Patrik Engellau: Den mest förbjudna tanken

Patrik Engellau

I en huvudledare i Svenska Dagbladet den 6 oktober pekar Tove Lifvendahl på ett besvärande faktum – för att inte säga ”skriande missförhållande” eller ”samhällelig stormvarning” – nämligen att det inte sällan förekommer att polisen rekommenderar familjer med barn som förföljs av ungdomsgäng att inte polisanmäla utan rentav flytta till annan ort eftersom polisen, vilket den själv erkänner, inte kan skydda hotade medborgare. Så här säger en utredare vid Brottsförebyggande rådet: 

Vi har intervjuat myndighetspersoner och personer som stöttar brottsoffer och vittnen. Och särskilt inom relationsvåld och i socialt utsatta områden så känner vissa av dem att det är svårt att rekommendera brottsoffer att gå till polisen. För att de tvivlar själva på rättsväsendets förmåga att lösa brotten. 

Lifvendahl frågar regionpolischef Carin Götblad hur polisen ser på det här. Götblad svarar: 

En jättebra fråga. Den ställs allt mer på sin spets i det här samhället. Så är det. Det blir moraliska konflikter för oss som arbetar i yrken som sjukvård, skola, socialtjänst, polis, precis av de skäl som du säger. 

Lifvendahl citerar vidare justitieminister Morgan Johansson som påstår sig vara obekant med företeelsen: 

Jag känner inte igen det, men om det skulle vara så, så är det något som vi verkligen måste ta i. 

Lifvendahl säger att hon hoppas att justitieministern ”drar en lögn” när han förklarar sig omedveten om förhållandena. ”För om Morgan Johansson talar sanning innebär det att ansvarigt statsråd inte har kännedom om de realiteter som hans myndighetsanställda har att brottas med”.  

Jag är en mer kallhamrad och cynisk typ än Svenska Dagbladets politiska chefredaktör. Jag bryr mig inte om huruvida justitieministern ljuger eller inte. Han har många gånger gett uttryck för en så skruvad syn på samhället – till exempel när han hävdade att invandrares brottslighet inte är större än svenskars om man tar hänsyn till ”socioekonomiska faktorer” och att man därför inte behövde forska i frågan – att sanning och egna drömmerier hos honom tycks flyta ihop i en alternativ politisk berättelse där han vill leva. Slutsatsen för min del, i egenskap av medborgare, är att han inte bryr sig om mig. Hur många gånger har han inte talat allvarsord om saker och ting som ”vi verkligen måste ta i”? Efter Ribergsborgsmordet på en 31-årig mamma sa han: 

Nu sätts alla tillgängliga resurser in för att gripa gärningsmännen så att de kan låsas in. De ska jagas till världens ände om det behövs. Kallblodiga mördare kan inte få gå lösa. När det gäller kriminella gäng så kan man inte lägga fingrarna emellan. Det gäller att öka trycket, bura in en efter en och successivt stampa ut den organiserade brottsligheten. 

Visst. Inget händer. Det är ungefär som när statsrådskollegan Ygeman – tillsammans med Johansson vår tids motsvarighet till 1930-talets bondfångarpar Pettersson & Bendel för mer än tre år sedan talade om att utvisa 80 000 personer.  

Vid det här laget borde det vara uppenbart för rimligt klarsynta medborgare att vi inte kan lita på personer som dessa. Vare sig Johansson förstått eller inte förstått så bryr han sig inte. Att döma av vad som skett under de hittills fem år han varit högsta ansvarig för frågan kommer han inte heller framöver att vidta några trovärdiga åtgärder. Johansson är för rättssäkerheten vad Björklund och Fridolin var för skolan.  

De flesta människor har inte så mycket svart fantasi som jag så min uppgivenhet på den här punkten delas troligen inte av så många andra. Men det är, skulle jag tro, bara en tidsfråga. Snart, är jag rädd, ser alltfler det som jag ser. Och då kommer många, liksom många tyskar på trettiotalet, att känna sig övergivna av den officiella staten och se sig om efter alternativ. De kanske inte är så dumma i alla fall, de där kortsnaggade killarna med tyrrunor som marscherar så taktfast på avenyerna