Jag fick ett brev från en person som är en erfaren polisman i Stockholm. Han har skrivit förut och berättat om sitt jobb. Tyvärr bekräftar han bara sådant som man redan anade. Men han ger kött på benen genom sina detaljerade iakttagelser. Varsågod. Avnjut en förstahandsbeskrivning av livet för lagens väktare. 

Patrik,

Läser dina och de andras artiklar och undrar för mig själv varför det självklara lyser med sin frånvaro för så många. Du har satt ord på det många gånger men ändå har jag så svårt för att begripa varför det inte tränger in hos folk men det är ju mitt problem. Jag ska berätta för dig hur det är idag här på jobbet och vad som diskuteras.

För tjugo år sedan, när jag fortfarande var någon sorts liberal, skrev jag tillsammans med Thomas Gür och Bijan Fahimi en bok om invandringspolitiken. Den gick ut på att invandrare har svårt att integrera sig i Sverige eftersom vi har ett så förvirrat regelverk. Det är lätt för invandrare att flytta till Sverige men det är svårt för dem att komma in på arbetsmarknaden. Därför, sa vi, har Sverige två gränser, en yttre, nationell gräns som är lätt att ta sig över och en inre och mycket högre gräns till jobb och annat slags integration. Den fiffiga och nydanande tanken var att invandrarna därför sitter fast i ett limbo mellan dessa två gränser. Vi förklarade också hur politiken borde förändras, till exempel genom förenklade regler för provanställning, konkurrerande arbetsförmedlingar, marknadshyror och en massa annat fint liberalt idégods.

Världen är numera galnare än den någonsin varit under min livstid. Om den varit ännu galnare tidigare i historien kan jag inte bedöma.

Jag tror att det är vad filosofen Nietzsche kallade ressentiment som ligger bakom. Ressentiment har nog alltid funnits men det har tidigare kunnat kontrolleras för att förhindra spridning annat än lokalt i begränsade grupper. Men nu verkar ressentimentet utbreda sig pandemiskt.

Troligen har jag presenterat följande resonemang åtskilliga gånger tidigare men det är liksom aldrig någon som säger emot eller instämmer eller ställer kompletterande frågor eller förfinar. Kanske har jag inte varit tillräckligt tydlig. Men jag tror att tankegången har viss betydelse, framför allt om den stämmer med verkligheten.

Tack, Gud, för elektriciteten. Den gör att jag hemma hos mig kan lysa upp natten som vore det dag. Tack även för fossila bränslen, jag gillar särskilt bensinen som i välkonstruerade tyska bilar – tack även för tyskarna! – ger oss människor njutningsfylld körglädje. Tack för din uppfinning vattentoaletten. Jag tänker med fasa på hur livet hade gestaltat sig om du inte gett oss vattentoaletten. Då hade några människor antagligen tvingats bära bort andras träck. Tack för att Du, Gud, gett oss ICA-butiken som fungerar som ett slags skafferi där vi kan hämta mat. Min tacksamhet gäller även kylskåpet. Utan kylskåp hade maten ruttnat och människan tvingats hitta sjövägen till Indien för att hämta hem peppar så att maten inte smakade så äckligt.

Om vi bortser från att uttalanden om framtiden inte brukar förverkligas, särskilt inte när de kommer från experter, så finns det anledning att oroa sig för det scenario från The British Academy of Medical Sciences som Thomas Hedner redovisar här intill. Akademin säger att det nu till hösten som ”ett rimligt värsta scenario” kan komma en ny coronavåg som när den klingar av efter ett halvår kommer att ha dödat ytterligare dubbelt så många människor som den första vågen hittills skördat.

Jag tror – och detta är ytterligare ett utlåtande från en framtidsexpert som jag verkligen hoppas inte slår in – att resultatet skulle bli förödande, inte enbart för att det tragiskt nog skulle dö ytterligare en massa människor, i Sverige mer än tiotusen, utan för att samhället inte skulle klara en sådan smäll.

För många år sedan blev jag inbjuden att skriva återkommande kolumner i Expressen. Det tyckte jag var ärofullt. Min första krönika handlade om att Sverige troligen är det mest centraliserade och uppifrånstyrda landet som historien fått uppleva sedan det antika Egypten.

Därefter fick jag inte skriva några fler kolumner i Expressen. Redaktören tog illa vid sig. Men jag vidhåller min tanke. Va, säger du misstroget, skulle Sverige vara mer centralstyrt än till exempel den absoluta kungamaktens förrevolutionära Frankrike?

Vid en samlad bedömning – en byråkratformulering som man använder när man inte riktigt kan motivera sina bevekelsegrunder – har jag kommit fram till att det som ställt till det för Sverige i coronafrågan är precis det som Platon menade skulle förgöra demokratin, nämligen att människorna inte kan lägga band på sin frihetslängtan: ”… det är den överdrivna längtan efter frihet på bekostnad av allt annat som undergräver demokratin”.