Den judiske filosofen Baruch Spinoza, 1632 – 1677, blev vid 23 års ålder utesluten ur synagogan i Amsterdam för att han inte trodde på Gud (eller i varje fall inte på någon gud som påminde om de äldstes). Hans skrifter beslagtogs och han själv blev varg i veum. Därmed, kan man säga, hade upplysningstiden börjat. Den fortsatte i tvåhundra år tills Nietzsche förkunnade att Gud var död. Jag säger inte detta för att ta ställning i sakfrågan utan bara för att illustrera att den som sätter sig upp mot samhällets djupaste uppfattningar får räkna med en lång, otacksam och delvis plågsam kamp mot oförståelse och aggressivt motvärn.

Tänk dig att du bestämt dig att köra bil från Stockholm till Göteborg. Det är 50 mil. Du startar klockan tio på morgonen och måste vara framme klockan två på eftermiddagen för annars går världen under. Det betyder att du måste snitta 125 kilometer i timmen. Redan efter en timme kommer ett varningstecken. Du har bara kört tio mil vilket gör att du måste snitta 133 kilometer i timmen de återstående tre timmarna. Efter ytterligare en timme har du kört sammanlagt 20 mil. Nu börjar det bli svettigt. Du måste höja medelhastigheten till 150 kilometer i timmen. Du grips av panik. Det blir bara värre. När klockan är kvart i två måste du köra 500 kilometer i timmen för att förhindra världens undergång.

För några månaders sedan publicerade Brottsförebyggande rådet sin årligen återkommande trygghetsundersökning. Den heter Nationella trygghetsundersökningen 2018 – Om utsatthet, otrygghet och förtroende. Det är en gedigen undersökning på 242 sidor som med massor av tabeller, figurer, staplar och diagram på ett övertygande vetenskapligt sätt redovisar förhållandena ett år tidigare. Problemet – mitt problem i alla fall – med sådana rapporter är att jag inte orkar läsa dem eftersom informationsmängden är så överväldigande. Problemet med att inte orka läsa dem är att man inte uppmärksammar viktiga saker som kan finnas i rapporterna. Men eftersom jag denna gång för ovanlighetens skull ansträngt mig lite så ska jag tala om för dig några saker som jag fäst mig vid.

Utbildning är i allmänhet en verksamhet där en kunnig person, oftast en äldre, överför sina kunskaper till en mindre kunnig person, oftast en yngre. Själva kunskapsöverföringen, lärandet, är en ganska rättfram process som lärare med pedagogisk intuition förstår av sig själva. Det behövs ingen särskild forskning till detta. Det räcker med att rektor går in i ett klassrum i några minuter för att avgöra om en lärare duger eller om vederbörande bör entledigas. Jag har själv gjort experimentet ett stort antal gånger. Du skulle bli förvånad hur mycket man upptäcker om man som besökare sätter sig längst bak i klassrummet och bara ser och lyssnar.

I Sovjetunionen fick man inte starta ens en frimärkssamlarklubb utan att bli misstänkt för att vara statsfiende. Kommunistpartiet bevakade svartsjukt sitt maktmonopol och kunde inte tåla någon som helst självorganisation i det civila samhället. Om folk började med att samla frimärken tillsammans så kunde ju vad som helst hända. Nästa steg skulle väl bli att de startade företag och därifrån var det inte långt till att bilda partifientliga väpnade kårer. Bäst strypa allt sådant i dess linda. (Vår Herre var inne på ett liknande spår när han i sitt första bud på stentavlorna deklarerade att ”du skall inga andra gudar hava jämte mig”. Det är kanske intressant men det är överkurs.)

Den 28 augusti publicerade Dagens Nyheter en märkvärdig huvudledare. Ämnet var mordet i Malmö på en trettioettårig nybliven mamma. Tidningen menade att det förelåg en särskild omständighet kring just detta mord som skiljde det från alla andra mord, som numera blivit vardagsmat, och att denna särskilda omständighet mitt i all vår avsky för händelsen kunde tända ett hopp om förändring.

I sin roman om Katarina av Medici beskriver Honoré de Balzac kampen mellan katoliker och protestanter i Frankrike under andra hälften av 1500-talet. Samhället indelas av Balzac i ett antal fraktioner: den katolska kyrkan, staten eller kronan, som är olika adliga gruppers stridsäpple, den begynnande kapitalistiska borgerligheten som ibland kallas ”hantverkare” och till slut alla de andra som man inte behövde bry sig om, livegna bönder till exempel.

