhållningsprogrammen Let´s dance eller Bonde söker fru. De kunde vara spännande men vilket lag som vann spelade inte så stor roll eftersom de tävlande egentligen var likadana. Grundtipset var därför att allt skulle bli vid det vanliga efter valet. Såklart man trodde att det skulle gå likadant den här gången. Grundtipset är fortfarande detsamma, nämligen att den stora administrativa apparat som styr landet även fortsättningsvis behåller sitt järngrepp över nationen. Men det finns svaga tecken på förändringar.

För en tid sedan förklarade Irans ledare ayatolla Ali Khamenei att Sverige, genom att tillåta koranbränder utanför moskéer, hade förklarat krig mot den muslimska världen. Precis vad det betyder vet jag inte men det är en klart aggressiv reaktion från ayatollans sida. Den iranska domen kan leda till att rättrogna muslimer i grupp eller på egen hand genomför terrordåd i Sverige eller på svenskar utomlands.

Det stora som inträffade – och som skrämde de tidigare makthavarna – när demokratin slog igenom var naturligtvis att nationen plötsligt skulle få den okunniga folkmajoriteten till styrespersoner och att dessa i kraft av sin nya makt skulle ta de rikas pengar. Detta skedde också till viss del. Högsta marginalskattesatsens steg från 35 procent år 1932 till 87 procent år 1976, två år efter det att politikerväldet nått toppen av sitt inflytande och till kröningsfest lanserade en ny konstitution där de nya härskarna fastslog riktlinjerna för sitt härskardöme.