Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Fantomen har sitt högkvarter i en grotta i fantasilandet Bengali på Afrikas östkust. Han är en av de första superhjältarna och gjorde premiär på de amerikanska dagstidningarnas seriesidor den 17 februari 1936.
I albumet ”Fantomen 1936-1996 – en odödlig legend”, som kom ut för att fira seriens 60-årsjubileum, hittar jag äventyret ”Lille Tommy”. Det publicerades första gången i dagsstrippar mellan den 20 september 1937 och den 5 februari 1938.
En av de första romaner jag läste var Folke Fridells ”Tack för mig – grottekvarn”. Jag var väl tio, elva år och hemma från skolan med feber och förkylning. Tråkigt var det förstås, för det här var på den tiden då det inte ens fanns video, än mindre streamingtjänster online. Och ingenting hade jag att läsa heller.
Det var då min far räckte mig en sönderläst bok av arbetarförfattaren och syndikalisten Folke Fridell.
Den av Stiftelsen Det Goda Samhället nyligen publicerade rapporten om invandring och brottslighet ålade sig strama vetenskapliga begränsningar av innebörd att de siffror och fakta som levererats till Stiftelsen från Brottsförebyggande rådet endast skulle sammanställas och presenteras, ej tolkas och förklaras. Syftet med denna självålagda begränsning var att försöka förhindra att den eventuellt efterkommande debatten om rapportens rön blev politiskt infekterad och i stället kunde bygga på förhoppningsvis oomkullrunkeliga fakta.
Alla vet att det är skämmigt att vara populist. Populister är en sorts mindre vetande människor som går i någons, oklart vems, ledband. Så här förklarar Wikipedia:
Populism (lat. populus, ”folk”) avser vanligen ett förenklat förhållningssätt till politik, där samhället delas upp i de två grupperna ”folket” och ”eliten”. Folket ses vanligen som bärare av ”sunt förnuft”.
I år avslutades den islamiska fastemånaden ramadan den 4 juni. Eftersom eid-högtiden varar i tre dagar så krockade den med vår svenska nationaldag.
Ibland hör man muslimer som säger att de fastar för att känna hur de fattiga känner sig. Hm… men varför fastar då de fattiga? De borde väl redan veta hur de känner sig. Dessutom är det få som är så fattiga att de inte har tillgång till dricksvatten. Men ändå kräver den islamiska fastan att man avstår från att dricka. Då kan väl inte anledningen vara att uppleva den fattiges känslor.
På nationaldagen tog statsminister Stefan Löfven tillfället i akt att informera medborgarna om att det var väldigt lite som var bättre förr. Vad vi i själva verket ska fira är hur mycket bättre allt är nu, jämfört med den tid då en fjärdedel av befolkningen valde att emigrera på grund av fattigdom, svält och orättvisor.
Ur den aspekten har Löfven rätt. Samtidigt är det ett försåtligt budskap han kommer med. När man tar del av vad han säger kan man, om man inte vet bättre, få uppfattningen att alla som ifrågasätter dagens Sverige vill vrida klockan tillbaka till tiden före allmän rösträtt. Men så är det naturligtvis inte.
För den yngre läsekretsen kan jag berätta att under 1960-talet samlades svenska folket varje lördag framför TV-apparaterna och något som kallades Hylands hörna. Det var inte i första hand ”vuxna politiska samtal” människor på den tiden trängtade efter, då allvarliga herrar i kostym redan fyllde det mesta av TV-mediet. Istället fanns ett sug efter underhållning, modernitet, kanske också en smula flärd förutsatt att det inte gick för långt.
Precis som Navid Modiri i ”Hur kan vi” hämtade Hyland sin programidé från USA och stöpte om den för att passa svenska förhållanden.
Jag tycker om Kjell Westös böcker. Liksom Per-Anders Fogelström skriver han om staden och dess människor. Westös händelser sker ett antal decennier efter dem som Fogelström beskriver i sin Stockholms-serie. Westö intresserar sig också mer för medel- och överklass.
