Odalbonden är en av mina favoritdikter. Den skrevs år 1811 av Erik Gustaf Geijer. Dikten är en hyllning till den strävsamme medelklassaren, i det här fallet en jordbruksföretagare, som får nationen att fungera trots överhetens missgrepp och vansinniga infall. 

Att odalbonden själv betraktade sig som medelklassare, varken ”herre” eller ”dräng”, deklareras redan i inledningen: 

En skeptisk människa som jag misstänker alltid fejk news, inte i första hand i de små sammanhangen som när folk förklarar hur många unika besökare de har på sin blogg eller följare på Facebook – där kan man alltid göra ett standardavdrag på några tiotals procent – utan framför allt i de stora sammanhangen där man själv inte har någon specialkunskap att lita till utan bara tidningsreportage och kanske en och annan forskningsrapport.

Ryska miniubåtar som kränker svenskt territorium är ett bra exempel. Dem har jag aldrig trott på. Kring 1990, när frågan var som hetast och tidningarna tidvis knappt skrev om annat, vågade jag inte torgföra mina dubier. På den tiden tog man en större social risk om man kom ut som ubåtsskeptiker än om man idag förklarar sig för islamofob och Trumpanhängare. (Nu har det blivit annat ljud i skällan. Svenska Dagbladet har nyligen förtjänstfullt avslöjat att den senaste ”bekräftade ubåten” från 2014 var en instrumentboj tillhörig vädertjänsten SMHI.)

Snusförnuftiga människor säger att man inte kan vrida klockan tillbaka. Då menar de inte rent bokstavligt att man inte kan föra visarna motsols, för det kan man, utan att man inte kan återskapa något som tidigare fanns men gått förlorat. Jag tror att det är fel. 

Det som en gång gjorde Sverige enastående framgångsrikt var en kombination av två unika omständigheter nämligen 1) att det existerade ett paket av utvecklingsfrämjande värderingar samt 2) att dessa värderingar omfattades av alla.  

Detta handlar inte om en uppfinning som gjorts utan om en uppfinning som borde göras och då skulle få revolutionerande effekter, lite som Johan Gutenbergs tryckpress på 1400-talet. Poängen med Gutenbergs innovation var att den gjorde böcker så billiga att även vanliga läskunniga medelklassare hade råd att skaffa sig tillförlitlig information. Till exempel kunde de köpa en egen bibel och kolla vad Jesus egentligen hade sagt.

Parallellen till dagens situation är att medelklassen då liksom nu behövde bryta etablissemangets informationsmonopol. Med hjälp av Gutenbergs maskin kunde den framväxande borgerliga medelklassen vrida kontrollen över kunskapen ur etablissemangets händer. Det är likadant idag. Vår tids etablissemangsmedia förhåller sig till alternativmedia som den handskrivna boken till den tryckta.  

Jag blir rätt tagen av den väldiga kraften i den pågående klimatpaniken. De statskontrollerade media är helt upptagna med frågan, partiledardebatter har klimatet som viktigaste tema, Dagens Industri deklarerar att tidningen framöver inte ska koncentrera rapporteringen på hur mycket pengar företagen tjänar utan också redovisa deras klimatavtryck. 

Det märkvärdiga, om jag inte överdriver energin i dagens klimatalarmistiska känsloläge, är att det kommit så plötsligt. Oron för att människan hotar sin långsiktiga överlevnad genom utsläpp av växthusgaser har funnits i decennier, men det är först under det senaste året som ämnet riktigt tagit skruv i det allmänna medvetandet.  

Den grekiske skalden Archilochos som föddes på 700-talet före Kristus gjorde en fruktbar observation om två helt olika mänskliga personligheter som han förlade till djurriket. Han hävdade att räven kan många saker, men igelkotten bara en enda.  

Precis vad han menade med det verkar inte ha överlevt. Men Aisopos, som föddes ungefär när Archilochos dog, tog upp tråden i sin fabel nummer 605 som handlar om en katt och en räv som resonerar om sina respektive tricks och lister. Räven skryter om att han kan många finter men katten erkänner att han bara är bra på en enda sak. Så kommer en grupp jägare med sina hundar. Katten klättrar snabbt upp i ett träd. Räven kan inte bestämma sig för vilken av sina många kompetenser han ska tillämpa och blir därför tagen av hundarna.  

