Låt oss i fantasin förflytta oss tillbaka i tiden, först till januari 1933 i Tyskland och där göra en prognos för de närmaste 12 åren och sedan ytterligare en tidsresa till maj 1945, i samma land, för att kolla upp hur prognosen slagit in.

Säkert skulle de flesta förstummas över allt elände och alla hemskheter som drabbat Tyskland och Europa under denna relativt korta tidsperiod, lika lång som den i jämförelse innehållslösa perioden, för Sveriges del, 2006 – 2018. Säkert skulle man också i all ödmjukhet inse människans fullständiga oförmåga att se in i framtiden.

Hur kunde på så kort tid Europas kanske mest avancerade kulturland urarta så fullständigt? Och hur var det möjligt att engagera i stort sett hela landets befolkning i en sådan gigantisk men negativ kraftakt som att bygga upp en supermodern krigsmakt och därefter erövra stora delar av Europa? Dessvärre blev resultatet 1900-talets värsta katastrof, oöverträffat i mänskligt lidande och materiell förstörelse.

Det som särskiljer en robust demokrati från en totalitär stat är respekt för lagar och förordningar även om dessa ibland kan uppfattas som udda eller gammalmodiga. Det finns flera sådana exempel inte minst i den amerikanska konstitutionen och de finns fortfarande kvar. Ett sådant exempel är Second Amendment från 1791 som ger medborgarna rätt att bära vapen.

De totalitära staterna å den andra sidan utmärker sig i sin radikalism där lagstiftningen på kortast möjliga tid anpassas till rådande uppfattningar som kanske bara har några år på nacken och kan ha sin grund i synsätt av den typ som i Sverige går under den allmänna beteckningen värdegrund.

I dagens mediala värld där uppfattningar skapas och etableras på rekordtid som i de olika #-uppropen inkluderande berättelser om oönskade sexuella upplevelser (åtminstone efteråt) till olika former av symbolisk klädsel. Många känner starkt och vill helst att en ny, lämplig lagstiftning snabbt skall bli resultatet. De senaste turerna rörande de afganska ungdomarna är väl kända och behöver inte upprepas, se ”Annie Lööf och föraktet för lagen” (30/4 2018).

Har man bott utomlands under ett antal år och vant sig vid att leva i en annan nation, betala skatter och avgifter, besöka sjukhus och gå till tandläkare etc. så inser man på många sätt att Sverige är ett ovanligt, högst annorlunda och radikalt land.

Tidigare, när Sverige levde i sin egen välartade bubbla, fungerade detta bra och i flera avseenden mycket bra. Under 1950-talet var Sverige på alla sätt ett utmärkt land att växa upp. För begåvande barn från mindre bemedlade familjer var det närmast ett Schlaraffenland. Många fördelar hade sin grund i ett fungerande tjänstemannasamhälle och jämfört med de flesta länder en ovanlig öppenhet. Alla hade mer eller mindre insyn i samhällets skötsel och det mesta var öppet för insyn.

Om man var intresserad kunde man begära myndigheters handlingar och alla uppgifter om medborgarnas tillgångar som årslön och besparingar var offentliga, något som är en omöjlighet i nästan alla länder. Offentlighetsprincipen fungerade såväl på gott som ont. Orsaken att det fungerade så bra var att nästan alla respekterade systemet och hade tillit till överheten. Man visste av erfarenhet att bara de bästa blev befordrade till högre ämbeten även om kanske de från enklare bakgrund fick anstränga sig litet extra.

Arbetsmarknaden är knappast lätt för den som har kort utbildning och kort tid i Sverige. För en migrantfamilj med fyra barn och två vuxna krävs en månadsinkomst på över 34 000 kronor före skatt för att det skall löna sig att skaffa ett arbete. Det är knappast möjligt speciellt om det bara är en vuxen i familjen som får arbete vilket är det normala.

Om inte lön och bidrag anpassas på så sätt att det lönar sig att ta ett arbete är risken stor att sådana nyanlända hamnar i ett livslångt bidragsberoende med de sociala och ekonomiska konsekvenser detta kan få. Och det är ju inte heller få som befinner sig i en sådan situation.

