Jag gillar den filosofiska principen ”Ockhams rakkniv”. Den har fått sitt namn efter den engelske 1200-talsfilosofen och franciskanermunken William Ockham. Principen innebär att man inte ska krångla till saker i onödan utan förklara allt så enkelt det går.  

Ingen ska påstå att tillvaron i Sverige för ett halvsekel sedan var bekymmerslös. De som var med kan tänka på hur det kändes att gå till tandläkaren. Men när man tänker på den tiden och jämför med våra dagar så är det en sak som framstår särskilt tydligt när man låtit munkens rakkniv göra sitt jobb, nämligen att nästan alla medborgare på den tiden var skötsamma, ambitiösa människor med medelklassvärderingar.  

Dagens Nyheter hade en artikel om en rysk skolpojke i sibiriska Krasnojarsk som klippt sig som Zlatan Ibrahimovic, alltså med rakade sidor och en stor hårknut i nacken.

Lärarinnan tyckte att det var en ”utmanande, omanlig och västimporterad” frisyr. Skolan bestämde att pojken fick studera hemma tills han klippt sig. Rektorn sa: ”Han vill förverkliga sig själv. I morgon vill alla andra också göra det. Hur kommer det då att se ut? Vad gör vi om någon vill förverkliga sig själv genom att slå till någon?”.

För några dagar sedan träffade jag tre personer som oberoende av varandra skakade på huvudet och sa att detta är obegripligt. Vad är obegripligt? frågade jag. De gör ju ingenting! sa en av de tre uppgivet. Vem gör ingenting? frågade jag. Politikerna, de gör ingenting åt någonting, skolan, skjutningarna, vad som helst. De snackar men sedan händer det ingenting. Vad är det för obegripligt med det? frågade jag.

En annan sa: nu har de fördubblat skatten på min tio år gamla Volvo. Vad är meningen? Ska jag inte ha någon bil? Det känns som om en maffia har tagit kommandot över landet. De missköter Sverige och pungslår mig. Jag begriper ingenting. Är det så svårt att begripa? sa jag.

Jag tror med tilltagande övertygelse att Sveriges problem är att en växande del av befolkningen, uppmuntrade därtill av PK-ideologin, har övergivit eller aldrig fått tillfälle att tillägna sig den mentalitet som en gång gjorde landet så framgångsrikt. Den mentaliteten består av ett paket av värderingar och attityder såsom flit, ansvarskänsla, vilja att stå på egna ben, pliktkänsla, solidaritet med nästan och mycket annat sådant som Sverige i alltför stor utsträckning lagt på hyllan. Faktum är att den dominerande PK-ideologin förhånar dessa välsignelsebringande dygder i stället för att, som Sverige borde, predika dem till allmän efterföljd. Konsekvensen är att människomaterialet genomsnittligt blivit sämre. Inte undra på att staten och kommunerna får budgetproblem.

Motsvarande har sagts om demokratin, alltså att den skulle vara det sämsta av alla styrelseskick med undantag för alla de andra. Bara så att du känner igen dig i tankegångarna.

Denna utsaga om demokratin har sin grund i observationen att alla samhällen de facto har något slags styrelseskick. Även värsta anarki eller mafiastyre utan ordning och grundlag representerar en sorts styrelseskick. Om det kom marsmänniskor och förslavade jordborna skulle det också vara ett styrelseskick.

Om du har läst några av mina texter så har du kanske fått uppfattningen att jag misströstar om politikernas möjligheter att få ordning på Sveriges problem. I så fall har du fattat rätt.  

Men jag tror inte att det beror på att politikerna är omedvetna om problemen. Så avtrubbad kan ingen vara. Det är inte där skon klämmer. Dilemmat är att politikerna inte vill lösa problemen – eller rättare sagt så vill de inte vidta sådana åtgärder som skulle behövas för att vända utvecklingen. Och även om de faktiskt ville det så skulle de inte kunna. 

