En vän kom på stockholmsbesök och passade på att delta i en av de återkommande måndagsdemonstrationerna på Norrmalmstorg till förmån för Ukrainas sak. Efteråt sa vännen att hon var bekymrad eftersom mötesdeltagarna, enligt hennes bedömning, var så pass ålderstigna. ”Vi som var där till stöd för Ukraina tillhörde en äldre ålderskategori”, skrev hon. ”Är inte ungdomar engagerade i frihetskamp? När slutade de vara det?” Jag svarade att jag visserligen hade samma intryck av åldersfördelningen på norrmalmstorgsmötena men att jag inte kunde förklara det hela. Fast man borde kunna hitta rimliga skäl om observationen är korrekt.

Förlåt om jag tjatar om de mänskliga rättigheternas utveckling genom århundradena men denna process är så märkvärdig att jag knappt tror på mina egna förklaringar och därför måste älta om och om igen, inte för din skull ty du har säkert begripit allt du har lust att veta, utan för min egen.

Även efter pensioneringen styrs mina känslor inför tidens gång av ett liv som löneslav. Till exempel kan jag en vanlig pensionärsfredag känna mig omotiverat uppsluppen och tacka tillvaron för att det återigen är en veckända på väg. Om du tycker att det är fantasilöst av mig så kan jag inte annat än hålla med. Men det är inte bara jag som har ett så reglerat och byråkratiskt känsloliv. Det är, har jag så småningom kommit på, vårt lands och vårt folks innersta natur.

Mycket verkar enkelt och självklart men bara man fått grunna över sina uppfattningar ett tag så kan de bli svåra att begripa även för den grunnande hjärnan. Som exempel kan vi ta den aktuella storfrågan om koranbränningar med närliggande förgreningar. Vilken berättelse – narrativ – är det som gör saken mest begriplig?

I hela livet har jag lite till och från på lediga stunder funderat över varifrån fri- och rättigheterna kommer. Jag kan inte påstå att jag blivit särskilt övertygad av mina egna resonemang vilket säkert beror på en betydande svaghet hos mig, nämligen att jag undermedvetet har önskat att det legat något ädelt över fri- och rättigheterna och helst också att mänsklighetens stora hjältar och tänkare över tiden ska ha flyttat fram de filosofiska positionerna så att mänskligheten gradvis har beviljats ständigt utvidgade fri- och rättigheter och därmed ett allt värdigare liv. Människan har enligt den självhyllande doktrinhistorien genom århundradena långsamt blivit alltmer rättänkande och fulländad, filosoferna har noterat och skrivit traktater i ärendet och fastställt nya fördelar för människan.

En av vår tids dominerande föreställningar – eller kanske snarare fördomar – är att människans kunskaper avancerar med sådan kraft att alla nya idéer med automatik är bättre än äldre. Jag har svårt att helt anamma den tankegången. På många områden är det heltvisst så. Till exempel vill jag hellre bli behandlad i munnen av en modern tandläkare än en gammaldags som cykeltrampade borret.

Som du minns fanns det en engelsk trettonhundratalsmunk som hette Ockham (bilden). Han hade tröttnat på sin tids alla komplicerade förklaringar till tillvarons oklarheter. Själv tror jag att de sysslolösa och uttråkade munkarna tävlade om att försöka uppfinna de mest komplicerade, skolastiska och osannolika uttolkningarna av tidens hemligheter och att det var detta oskick Ockham invände mot. Därför införde han en filosofisk regel med innebörden att onödig krånglighet i filosofiska och intellektuella ting var av ondo.

En sak vet man ganska säkert. Jag har gjort sanningskontroll med några bekanta vars intellektuella kvaliteter övertygar åtminstone mig. Det tycks råda konsensus om att Sverige, om man får göra en obetydlig förenkling, har två sorters invandrare.