En gammal rektor hade just pensionerat sig. Han ville träffa sina kära lärare för att ta farväl. Han brydde sig inte så mycket om de där nyexaminerade i foppatofflor och urtvättade t-skjortor som inte verkade ha en tanke på att försöka ingjuta respekt i elever och föräldrar. I stället bjöd han ett tiotal mer erfarna lärare som han tyckte man kunde tala allvar med. Det blev en middag hemma hos rektorn.

Jaha, sa han efter maten. Eftersom jag nu är pensionerad kan jag säga vad jag tycker till er utan att besvära mig med det politiskt korrekta tramset i skolans styrdokument. Jag har tänkt i många år på vad det egentligen är som fattas den svenska skolan – eller föralldel det svenska samhället som åtminstone delvis är en funktion av skolan. Jag har kommit fram till samma sak som många andra, nämligen att vi utgår från att skolan och samhället är till för individen, i det här fallet den enskilda eleven, i stället för tvärtom. 

Ibland måste man tänka på otänkbara eller i varje fall obehagliga saker, till exempel sin egen död. Det kan bli fråga om testamente och annat sorgligt som man helst inte vill fundera på. Men de flesta gör det nog i alla fall av hänsyn till de efterlevande.

Även i livet i övrigt kan det vara angeläget att tänka på otänkbara saker. Sveriges största och mest akuta problem är följderna av den massinvandring som regeringen inte verkar vilja begränsa utan tvärtom uppmuntra. Just detta är för övrigt invandringsproblemets fundament ty om politikerväldet hade haft förnuftet att förutse effekterna av invandringen så hade åtgärder tidigt vidtagits som förebyggt de besvärliga effekter som idag drabbar nationen. 

Jag kan lätt förstå att syriska kurder är arga, ledsna och förtvivlade över att USA drar hem sina trupper med allt som därav följer. Men jag kan inte förstå den berättelse om händelserna som svenska media presenterar. Låt mig återge vad jag tror mig ha begripit och sedan kan du, som kanske vet bättre, förklara på vilket sätt jag har fel.

Kurderna har länge velat ha ett eget land som omfattar delar av Turkiet och Syrien plus en del annat. Därför finns en grundläggande fiendskap mellan kurderna och dessa två länders regeringar.

I den här krönikan framförs ingenting som du inte redan vet. Men ibland är det välgörande att få bekräftelse på att världen ser ut som man trodde. Kyrkan har överlevt i tvåtusen år genom att ständigt upprepa samma sak hela tiden, Fader vår, till exempel. Upprepning är lärdomens moder.

Du har kanske uppmärksammat statstelevisionens aktion Folkbettet? Aktionen ”är en del av TV-programmet ’Svenska Nyheter’” står det på tevebolagets hemsida. Statstelevisionens ansvar för aktionen är således erkänt och otvetydigt.

Varenda gång jag hör uttryck som ”det nya klimatet” och ”klimatförändringarna” – som om det hade varit allmänt accepterade självklarheter – vilket jag gör på Sveriges radio varenda dag så går jag upp i stabsläge.

Stabsläge är ett fånigt byråkratord som är till för att övertyga allmänheten om att den stabslagda myndigheten plötsligt ska börja göra sitt jobb. Wikipedia definierar saken som ”ett beredskapsläge där ledning eller nyckelfunktioner samlas och utvärderar information, beredda att snabbt sätta igång verksamhet”. För mig förefaller detta underligt. I välskötta verksamheter sysslar ledningen alltid med att utvärdera information och är alltid beredd att sätta igång verksamhet. En busschaufför är alltid uppmärksam och beredd till verksamhet, till exempel att gira eller trampa på bromsen om något oävet dyker upp. Och fort ska det gå.

I en huvudledare i Svenska Dagbladet den 6 oktober pekar Tove Lifvendahl på ett besvärande faktum – för att inte säga ”skriande missförhållande” eller ”samhällelig stormvarning” – nämligen att det inte sällan förekommer att polisen rekommenderar familjer med barn som förföljs av ungdomsgäng att inte polisanmäla utan rentav flytta till annan ort eftersom polisen, vilket den själv erkänner, inte kan skydda hotade medborgare. Så här säger en utredare vid Brottsförebyggande rådet: 

Vi har intervjuat myndighetspersoner och personer som stöttar brottsoffer och vittnen. Och särskilt inom relationsvåld och i socialt utsatta områden så känner vissa av dem att det är svårt att rekommendera brottsoffer att gå till polisen. För att de tvivlar själva på rättsväsendets förmåga att lösa brotten. 