Rubriken är stulen från Lenin som år 1902 publicerade en skrift med denna titel. Jag tänker inte rekommendera dig att läsa den ty Lenin var en pedant, en mordisk och humorlös pedant, kanske lite som Heinrich Himmler, och hans texter är därefter. Emellertid är titeln genialisk och tidlös vilket bevisas av att jag nu, 117 år senare, finner anledning att repetera den. (Lite grundforskning på Wikipedia avslöjar att Lenin, vilket många läsare säkert redan visste eller misstänkte, inte formulerat frågan av egen kraft utan stulit den från författaren Nikolaj Gavrilovitj Tjernysjevskij som redan 1863 skrev en roman med just den titeln. Vidare forskning skulle troligen uppdaga att frågan ställts redan tidigare i mänsklighetens historia.)

Jag är tacksam att det är så många som har lust att läsa mina texter. Antalet läsare beror, visar det sig, till stor del på ämnet. När jag skriver slagkraftiga och känslomässiga saker om migrationstrassel och om makthavarnas inkompetens och uselhet kan jag få uppemot 10 000 läsare. När jag gör mig till filosof och säger något om Aristoteles eller Ordspråksboken så krymper läsekretsen genast till 2 – 3 000 personer (som å andra sidan är bildade och därför ofta säger emot).

En del säger att Sverige måste ha världens mest koldioxidfria energisystem ty då kan vi stå som en fyrbåk och förebild för resten av världen att följa. Vi ska inte bara vara en humanitär stormakt utan även en elektromoralisk. Andra säger att sådant är bortkastade pengar och att vår asketiska miljöpolitik bara handlar att vi ska tillfredsställa vår övermodiga inre drift att känna oss etiskt överlägsna.

Svårt att bedöma. Så jag bestämde mig för att forska på egen hand trots att jag saknar tillräckliga förkunskaper så ursäkta om jag har missförstått. Men här är vad jag kommit fram till.

Även banala saker kan vara svårbegripliga. Just nu funderar jag över hur djupt moderiktiga, politiskt korrekta idéer sitter i folks skallar. Sitter de fastvuxna i hjärnbarken eller kan de bytas som när man tar på sig en ny skjorta?

Funderingen föranleds av att jag häromdagen var på en fin middagsbjudning och såklart kom i samtal med bordsgrannarna. Bordsgrannarna var väluppfostrade och högt utbildade och visste hur det ligger till med världen. En bordsgranne förklarade att problemet med migrationen inte är migrationen utan att Sverige är så urbota dåligt på att integrera migranter. En annan utvecklade resonemanget med observationen att det minsann inte är första gången västerlandet förtrycker och missaktar folk från andra kulturer och kontinenter. Vad menar du? frågade jag.

Partiernas diskussioner om åtgärderna mot gängkriminaliteten har tillfälligt avbrutits för att partierna inte lyckas samtala. Av de morgontidningar jag läser – Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet – har jag inte kunnat förstå varför samtalen slagit fel. En liberal förhandlare ska ha sagt att ”samtalen inte höll tillräckligt hög nivå” och att ”en del var blaskigt”.

För hundra år sedan styrdes Sverige liksom andra kapitalistiska länder, om man får tro tidevarvets anhängare av Marx och Lenin, av kapitalistklassen. Det finns mycket som talar för det synsättet. Ett intressant indicium är att staten fram till första världskriget hölls på svältkost (dock tydligen inte tillräckligt eftersom staterna hade råd att snart ge sig in i mänsklighetens största masslakt).

Den svenska statens andel av BNP låg kring åtta procent (mot 45 procent idag). Med de marxistiska glasögonen är detta lätt att förklara. Om staten skulle ha mer pengar så hade det blivit nödvändigt att de som hade pengar till övers, alltså kapitalistklassen, fick betala högre skatter. Men eftersom det var kapitalisterna som kontrollerade staten så gick de inte med på det. Vilket skulle bevisas.

Häromdagen tjatade jag, bara som påminnelse, om min teori om var huvudmotsättningen går i Sverige, nämligen mellan å ena sidan politikerväldet med dess allierade och försörjda, å den andra den nettoskattebetalande medelklassen.

