Du har kanske samlat ihop några miljoner och funderar på om du inte skulle anlita en professionell placerare. Du har ju i alla fall en försvarlig förmögenhet. Möjligen lite oförsiktigt att ägna sig åt amatörmässiga investeringar när det ändå finns experthjälp att tillgå hos den ena eller den andra fondkommissionären.

Placeringsföretagen kanske rentav ringer upp dig och bjuder in till möte på deras fina kontor i Stockholms innerstad. De lovar att de har finfina idéer om de får förtroendet att förvalta dina pengar.

Som så många andra har jag studerat vid svenska och amerikanska skolor och högskolor och gjort samma erfarenhet som dessa andra verkar ha gjort, nämligen att studierna i USA varit mer givande än studierna vid svenska lärosäten. Nu rör jag mig naturligtvis på gungflyn av osäkerhet eftersom det är stora skillnader på utbildningsanstalterna såväl här som där. Men för att i någon mån skapa trovärdighet åt mina intryck kan jag säga att jag fått förmånen att jämföra några av de bästa med några av de bästa.

Nyligen beviljades jag en oförtjänt ynnest av Axel och Margaret Ax:son Johnsons Stiftelse i form av en inbjudan till ett lärt seminarium om självkännedom på stiftelsens vackra gamla järnbruk Engelsberg, för övrigt ett av UNECOs världsarv. Utgångspunkten, om jag fattade rätt, var Delfioraklets och Sokrates maning ”Känn dig själv”, gnōthi seauton om du föredrar att tala grekiska. Aldrig hade väl jag fattat att det finns så mycket filosofiska insikter att dra av dessa tre – två för er grektalande – små ord.

Politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex förnekar sig aldrig. De är omsättningsmaximerande och vill alltid växa. De älskar nya angelägna uppgifter som ger dem skäl att skriva fler lagar, inrätta nya myndigheter och höja skatterna. Ju mer de kan bevisa att medborgarna anser deras insatser betydelsefulla, desto bättre är det.

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, har i dagarna presenterat en uppmärksammad ”attityd- och värderingsstudie” som redovisar resultatet av en stor enkätundersökning om vad ungdomar tycker och oroar sig över.

När ett stort företag med många fabriker och dotterföretag som en gång må ha varit enastående framgångsrikt börjar misskötas så kan det ta mycket lång tid innan skadeverkningarna märks och det börjar pockas på motåtgärder. De tidigare så beundrade företagsledarna vill inte erkänna att de gjort något fel utan skyller på annat, tillfälligheter, oljekriser eller listiga japaner. Jag tänker på sådana svenska industriklenoder som Gränges och Facit.

Men så småningom blir vrålet från verkligheten, förmedlat via resultaträkningen, så överväldigande att någon sorts krisbekämpning måste inledas. Krisbekämpningen består normalt av en serie amputationer.

Vår typ av demokrati är välorganiserad och följer ett etablerat regelverk. Det hålls folkval till de beslutande församlingarna, i Sveriges fall en gång i september vart fjärde år, varefter en regering på något vis utkristalliseras.

I Venezuela fungerar det på ett helt annat sätt och det pågår just nu. Det står en kamp mellan president Nicolás Maduro och oppositionen personifierad av Juan Guaidó och Leopoldo López. Det som avgör kampen är folket, men inte genom att rösta utan genom att ge sig ut på gatorna för att demonstrera. Antalet demonstranter en viss dag verkar fungera som ett slags opinionsundersökningar.

Om man ska försöka förstå något som man inte begriper kan det vara klokt att fråga en expert. Jag inser att detta är ett kontroversiellt påstående eftersom många så kallade experter är charlataner även om de har fina diplom och titlar. Men jag satsar i alla fall på expertråd som första standardlösning på ett uppkommet dilemma. Om exempelvis barnet får feber och röda utslag kan det vara klokt att kontakta en barnläkare som eventuellt diagnosticerar vattkoppor och förklarar det sannolika sjukdomsförloppet.

Personligen är jag mycket nöjd med att leva i en demokrati, ett system som av Churchill påstås ha beskrivits som det bästa statsskicket av alla de dåliga som är möjliga. Jag gillar demokratin för att den ger mig rätt mycket frihet utan att det sker på bekostnad av någon annan. I idealfallet gynnas var och en av alla de andras frihet. Tänk på näringsfriheten till exempel. Om folk inte kunnat starta och driva företag så hade levnadsstandarden varit usel, arbetslösheten hög och brottsligheten troligen överväldigande.

Utan att vara disputerad expert på försäkringar har jag gjort vissa observationer om när ett försäkringsupplägg kan vara rimligt. Jag tror att det krävs minst två förutsättningar. Den ena är att skadefallet är oönskat, till exempel att det börjar brinna i huset. Det andra är att försäkringskollektivet är någorlunda homogent så att de som betalar för försäkringarna är ungefär samma grupp som den som erhåller utbetalningarna.

Ibland experimenterar jag med den obehagliga tanken att människan är densamma genom historien och att 1600-talssvenskar led lika mycket av den kyla, svält, sjukdomar och tandlossning som drabbade dem som jag själv skulle ha gjort i deras ställe. En slutsats av denna besvärande tanke är att dagens västerland av något skäl blivit synnerligen lyckligt lottat och att det är helt obegripligt att vi inte funderar över orsakerna härtill och över vad vi kan göra för att värna om detta avundsvärda tillstånd.