Med anledning av en artikel i SvT Nyheter kallades till ett krismöte i styrelsen för Lunds kommun.

Nu har det gått för långt, sa ordföranden. 32 bilbränder hittills i år och ingen enda misstänkt har gripits. Nu är det dags för skarpa åtgärder.

Vi får inte gripas av panik, sa en s-ledamot. Räddningstjänsten har ju redan fattat ett tungt beslut.

Vadå? sa en centerpartist.

Den här artikeln vänder sig inte till dem som är rasister eller etniska nationalister och tror att Sverige och svenskarna har något slags medfött skydd undan tillvarons djävligheter och därför inte kan råka illa ut. Många svenskar, särskilt våra politiska ledare och våra främsta mediepersoner är sådana självgoda rasister eller etniska nationalister. De tror att vilka beslut som än fattas om landets framtid så kan inget ont vederfaras Sverige. Att dessa personer verkligen tror att landet är osårbart framgår av att det hela tiden fattas beslut som tycks utgå från att Sverige är en skyddad verkstad där vilka sociala experiment som helst kan göras utan att det slår tillbaka.  

En gång för länge sedan skulle jag och en kompis segla från Västervik till Visby. Min kompis var mycket intresserad av damer och hade hittat två stycken som han generöst erbjöd att följa med på seglatsen, båtägaren, det vill säga mig, ovetandes. Han sa till damerna att inställa sig i hamnen följande morgon och att ta med sig ordentligt med kläder för det befarades busväder och dessutom mat så att det räckte för damerna själva. 

Nästa morgon lyste solen klart från en molnfri himmel. Damerna kom klädda i bikini och badrock ”eftersom det var så fint väder”. Matsäcken visade sig bestå av en påse geléhallon ”eftersom vi inte är så stora i maten”. Visby ligger ungefär sextio distansminuter från Västervik. Bara ditresan skulle ta minst tio timmar och det var som sagt kulingvarning och förväntad motvind. Damerna fick inte följa med. 

En personlig tumregel som jag ofta förfäktat på dessa sidor är att om man inte är säker på en stark idés proveniens så kan man lugnt utgå från att den idén liksom alla andra världsdominerande idéer kommer från USA. 

Jag vet att mitt resonemang inte är hundra procent vattentätt. Till exempel upptäcktes Amerika självt inte av en amerikan utan av italienaren Christofer Columbus. Å andra sidan finns det folk som med visst moraliskt eftertryck hävdar att det inte alls var Columbus som upptäckte Amerika eftersom Amerika redan var upptäckt av de indianer som bodde där. Därmed är vi tillbaka vid hypotesen att alla viktiga intellektuella genombrott är amerikanska. Den första människan var en amerikan som uppfann sig själv.  

Häromdagen sa min portugisiskalärarinna att det var en grej hon tyckte var underlig. Förut, sa hon, verkade det som om ni svenskar trodde att era problem med skolan och invandringen och så vidare skulle försvinna av sig själva eller på något magiskt vis förvandlas till framgångar. Nu tror ni inte det längre. Nu står ni bara där och tittar på era problem utan att vidta några motåtgärder. För mig går det inte att förstå, sa hon.

Förresten, fortsatte hon, jag tror på alla dina teorier om politikerväldet och det välfärdsindustriella komplexet med alla sina statsfinansierade aktivister, men det här måste handla om något annat. Ni verkar ha lämnat de rationella förklaringarnas värld. Ni ser tåget närma sig men vägrar att kliva av från rälsen. Jag är ledsen men på mig verkar det närmast som en sorts självskadebeteende.

Nyligen fick jag besök av en vänlig person som sa att han gillade mina texter och ville prata. Närmare bestämt frågade han hur man gör för att tänka ”utanför lådan”, vilket han menade att jag ibland gör.

Det fick mig att småle eftersom att tänka ”utanför lådan” anses vara positivt medan jag alltid fått höra att jag är ”kontroversiell” vilket inte alls är positivt men i verkligheten ofta samma sak som att tänka ”utanför lådan”. Det är därför folk väljer att låta bli att tänka ”utanför lådan”. Den som gör det riskerar nämligen mothugg och klander och anklagelser för provokativt och kontroversiellt tänkande.