Snygg teori, Engellau, men vad ska vi ha den till?

En bra teori är praktiskt användbar eftersom den hjälper sina bärare att förstå, handla och i bästa fall till och med förutsäga. Min fru har en praktisk teori som säger att om hunden står och gnäller vid ytterdörren så vill han antagligen ut och kissa. Om hon handlar i enlighet med den teorin så avlöper det hela väl men om hon ifrågasätter den följer en hel del omak när den förtvivlade hunden till slut löst sitt problem inomhus.

Om man – mot bakgrund av det senaste årtiondets sprängningar, skjutningar och attacker med handgranater – ber herr Google att leta efter frasen ”extremt för ett land som inte befinner sig i krig” så kommer han tillbaka med 183 000 träffar. Rätt många av dessa avser kriminalkommissarie Gunnar Appelgren och moderatledaren Ulf Kristersson som båda, kanske oberoende av varandra, fällt yttrandet, den senare under sommarens Almedalsvecka.

Det har exempelvis sprängts 116 handgranater på åtta år. Det är lite mer än en smäll i månaden. Även det övriga våldet har ökat kraftigt, skriver en kriminolog i Dagens Industri, ”skjutningarna har stått för runt 40 procent av det dödliga våldet på senare år. Det finns fortfarande en stor mängd illegala vapen och handgranater i omlopp. Det lär således bli värre innan det blir bättre”.

För ett tag sedan slog det mig att under alla politiska konflikter i samhället till exempel mellan svarta och vita, konservativa och socialister, kvinnor och män så finns det en ännu mer fundamental motsättning, nämligen mellan dem där uppe och dem där nere (se denna artikel).

Att det ligger till på det viset har jag fastställt genom introspektion. Det händer att jag i sociala sammanhang får underlägsenhetskänslor. Det spelar ingen roll om det är ”befogat” eller ”obefogat” – vem som nu skulle avgöra det – eller vad det är som framkallar denna obehagliga upplevelse hos mig. Jag vet bara att jag hatar den där personen som sätter sig på mig eller – han kanske är oskyldig – förmår mig att känna mig påsatt.

Nu ska jag svära i kyrkan. Dubbelt till och med. Dels kommer jag att hävda att politiker har för dåligt betalt. Dels, och ännu värre enligt svensk moral, så kommer jag att avslöja att jag är politiker så jag talar i egen sak! Är jag nu helt från vettet? Vet jag inte att politiker är inkompetenta lismande lögnare som bara försöker tillskansa sig makt och pengar åt sig själva och sin klass?

Inspirationen till den här artikeln kom från Patriks artikel den 5 september ”De straffria och ansvarslösa”. Där går han hårt åt politikerna vilket är ett vanligt tema på DGS. Lata och ansvarslösa men välbetalda, är andemeningen i dessa.

Nu har jag inte skrivit om huvudmotsättningen i Sverige på så länge att du kanske tror att den har upphört. Det har den inte. Den går fortfarande mellan å ena sidan det makthavande politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex (och ett trasproletariat med beroende klienter som viktigt väljarunderlag) och å den andra sidan den nettoskattebetalande medelklassen.

Min ambition, när jag för fyra och ett halvt år sedan tillsammans med Annika Borg startade den här bloggen, var att under historiens gång, det vill säga medan dagarna gick, fila på den analysen av Sverige för att se om min tes, som då bara var ett sociologiskt hugskott eller ett suddigt fotografi av terrängen, skulle visa sig vara en sann karta som går att använda för att orientera sig i vårt samhälle.

Nästan allt man säger, framför allt om samhällena och de historiska förloppen, är förenklingar eftersom det inte existerar någon slutgiltig och stabil sanning (annat än i diktaturer som fastställer sin sanning med våld om det behövs). Men eftersom människan måste orientera sig i tillvaron måste hon bestämma sig för något slags provisorisk sanning i frågor som angår henne.