Protestantismen, i det här fallet i dess kalvinistiska skepnad, vinner sina trognaste anhängare inom borgerligheten. Protestantismen är en ny och revolutionär lära som livar de unga männens sinnen och förmår dem att våga livet för sin tro.

Jag åhörde en kul föreläsning av Jordan B. Peterson. Argumentationen var delvis rätt skakig men det gjorde ingenting eftersom Peterson dels alltid är rolig att lyssna på, dels brukar komma fram till slutsatser som jag gillar.

Den här gången bevisade han som vanligt att PK-ismen är en avskyvärd ideologi. Hans utgångspunkt var att PK-ismen är resultatet av en otuktig förbindelse mellan postmodernismen och marxismen. Varifrån han fått det vet jag inte, men låt gå.

En av PK-ismens ideologifabriker är Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF. En av de viktigaste ungdoms- och civilsamhällesfrågorna visar sig lite otippat – eller kanske inte – vara att ”genomföra insatser i syfte att främja en öppen och inkluderande miljö i skolan för unga hbtq-personer”. Förra året höll MUCF enligt sin årsredovisning 16 utbildningsdagar för skolpersonal i detta ärende.

På myndighetens hemsida finns en inspelning från en sådan utbildningsdag. Auditoriet består av hundratals skolpersonal från hela landet som tagit sig till Norra latins konferenscentrum på Drottninggatan i Stockholm för att inhämta statens rekommendationer i ärendet.

Historieskrivningen brukar hängas upp på bemärkta händelser vars betydelse egentligen först framgår när man studerar de mer svårbegripliga företeelser och rörelser som är deras upphov. Stockholms blodbad hade plats och datum men kan begripas först när man inser att stark fiendskap rådde mellan den svenska och den danska adeln. På samma sätt var invasionen av Normandie en storslagen tilldragelse som går att studera på plats men i sig inte förklarar någonting.

Nyligen inträffade en inte särskilt uppmärksammad händelse som framtida historieböcker kanske kommer att betrakta som en milstolpe, en markering av en etapp på en lång resa. Det var bildandet av det svenska islamiska partiet Nyans.

Förutsättningen för att en marknadsekonomi ska fungera väl är att konkurrensen får verka. Konkurrens betyder både att existerande bolag i en bransch verkligen slåss mot varandra i stället för att samarbeta (vilket normalt betyder att göra upp om priser och marknadsandelar) och att nya konkurrenter har reella möjligheter att etablera sig.

Detta idealtillstånd föreligger inte alltid. Om detta beror, som Adam Smith förklarade, på att företagare inte kan träffas utan att inleda en konspiration mot marknaden eller, som Karl Marx menade, på att det kapitalistiska systemet har en inneboende tendens att koncentrera produktionen till enstaka och så småningom till ett enda företag är inte lätt att veta. För övrigt spelar det inte så stor roll vilken förklaring som är mest rätt.

Om man besöker ett amerikanskt sjukhus som patient kan man bli ombedd att informera om sin ras, det vill säga om man är kaukasier, svart, asiat, hispanic eller något annat. Frågan anses helt naturlig. Staten och forskningen vill ha basmaterial så att viktiga frågor avseende rasernas olika öden kan undersökas. (Egentligen inte så mycket underligare än att man i Sverige redan för åtskilliga hundra år sedan antecknade betydelsefull information om befolkningen i kyrkböckerna. Staten ville veta hur många potentiella soldater det fanns och vem som skulle betala vilket slags skatt.)

Helst vill man ha teorier som förklarar allt. För övertygade marxister är marxismen en sådan teori. För den som behärskar hela den intellektuella marxistiska verktygslådan inklusive användbara begrepp som produktivkrafter, produktionsförhållanden, mervärde, utsugningsgrad, huvudmotsättning, klass, ideologi och falskt medvetande blir hela samhällslivet klart som korvspad.

Ett tag var jag rätt influerad av marxismen men det föll på lärans grundbult, den tes som fick hela bygget att hålla ihop, nämligen arbetsvärdeläran. Den går ut på att endast det jordnära, fysiska arbetet skapar en varas värde och att detta värde är proportionellt mot antalet nedlagda timmar.