Gatestone Institute med sajten gatestoneinstitute.org är ett peststämplat ställe som det är skamligt att ens besöka, vilket jag har gjort. Texten på peststämpeln varnar för fejk news, alltså påhittad information som syftar till att skrämma besökaren, mig i det här fallet, och förmå honom att misströsta om etablerade institutioner och anamma populistiska idéer.

I det här fallet lyckades i varje fall det första ledet. Jag blev orolig för att inte säga mörkrädd när jag insåg vilka faror Europeiska Unionen utsätter sina medlemmar för genom att inta en, som det verkar, snorkig och överlägsen attityd mot ett land som troligen är mycket farligare än EU verkar fatta, nämligen Turkiet.

Även om ett stort antal politiska bedömare är förvånade och chockerade – Mitch McConnell, ledare för republikanerna i senaten, tog genast kraftfullt avstånd – över att president Donald Trump i söndags förklarade att amerikanska trupper i Syrien ska dras tillbaka så var beslutet väntat. I flera år har Trump sagt att trupperna ska tas hem. I december 2018, när USA hade 2 000 soldater i Syrien, beordrade han ett fullständigt återtåg. Motståndet från militärens sida var massivt. Försvarsministern James Mattis avgick i protest. Under våren lyckades Trump dock få hem hälften av soldaterna. Söndagens beslut gällde de återstående 1 000 amerikanska krigarna.

Richard Sörman skrev nyligen om att det finns något slags social beställning på en ny ”berättelse” om Sverige. Det skulle vara en bild av vårt samhälle som på ett harmoniskt och uppbyggligt sätt gav gestalt åt det moderna multikulturella Sverige och sålunda motverkade split och splittring till förmån för tolerans och enhet i mångfalden – ungefär som den amerikanska devisen e pluribus unum – av många, en – som står tryckt på en del amerikanska sedlar och mynt. Det var i alla fall så jag tolkade beställningen. 

Under en förutsättning är klimatfrågan en idealisk fråga för politikerna.

Föreställningen om en förestående ragnarök är dramatisk och därför emotionellt tilltalande. Politiker får tillfälle att väcka uppmärksamhet även hos människor som normalt inte bryr sig att ens sätta på teven när det är valdebatt. Det är mycket mer eggande att tänka på att havet kanske, i ett första steg, dränker båtbryggan på landet för att sedan börja skvalpa i vedbon än att höra talas om en lärarmiljard där och en kömiljard där eller att försvaret ska få fem miljarder kronor år 2022, gäsp, gäsp.

Följande har jag sagt nästan hur många gånger som helst ehuru kanske med andra ord men det tål sägas igen. Min enkla observation är att den politiska höger/vänster-skalan är överspelad sedan årtionden. Överspelad betyder inte att folk inte skulle prata om den. Det gör de. Men även om skalan brukas i debatten är den ett spöke i bemärkelsen en vålnad efter något som tidigare fanns i sinnevärlden men numera upphört att existera.  

Den som inser att den gängse politiska debatten i Sverige är ett slags väletablerad spökhistoria begriper varför politiker och partier som lever kvar i denna spökvärld har så svårt att få kontakt med levande människor. (Det är som i verkligheten: spöken, har jag läst, söker kontakt men lyckas mycket sällan. Min farmor påstods spöka men det var få släktingar som såg henne.) Till exempel kommer socialdemokraterna säkert att kalla sig för ett arbetarparti långt efter det att den siste industriarbetare slutat rösta på partiet. Partiets politiker framstår som gengångare från ett Sverige som stod i sitt esse för femtio år sedan. På liknade vis framstår moderaterna och de övriga borgerliga partierna som en del av andevärlden när de låtsas företräda en grupp som en gång var borgerlighetens kärna, nämligen företagarna (kapitalisterna).  

Göran Greider har presenterat en poesibok, inklusive en del prosatexter, som han kallar för ”självbiografiska sviter”. I en av sviterna görs följande observation: 

Var inte rädd att upprepa det självklara: 

De rika behöver inte det de har och de fattiga har inte det de behöver. 

Vad jag kan förstå är detta konstaterande korrekt. De rika behöver inte sina rikedomar om man med behöver menar erfordrar för en rimlig överlevnad. Åtminstone behöver de inte alla sina resurser för detta. Det är nog också sant att fattiga saknar livets nödtorft. Att sakna existensminimum är själva definitionen på fattigdom.  