En fråga som angår mig liksom den angår alla andra tevetittare och tidningsläsare är det här med nazism och högerextremism. Jag tror att det finns två saker att oroa sig för i sammanhanget. Den första är att det kan bli fler dåd av ensamma, självrekryterade förövare som Anders Breiviks i Norge och Patrick Crusius i El Paso. Den andra farhågan är att det bildas en stark politisk rörelse som på något vis lyckas överta makten i Sverige ungefär som på 30-talet i Tyskland.

För några månader sedan publicerade Stiftelsen Det Goda Samhället en rapport om invandring och brottslighet som är lätt åtkomlig på hemsidan. Där finns också allt det statistiska material som Brottsförebyggande rådet tog fram som underlag för rapporten. Bara en liten del av underlaget användes i rapporten så var och en kan botanisera i underlaget och göra sina observationer. Här kommer en observation som inte finns i rapporten.

Den fråga jag ska försöka besvara är följande. Om det en vecka anländer ett hundra afrikanska migranter till Sverige, hur många av dessa kommer inom en femårsperiod att ha begått brott? Svaret är ungefär fyrtio. Är det mycket eller litet? Det vet jag inte, det får du bestämma själv.

Jag har ägnat debatten om den muslimska kvinnoklädseln – hijab, andra slöjor, burkini och sådant – ett ganska förstrött intresse eftersom jag inte förstått eller inte besvärat mig med att ta ställning. Men så lättsinnigt kan man ju inte förhålla sig till en brännande samhällsfråga så jag började fundera lite och nu tänker jag tala om för dig vad jag kommit fram till om du orkar läsa.

Tänk dig ett kors vid vars spetsar det finns markeringar för Nord, Öst, Syd och Väst. Var och av dessa representerar en inställning i slöj- och klädfrågan. Nord och Syd rör sig en dimension, Öst och Väst i en annan. Positionerna Öst, Syd och Väst är erkända men Nord artikuleras sällan. Jag ska strax göra det.

Det räcker med tre stora filosofer för att begripa västerlandets tänkande: Platon, Aristoteles och Jesus. Platons grundidé är att människan inte kan begripa den sanna verkligheten men att det trots detta finns en sann verklighet. Detta är innebörden av hans berömda liknelse om människorna som sitter fjättrade i en grotta med ögonen riktade mot grottans vägg och bara kan se återskenet och skuggorna av den verklighet som utspelar sig bakom deras nackar.

Det pågår en minidebatt om asylrätten mellan Ola Larsmo på Dagens Nyheter och Ivar Arpi på Svenska Dagbladet.

Arpi tycker att asylrätten bör avskaffas eftersom den bygger på hyckleri och orsakar död och lidande för flyktingar. Länder som Sverige låtsas värna asylrätten medan vi i själva verket håller oss med ett regelverk som tvingar flyktingar att riskera drunkningsdöden på Medelhavet för att ens kunna komma fram och söka asyl. Bättre då, föreslår Arpi, att Sverige inrättar ett kvotsystem så att ett visst årligt antal flyktingar exempelvis kan söka uppehållstillstånd på en svensk ambassad och sedan tryggt flyga hit om ansökan beviljas. Att det finns hyckleri i svensk flyktingpolitik kan nog inte förnekas, det har Arpi rätt i.

Jag har genom åren ägnat rätt mycket ansträngning åt att avslöja och avhåna den patriarkaliska sociala ingenjörskonst som den svenska välfärdsstaten iscensatt sedan 1930-talet. Paret Gunnar och Alva Myrdal kan fungera som symboler för denna politiska riktning, särskilt Alva. Om några tillhörde en samhällelig elit – kunskaps- och maktelit om än kanske inte ekonomisk elit – så var det paret Myrdal. Alva var ambassadör, riksdagsledamot, statsråd, filosofie hedersdoktor och tilldelades Nobels fredspris. Gunnar var ekonomie doktor, professor, handelsminister och tilldelades Nobels ekonomipris. Deras tänkande byggde den svenska välfärdsstaten.