Det är därför följdriktigt att svenska kommuner börjar oroa sig med tanke på det stora antal migranter som de tagit emot de senaste åren. Fyra moderata kommunalråd för därför nu fram ett förslag att bidragsnivån måste sänkas. En sådan sänkning måste ju göras generell och också drabba övriga svenska medborgare. Detta har säkert många andra, som också är mottagare av sociala bidrag, som till exempel bostads-och familjebidrag, inte helt klart för sig.

Sverige tillhör de länder som har en tillförlitlig befolkningsstatistikstatistik, inte minst sedan mitten av 1800-talet, se SCB om in- och utvandring.

Före 1930 var utvandringen större än invandringen med ett maximum under 1880-talet då det under vissa år var mer än 50 000 människor som utvandrade, huvudsakligen till USA. Efter 1930 har invandringen dominerat i stigande grad med ett maximum under 2016 på 163 000 personer.

Det intressanta är dock att utvandringen samtidigt ökar och överträffar till och med de höga utvandringstalen från 1880-talet. 2015 utvandrade till exempel 55 830 individer.

Vilka är de som utvandrar? En artikel i SVT Nyheter ger viss information. En del utvandrar till andra länder inom EU som Sydeuropa där de finner klimatet varmare och mer angenämt. Andra tidigare invandrare, numera med svenskt medborgarskap återvänder till sina ursprungsländer, främst inom EU. Andra flyttar som en följd av internationell anställning eller liknande.

Utsläpp av koldioxid och annat som påverkar jordens strålningsbalans är en fråga som dagligen uppmärksammas i Sverige inte minst när det gäller utsläpp från civilflyget. Regeringen, under miljöpartiets initiativ, menar att dessa utsläpp är omfattande och vill av denna anledning belasta resenärerna med en extra flygskatt som nu kommer att införas.

Vissa aktivister har framfört att dessa utsläpp är extra allvarliga eftersom de sker i fria atmosfären. Detta är dessvärre inte korrekt bortsett från mindre mängder av vattenånga som släpps ut i stratosfären. Enligt IPCC är dock dessa utsläpp försumbara. De utsläpp som sker någonstans i troposfären, det vill säga lägre än så där 11 – 16 km höjd, blandas snabbt upp. Det spelar ingen roll var någonstans utsläpp av långlivade växthusgaser sker om det så är från flygplan på 15 km höjd över Södra ishavet eller från svenska påsk- eller valborgsmässoeldar.

Tiderna ändras snabbare än tanken. I november 2015 grät miljöpartiets partiledare och tillika vice statsminister offentligt i TV. Det hör inte till vanligheten. Orsaken var att det var nödvändigt för landets regering att stoppa den okontrollerade migrationen som sedan oktober samma år hade växt till cirka 10 000 personer i veckan. Detta kunde inte fortsätta då det var omöjligt för landet att klara denna anstormning. Det var därför som Åsa Romson grät.

Antalet registrerade migranter för hela 2015 blev enligt migrationsverket 181 890. Kanske var det ännu fler som kom men dessa blev inte registrerade. Hade man inte tvärbromsat hade man säkert kommit över 200 000.

Lördagen den 17 mars 2018, så där 845 dagar senare, tar ledande miljöforskare upp en fråga som inte alls diskuterades i november 2015, nämligen migrationens miljökonsekvenser. Artikeln kan inte ses som ett rasistiskt inlägg för då skulle aldrig SvD ta in den såvida inte ansvarige utgivaren slumrade på sin post (och därför kommer att få landets Näthatsgranskare över sig).

I den västerländska kulturen finns det en övertro på förutsägbarhet. Inte minst det svenska samhället är om något präglat av en fast övertygelse om att framtiden är planerbar. I dagens oro för koldioxidutsläppen är det främst omsorgen om framtida generationer som dominerar handlandet och knappast omsorgen om dagens samhälle och således måste man ju vara ganska säker på utfallet. När jag försöker framhäva att klimathotet under detta århundrade trots allt är begränsat så får jag ofta svaret ”men tänk vad som kan hända under följande århundraden om människorna fortsätter sitt ansvarslösa beteende”.

Även om vi inte alltid inser att vårt eget liv är en följd av tillfälligheter så vill många ändå tro att det finns en ännu icke upptäckt naturlag där framtiden kan förutses lika noggrant som en satellitbana i rymden. Om man är troende så kanske man inte funderar eftersom det ju ändå är högre makter som bestämmer allt.