I serien ”Allvarliga saker som vi bör tänka på inför Sveriges framtid” har jag skrivit två texter om skolan som inte är färdigtänkta och inte särskilt märkvärdiga utom i det avseendet att deras grundidé går på tvärs emot rådande svensk skolpolitisk debatt och allt som kännetecknat den svenska skolan i decennier. Min enkla och rätt självklara utgångspunkt för skolan är att utbildningssystemet ska konstrueras så att samhället – vilket i det här fallet betyder skattebetalarna som betalar för utbildningen – ska få så mycket nytta tillbaka som möjligt för de summor de investerar i ungdomars förkovran. Det betyder till exempel att man inte av någon sorts abstrakta jämlikhetsskäl ska bjuda unga människor på utbildning som de inte förmår utnyttja och förvalta. Det betyder också att elever som djävlas på lektionerna inte fortsättningsvis ska beviljas förmånen av gratis utbildning. De får göra något annat i stället.

Jag blev riktigt upplivad när jag häromdagen skrev om framtidens skola. Det var framför allt resonemanget om hur politikerväldet under det senaste halva århundradet delat upp det hos varje individ ursprungligen sammanhängande paketet av skyldigheter och rättigheter som skänkte mig en sådan känsla av klarsyn. Det är otroligt hur väl jag förstår saker när jag har förklarat dem. Politikerväldet skiktar värderingarna i sina två huvudgrupper och ger rättigheterna till medborgarna och åtar sig själv skyldigheterna. Sedan skickar politikerväldet skyldigheterna vidare till skattebetalarna. Det är inte alls idiotiskt av politikerväldet utan tvärtom mycket listigt. Processen tillåter politikerna att framstå som humanitära och goda hjältar och de protesterande nettoskattebetalarna som giriga och reaktionära snåljåpar.

Folk har övertygelser. Frågan är hur de får sina övertygelser. Att skaffa sig en övertygelse är trots allt ett val eftersom man väljer bort andra, konkurrerande övertygelser. Hur går den där processen till?

Jag tror att det finns tre metoder att låta sig övertygas: vetenskapen, frälsningen och den genetiska gruppdemokratin.

Känsliga läsare kan säkert uppfatta den här texten som stötande och provokativ. Jag tror emellertid att Sverige står inför stora, kanske dramatiska, sociala förändringar och att vi därför bör tillåta oss – eller rentav tvinga oss – att tänka i ovana banor för att i bästa fall till slut treva oss fram till en bild hur vi önskar att ett framtida Sverige ska gestalta sig.

Enligt principen att repetition är inlärningens moder ska jag nu upprepa något som jag framfört tidigare och som framhålls med emfas i den studie, baserade på nyframtagen statistik från Brottsförebyggande rådet, om invandring och brottslighet som Stiftelsen Det Goda Samhället publicerade i början av juni.

Det tog ett år att göra studien eftersom det krävdes så mycket byråkrati. Till exempel var vi tvungna att gå till den statliga Etikprövningsnämnden för att söka forskningstillstånd.

Nationalekonomen Lars Calmfors skriver den 14 augusti i Dagens Nyheter att staten måste höja kapitalskatterna för att inkomstskillnaderna inte ska öka. Det bästa vore att återinföra fastighetsskatten som aldrig borde ha avskaffats. Han förklarar:

Pravda betyder sanning på ryska. Pravda hette kommunistpartiets tidning eftersom man alltid kunde lita på den information som tidningen erbjöd. Nu berättar The New York Times, en kvalitetstidning som jag gärna läser, sanningen bakom pratet om att Sverige har problem med invandringen. Sanningen är att vi inte har något sådant problem. Det påstådda problemet är en konstruktion baserad på rysk fejk news.

I vårt land, Sverige, lider nästan alla människor av ett falskt medvetande som gör att vi feltolkar eller i alla fall missförstår händelser i vår omvärld. Även jag kommer på mig själv med sådant falskt medvetande ibland. Men då inskrider min insiktsfulla portugisiskafröken ej sällan till undsättning.

Jag berättade för henne att före detta landsbygdsminister Eskil Erlandsson kommer att åtalas för sexuellt ofredande (vilket jag skrev om här). Han har tagit tre medelålders makthavande kvinnor på låren och ska nu svara för förseelserna i domstol.

Nyligen beskrev jag en social mekanism varigenom panik exponentiellt kan sprida sig i samhället. Så här funkar det:

Människorna får för sig att jorden efter ett visst datum kommer att gå under ifall de inte vid det laget har uppnått vissa mål som de hittat på. Men man, i varje fall några personer, vet redan från början att målen är ouppnåeliga. Med tiden inser allt fler att målen inte kommer att nås om inte alltmer drakoniska åtgärder vidtas. Då sprider sig också paniken i samhället. Paniken ökar i takt med att sannolikheten för måluppfyllelse närmar sig noll och människorna därför inser med säkerhet att jorden kommer att gå under.