Min föreställning om tillvaron är mycket rå. Kanske är den en tolkning av Charles Darwins teorier. Jag utgår från ett provrör med en näringslösning. Näringslösningen är en attraktiv resurs för organismer som gillar den sortens näringslösning. Sådana finns. Kanske är de någon sorts bakterier. När de intresserade bakterierna snokat upp provröret och börjat äta förökar de sig alldeles kolossalt och när näringslösningen är slut så dör de. Sådär håller det på hela tiden och överallt. Överallt finns embryon till bakterier som letar efter försörjningskällor. På något vis är det näringslösningarna själva som leder till att det uppstår arter som är specialiserade på att konsumera just dem.

Det här inträffade för mer än tjugo år sedan. Det som hände var banalt och självklart men ändå så typiskt för vår tid. (Vår tid började, anser jag, för typ femtio år sedan; politikerväldet inleddes på trettiotalet men indelar sig, liksom det karolinska enväldet, i en konstruktiv grundarfas och en destruktiv förstörelsefas som alltså inleddes för ett halvsekel sedan).

Jag deltog i en paneldebatt med ett antal samhällstyckare varav jag alltså var en. En annan var en känd vänsterpartistisk riksdagskvinna. Samtalet handlade om ditten och datten precis som det hade gjort om debatten inträffat idag.

Jag åt lunch med en kompis. Vi talade om Iran. Ingen av oss vet så särskilt mycket om Iran trots att vi, var och en på sitt håll, särskilt han, ägnar mycket tid åt att läsa utländsk press och att försöka hålla oss uppdaterade.

Några saker verkar klara. Trumps sanktioner tar hårt på Iran. Förra året sjönk landets BNP med två procent och i år förväntas nedgången bli fem procent. Inflationen beräknas närma sig 50 procent i år.

Nyligen träffade jag en god vän som jag inte sett på ett tag. Han sa att det är kört för Sverige. Alla varningslampor blinkar och det finns ingenting som går åt rätt håll. Men samtalsklimatet är mycket friare nu än för bara ett halvår sedan, invände jag. Det är sant, erkände han, men det finns ingen koppling mellan debattens ytliga krusningar och vad som verkligen sker i nationen. Det fick jag ju hålla med om.

Det är för mig ingen tvekan om att de problem – ”utmaningar” – Sverige står inför är betydligt svårare än nationen har lust att diskutera.

I förra veckan, innan Hanif Bali hade genomfört sitt intellektuella attentat mot Carl Bildt och M-ledningen örfilat Bali så att han kände sig tvungen att be om ursäkt, kom jag att tänka på att några av världens främsta – och mest hatade – politiska ledare är utstuderat oförskämda.

Donald Trump tycks anstränga sig att vara odiplomatisk som när han nonchalant förklarade sig vilja lägga bud på Grönland och sedan nobbade ett danmarksbesök när danska statsministern förnärmat avvisade förslaget. Jair Bolsonaro är ungefär likadan.

Nyligen skrev jag att politikerna under det senaste halvseklet alltmer blivit ett homogent socialt skikt. Till exempel är de ekonomiskt oberoende av sina medlemmar – av vilka det knappast återstår några – och väljare. De har samma lön vem de än anser sig representera. Min tes är att politiker oberoende av parti slutit leden och formerat – eller strävar efter att formera sig – som härskande klass. Det enda som håller dem tillbaka är de ganska sällan återkommande allmänna valen. Naket maktmissbruk skulle straffa sig så länge det finns en reell etableringsfrihet för nya politiker och partier.

Det är mycket som fungerar helt annorlunda än folk tror. Det beror på att samtidens tankevanor – och troligen inte bara samtidens, utan alla tiders föreställningar – bestäms av två faktorer, dels verkligheten (som ofta är mångtydig eller i varje fall svårtolkad), dels av ett antal väletablerade tankefigurer som ofta handlar om att makthavarna har tumme med Gud och därför besitter magiska egenskaper.