Westö är romantiker, vilket han själv är helt medveten om och öppet tillstår (från ca 1.20 till 2.40.Tryck på översättning i rutan nere till höger – men se gärna hela programmet!).
”Pingst, hänryckningens dag, var inne.” Så inleds Tegnérs långa dikt ”Nattvardsbarnen”.
Den landtliga kyrkan stod hvitmenad i morgonens sken. På spiran af tornet, prydd med en tupp af metall, vårsolens vänliga lågor glänste som tungor af eld, dem apostlarna skådade fordom. Klar var himlen och blå, och Maj med rosor i hatten stod i sin helgdagsskrud på landet, och vinden och bäcken susade glädje och frid. Guds frid! med rosiga läppar hviskade blommornas folk, och muntert på gungande grenar foglarna sjöngo sin sång, en jublande hymn till den Högste.
Föreliggande text är en dystopi, en negativ vision av ett samhälle som ännu inte finns, men som kanske kan komma att växa fram. Den förmedlar en hypotetisk ögonblicksbild från det lilla landet Lööfenia, dagen efter ett nationellt val där Värdegrundspartiet, en allians av alla självutnämnt goda människor, har vunnit en förkrossande seger.
Varthän jag blickar finner jag vatten till min kvarn. Just nu har jag blickat mot Storbritannien, där den konservative – han använder troligen sin farfars kostymer och västar – parlamentsledamoten Jacob Rees-Mogg just har skrivit en bok om tolv framstående brittiska viktorianer. Rees-Moggs enkla poäng är att viktorianerna inte alls var sådana stelbenta, självgoda och giriga rasister som vår tid föreställer sig, utan tvärtom uppfinningsrika, flexibla, självsäkra och hedervärda människor som vår tid borde försöka lära sig något av i stället för att smäda och förkasta. (Jag har inte läst boken men Rees-Moggs egna uttalanden om sina ambitioner med skriften förekommer ymnigt på nätet.)
”Vaaars ä Hans”, teaterviskade hustrun och gav mig mobilen. ”Hej, Hans här. Hur är det i Storuman kommun?” Tyst ett bra tag och därefter, ”Jag flyttade från Storuman till Danderyd för 15 år sedan”. – ”Jaha, då har du några år kvar till femtio!”, var mitt svar.
Det stämde också och Storuman (som jag kallar honom från och med nu) hade flyttat från Storuman i efterdyningarna av statsminister Perssons stora utjämningsreform mellan våra 290 kommuner gällande skatteintäkter och kostnader under 1900-talet sista år. I sin nuvarande form började allt detta 1996.
I en minnesvärd julkrönika från 2017 polemiserar Malcom Kyeyune mot de dystopier som förutspår att etniska svenskar en dag kommer att förskansa sig i ”skyddade zoner”, som svar på växande invandrarbaserad kriminalitet. Om kriminalitet och våld fortsätter öka som hittills kommer förvisso ”gated communities” att dyka upp även i Sverige. Vad dystoperna lätt förbiser är att dessa fredade zoner, för att vara effektiva mot dagens kriminalitet kommer att bli mycket dyra i drift. I takt med att orosmolnen hopar sig, blir de förmodligen lika exklusiva på bostadsmarknaden som takvåningar i Stockholms innerstad.
Under andra världskriget uppstod det stor brist på importvaror i Sverige genom att landet blev isolerat på grund av kriget. För att förhindra hamstring av nödvändiga varor infördes därför ransonering som gällde hela kriget och för vissa varor även en tid efter krigsslutet. Olja och bensin gick inte att få tag på vilket ledde till att privatbilar och bussar fick drivas med gengas. Gengasen producerades i små aggregat som fanns på en dragkärra som hängde efter bilarna.
Idag är det ingen brist på produkter eftersom världshandeln blomstrar. Problemet är att den förhöjda konsumtionen skapar problem för miljö och klimat.
Med Liberalerna på fallrepet efter riksdagsvalet och det katastrofala EU-valet är det dags för partiet att byta ledning. Erik Ullenhag, tidigare integrationsminister i alliansregeringen, är en av aspiranterna till partiledarposten. Och han vet minsann hur han ska rädda partiet. Hans slagord är snäll.