Jag har sett de fem avsnitten i HBO Nordics miniserie Chernobyl som handlar om kärnkraftskatastrofen i Ukraina i april 1986. HBO presenterar filmen så här:

En skildring av en rad modiga kvinnors och mäns öden och de kolossala uppoffringar de gjorde för att rädda Europa från en ofattbar katastrof.

Ja, det gjordes heroiska insatser av tusentals ryssar varav många förr eller senare fick sätta livet till på grund av de strålningsskador de drabbats av. Det var tragiskt. Men ännu mer tragiska var de inblickar filmen gav i sovjetsystemets funktionssätt. Jag tror att filmen ger en sanningsenlig bild av hur det fungerade. Åtminstone är det en bild som överensstämmer med mina fördomar om hur det gick till i Sovjetunionen.

Häromdagen skrev jag att miljöfrågan i verkligheten inte handlar så mycket om huruvida världen ska gå under som om ifall demokratin ska bringas på fall. Miljörörelsen har alltid haft ett starkt inslag av extremister som ansett att deras ändamål är så angeläget att sådant som lyhördhet för en eventuellt trögfattad och senfärdig folklig opinion inte kan respekteras. Det behövs handling nu vilket kan kräva att demokratin sätts på undantag.

En del skulle säga att detta är ett tecken på att socialister, som ständigt längtar efter diktatur, kapat miljörörelsen och försöker använda den för sina syften eftersom arbetarklassen visat sig vara så ointresserad av att genomföra revolution enligt det marxist-leninistiska receptet.

För tio år sedan sa Ireen von Wachenfeldt, dåvarande ordföranden i den statsfinansierade Riksorganisationen för Kvinnojourer och Tjejjourer i Sverige, Roks, att män är djur.

Det fick hon äta upp. Hon utsattes för ett drev och ett gatlopp i media som gjorde henne så skakad som man blir när journalister slipar sina knivar. Först förnekade hon uttalandet och hävdade att hon menat något annat som inte gick att förstå. Men sedan hämtade hon sig. Efter ett par år hade hon vässat argumenten och kommit fram till följande uppfattning: ”Jag skulle ha sagt att män är värre än djur. En del våldsamma män kan till och med njuta av kvinnors lidande. Det gör inte djuren”.

Igår skrev jag en text om att vi i Sverige bara tänker på folks rättigheter (ofta på andras bekostnad) och inte alls på deras skyldigheter (gentemot andra människor). Det betyder i praktiken att folk inte har några skyldigheter. Eftersom folk inte har några skyldigheter så kan det inte ställas krav på dem. Den politik vi skulle behöva i Sverige, sa jag, vore en som lyfte upp folks medborgerliga skyldigheter till samma nivå som deras rättigheter. En sådan förändring skulle medföra en total omvandling inte bara av politikens grundackord utan också av hela samhällsdebattens anda.

Ett molande obehag gnager i min själ för att jag är så snabb att kritisera det etablerade politiska systemet för att det saknar bärande idéer inför framtiden trots att jag själv hittills varit oförmögen att presentera mer än angelägna ehuru lösryckta och otillräckliga detaljer ur ett ännu inte existerande politiskt program som Sverige skulle behöva, till exempel invandringsstopp och sunt förnuft. Det är svagt av mig. Om jag blev statsminister på måndag så skulle jag behöva ha något mer genomtänkt och grundläggande att säga när jag intervjuades på teven. Så låt mig ta några stapplande försöksvisa steg för att se om det bär.

En ständigt återkommande fråga är vilket slags relation som råder mellan politikerväldet och journalistkåren. Är politikerna nickedockor i medias dockteater eller är journalisterna bara gläfsande knähundar som gömmer sig i sina officiner när makten ryter åt dem?

För tillfället råkar jag läsa en bra bok av en författare jag tidigare aldrig hört talas om, Wallace Stegner. Boken heter Vad jag bevarat. Två av huvudfigurerna är paret Sid och Charity.

För tjugo år sedan var jag en entusiastisk anhängare av den då så populära teorin – som fortfarande överlever i den officiella svenska politiska diskursen – att eländet i eländiga länder, exempelvis Irak, berodde på grymma och korrupta ledare, i detta fall Saddam Hussein, och att den rätta politiken för anständiga länder som USA och Sverige var att ta ut dessa ledare för att deras folk, törstande efter demokrati, skulle kunna bilda partier, genomföra demokratiska val och gradvis utstaka en väg att förvandla sig till moderna, lyckade länder som Finland och Norge.