Om du inte läst om Bitte Assarmos farmors mor Emma Persdotter så gör det. Emma Persdotter var en utfattig ensamstående flerbarnsmor som genom skötsamhet och goda värderingar med fortsatt självrespekt lyckades hålla igång familjen trots utsatthet i form exempelvis av stampat jordgolv och femton kvadratmeters boyta. 

Det är möjligt att jag romantiserar men jag tror att Emma Persdotters mentalitet och beteende var typiska för den svenska 1800-talsmänniskan. Jag tror att svenskarna var strävsamma, ödmjuka, plikttrogna och tåliga och att det var på grund av den sinnesförfattningen som Sverige, när marknadsekonomin och entreprenörskapet släpptes loss, kunde förvandlas från ett av Europas fattigaste länder till det kanske rikaste.  

En svensk gymnasist hade tillbringat ett år på en amerikansk skola i en delstat där körkortsåldern var 16 år. Gymnasisten tog såklart körkort. När han som sjuttonåring kom tillbaka till Sverige stegade han in på en polisstation, visade upp körkortet som inte ens hade foto och frågade om det gällde i Sverige. Polismannen bakom disken tog kortet, vände och vred på det och sa: ”Tja, det är ju ett körkort så det gör det väl”. 

Tror du på den historien? Knappt? I varje fall hade den inte kunnat inträffa idag. 

Jag gillar den filosofiska principen ”Ockhams rakkniv”. Den har fått sitt namn efter den engelske 1200-talsfilosofen och franciskanermunken William Ockham. Principen innebär att man inte ska krångla till saker i onödan utan förklara allt så enkelt det går.  

Ingen ska påstå att tillvaron i Sverige för ett halvsekel sedan var bekymmerslös. De som var med kan tänka på hur det kändes att gå till tandläkaren. Men när man tänker på den tiden och jämför med våra dagar så är det en sak som framstår särskilt tydligt när man låtit munkens rakkniv göra sitt jobb, nämligen att nästan alla medborgare på den tiden var skötsamma, ambitiösa människor med medelklassvärderingar.  

Dagens Nyheter hade en artikel om en rysk skolpojke i sibiriska Krasnojarsk som klippt sig som Zlatan Ibrahimovic, alltså med rakade sidor och en stor hårknut i nacken.

Lärarinnan tyckte att det var en ”utmanande, omanlig och västimporterad” frisyr. Skolan bestämde att pojken fick studera hemma tills han klippt sig. Rektorn sa: ”Han vill förverkliga sig själv. I morgon vill alla andra också göra det. Hur kommer det då att se ut? Vad gör vi om någon vill förverkliga sig själv genom att slå till någon?”.

För några dagar sedan träffade jag tre personer som oberoende av varandra skakade på huvudet och sa att detta är obegripligt. Vad är obegripligt? frågade jag. De gör ju ingenting! sa en av de tre uppgivet. Vem gör ingenting? frågade jag. Politikerna, de gör ingenting åt någonting, skolan, skjutningarna, vad som helst. De snackar men sedan händer det ingenting. Vad är det för obegripligt med det? frågade jag.

En annan sa: nu har de fördubblat skatten på min tio år gamla Volvo. Vad är meningen? Ska jag inte ha någon bil? Det känns som om en maffia har tagit kommandot över landet. De missköter Sverige och pungslår mig. Jag begriper ingenting. Är det så svårt att begripa? sa jag.

Jag tror med tilltagande övertygelse att Sveriges problem är att en växande del av befolkningen, uppmuntrade därtill av PK-ideologin, har övergivit eller aldrig fått tillfälle att tillägna sig den mentalitet som en gång gjorde landet så framgångsrikt. Den mentaliteten består av ett paket av värderingar och attityder såsom flit, ansvarskänsla, vilja att stå på egna ben, pliktkänsla, solidaritet med nästan och mycket annat sådant som Sverige i alltför stor utsträckning lagt på hyllan. Faktum är att den dominerande PK-ideologin förhånar dessa välsignelsebringande dygder i stället för att, som Sverige borde, predika dem till allmän efterföljd. Konsekvensen är att människomaterialet genomsnittligt blivit sämre. Inte undra på att staten och kommunerna får budgetproblem.