Det låter som ett skämt men det är det inte. Erik Ullenhag vill göra Sverige ”snällare”.
Jag återkommer till den studie om invandring och brottslighet som nyligen publicerades på dessa sidor . Det märkvärdiga med rapporten, om jag får säga det själv, är inte de i och för sig dramatiska fakta som kunde presenteras utan studiens tillkomsthistoria.
Efter första världskriget sa man – inte bara i de krigförande länderna – ”Aldrig mer krig”. Ett slags fredshänförelse svepte genom Europa.
Sverige var också drabbad av denna hänförelse och var, följaktligen, mycket illa rustat vid andra världskrigets utbrott. De eftergifter som sedan följde gentemot Nazityskland var en följd av denna politik. Samtidigt försökte man rusta i kapp, vilket hade till följd att stridskrafterna på marken, i luften och på havet var mycket stora strax efter krigsslutet. Eftergifterna gentemot Tyskland tvingade fram ursäktande, krypande eftergifter gentemot Sovjet.
Nu ska jag skriva om något som är mycket känsligt, och som ofta orsakar ett intensivt trollande på sociala medier. Jag ska skriva om de destruktiva kvinnorna och om deras olämplighet på höga poster i samhället.
Eftersom jag själv är kvinna är jag helt och hållet för ett jämställt samhälle. Det är också så jag själv blev uppfostrad av mina föräldrar som, trots att de var födda på 1920-talet och aldrig hade hört talas om genusvetenskap, var mycket väl medvetna om att män och kvinnor är lika mycket värda.
Jag har tillräckligt med erfarenhet både av den inrikes och den utrikes socialhjälpen – alltså u-landsbiståndet – för att vara övertygad om att offentlig verksamhet för sådana ändamål visserligen kan hålla svälten borta från klienternas port men knappast kan förmå dem att lyfta sig ur fattigdomen. Det beror på att såväl administratörer som klienter, särskilt administratörerna, har ett långsiktigt intresse av att det hela får lufsa på som vanligt med en viss årlig höjning av anslagen.
Nej, Socialdemokraterna lyckades inte heller i EU-valet stoppa Sverigedemokraterna, trots att detta parti var Socialdemokraternas huvudmotståndare och Stefan Löfven lade nästan allt sitt krut på Jimmie Åkessons pastorat i den heta och delvis också infekterade valrörelsen. Undra på att Daniel Suhonen, mannen bakom Reformisterna – en S-förening som vill driva partiet åt vänster – är förtvivlad och ser framför sig gravöl för statsministern i nästa valvaka (Aftonbladet 31/5).
I ett nummer av Svensk lärartidning från 1896 läser jag att nationaldagen den 6 juni även har kallats ”grundlagsdagen”. Det nämns i följande stycke:
Såsom lämpliga flaggdagar för skolorna nämdes vid Göteborgs folkskolestyrelses sammanträde med stadens lärarekår följande: konungens namnsdag, Engelbrektsdagen den 27 april, Vasadagen den 12 maj, grundlagsdagen den 6 juni, Gustaf-Adolfsdagen den 6 november samt första och sista läsdagen i hvarje termin.
Den argentiske författaren Jorge Luis Borges skrev spännande och oförklarliga berättelser. Genren har kallats ”magisk realism”. Man kan fråga sig varifrån han fick alla infall. Mitt preliminära svar är verkligheten. Den är lika underlig som någonsin Eschers filosofiska trappor och händelser i Lewis Carrolls Underland. Hör här bara.
Den före detta guvernören i den brasilianska delstaten Rio de Janeiro, Sérgio Cabral, 56, är dömd till 198 års fängelse för tagande av mutor. Han sitter i fängelset Complexo de Gericinó.
I samhället allmänt förekommande tankefigurer behöver inte ha någon genomarbetad grund i form av någon sorts logiskt resonemang eller annat solitt fundament. Det räcker ofta med en attityd som känns bra. Jag kan ge ett exempel från Dagens Nyheters kulturbilaga. Det spelar ingen roll vilken av skribenterna som nedtecknat den aktuella föreställningen. Jag skulle tro att de har ungefär samma uppfattning allihop.
Det börjar med en tes om att människan – ”vi” – på nittonhundratalet föreställde sig att hon var på rätt väg:
I följande punkter beskriver skribenten Sten Trolle hur han skulle vilja att Sverige förbättrades:
Utbildning
Ett primärt mål skall vara att alla i Sverige födda barn vid fem års ålder skall tala ren svenska med svensk satsmelodi. Detta är en entré till det svenska samhället. Vissa skolor är mer framgångsrika än andra. Andra länder har också framgångsrika skolor. Dessa skolor har något att lära ut. Se nedan om Tillväxt och kunskap.
Det var ett uppmuntrande tecken i tiden att moderaterna i Stockholms län nyligen föreslog att lägga ned de statliga eterkanalerna SR, SvT och UR. Som Maria Ludvigsson påpekade i en ledare i Svenska Dagbladet den 20 maj kan vi med lite tur få igång en seriös diskussion om ”vad public service bör vara, vad public service är samt om public service som institution ens är önskvärt”.
Till att börja med skulle jag vilja ifrågasätta beteckningen public service eftersom begreppet är positivt värdeladdat och kan förvrida tankarna så att den seriösa diskussionen aldrig kommer ur startgroparna.
En gång i ungdomen reste jag i Brasilien. Regeringen höll på att trilla av pinn efter 20 års militärdiktatur, så viss nervositet rådde i landet och min brasilianske vän Jorginho hade gett mig rådet: ”Om du får problem i Brasilien, lita på folket”. På svenska låter det som en värdelös vänsterklyscha, men orden har lite annorlunda klang på portugisiska.
En obehaglig sak hände faktiskt i en landsortshåla som jag just nu inte kan erinra mig namnet på. Jag hade druckit några öl i en del av stan som inte kändes helt trygg, och det började bli mörkt.
När jag var i London för några år sedan passade jag på att besöka den katolska kyrkogården, Saint Patrick’s Cemetery. Den ligger i Leytonstone, Hackney i östra London och det tar ett bra tag med tunnelbanan från citykärnan. Men det är det värt för gravar kan ha mycket att berätta. Och på katolska kyrkogården i London finns ett par gravar som kan berätta om två mycket speciella människoöden som, var för sig och på olika sätt, kom att få stor betydelse för flera viktiga reformer i det engelska samhället.
I Det Nya Sverige är islam en religion med inflytande. Vi befinner oss i den islamiska fastemånaden ramadan och som vanligt publicerar gammelmedia förskönande artiklar, till exempel på SVT: ”Hanaa tipsar om hur du mår bättre under ramadan”.
Men långt borta från SVT-bubblan och långt borta från kändisar, journalister och politikers skönmålningar, finns en annan verklighet. En verklighet som inte är så vacker.
Johan Rockström, klimatexperten, agronomen och professorn i miljövetenskap, har stort inflytande över svensk klimatpolitik. Det gör att man måste ta det han säger och skriver på allvar.
Ett exempel på hans allvar kom till uttryck i en artikel i Veckans Affärer nyligen. Där refereras en studie som Rockström varit med i och som syftar till att ”få bukt med klimatet”.
Försiktighetsprincipen (precautionary principle) finns tydligt uttalad i artikel 191 i fördraget om Europeiska Unionen. Den berör främst frågor som miljö och hälsa. Den har sin grund i den tyska Vorsorge-principen från tidigt 1970-tal där samhället skall söka undvika framtida miljöskador genom noggrann planering. Försiktighetsprincipen är likaledes anammad i svensk miljö- och klimatlagstiftning och ses allmänt som en förnuftig och rimlig princip.
Det är emellertid en princip som lätt kan leda till orimliga ställningstaganden när kunskapen är osäker och där vissa, i princip möjliga händelser, inte ens meningsfullt kan utvärderas.
DET GODA SAMHÄLLET 