I verkligheten är allas våra liv en följd av tillfälligheter med detta inses inte alltid. Mina barnbarn tittar på mig med förvåning när jag säger att orsaken till att de överhuvudtaget existerar är att jag en marskväll för väldigt länge sedan plötsligt bestämde mig för att gå på ett skutt (som det då hette) på Stockholms nation i Uppsala.

Hyckleriet hör inte till de sju dödssynderna (septem peccata mortalia) men dit borde det höra ty hyckleriet är en verklig synd och en synd som vi numera dagligen möter. Kan man hitta något mer passande ord för centerpartiet – eller för den delen flera av de övriga partierna – än deras sätt att omfamna migration och på detta sätt vinna poäng för sin stora generositet och människokärlek utan att egentligen mena detta. Alla är välkomna från världens alla länder och kulturer och alla kan ta med sig sin egen kultur, ty landet Sverige är multikulturellt. Och har Ni svårigheter av något slag så har vi den finaste, största och bästa välfärden i världen.

Kan de praktiska problemen med bostäder och logi lösas så kan Sverige säkert klara ett inflöde av 4 000 människor per dag. Det skulle således bara behövas så där 20 år för att Annie Lööf och hennes centerparti ska få hit sina 30 miljoner migranter. Jag är övertygad om att sådan grandios plan skulle få allt stöd av andra partier inte minst MP, F! och V och inte heller skulle KD och L vilja vara sämre och säkert en hel del inom S och M skulle tycka att detta är precis vad Sverige borde göra. På rekordtid skulle Sverige bli lika stort och mäktigt som både Storbritannien och Italien och ändå inte nå upp till dessa länders befolkningstäthet. Politik är att vilja!

I dagens enorma engagemang och oro för jordens klimat kan jag inte undgå att reflektera över Samuel Becketts tragikomiska och absurda pjäs och dess likhet med den långa väntan på en dramatisk klimatändring som många fruktar men som ännu inte har inträffat. I Becketts pjäs sysselsätter sig luffarna Vladimir och Estragon med allehanda samtal, smågräl och skämt i väntan på Godot som aldrig dyker upp, ungefär som den dramatiska klimatändringen som envist vägrar att infinna sig.

Kan man föreställa sig något mer medialt perfekt än väntan på en förestående klimatändring med sitt potentiellt kataklysmiska hot mot hela mänskligheten och som samtidigt blivit ett slags kanalisering av främst västvärldens skuldkänslor och framtidsoro? Många ser till och med dagens folkvandring från Mellanöstern och Nordafrika som en direkt följd av en fortlöpande klimatändring skapad av det västerländska samhället hänsynslösa exploatering av jordens naturresurser. Med detta synsätt, som jag inte alls delar, står västvärlden i skuld till alla och är skyldig att ta sig an alla dem som drabbats av västvärldens påstått oetiska beteende.

När man någon gång i en avlägsen framtid, eller kanske inte så avlägsen framtid, kommer att behandla de första decennierna av det 21 århundradet, vad är det då man kommer att få läsa i historieböckerna? Vad kommer en framtida generations Dick Harrisson ta upp som det viktigaste och mest intressanta?

Det skulle förvåna mig mycket om det inte skulle vara Sveriges utomordentligt snabba omvandling från en homogen nationalstat till en global enklav där den ursprungliga befolkningen blivit en kulturell och befolkningsmässig minoritet. Detta är säkert en oundviklig förändring som följer av den globala befolkningsutvecklingen och av en önskan hos världsbefolkningen att hellre leva i ett till synes väl fungerande samhälle som det svenska i början av det 21 århundradet än i sina ursprungsländer.

Jag vill helst inte jämföra med det öde som drabbade Amerikas urbefolkning inför den europeiska anstormningen eftersom den svenska och europeiska urbefolkningen har en överlägsen kultur och teknologi jämfört med huvuddelen av dagens invandrare. Snarare karaktäriseras Sverige och Europa då av en svaghet, osäkerhet och eftergivenhet gentemot den vitalitet och tilltagsenhet som normalt karaktäriserar en grupp människor som valt att migrera och de följder som detta får och kommer att få.

1910 uppgick den svenskfödda befolkningen I USA till 665 000 innevånare. Därtill kom 700 000 andra generationens svenska invandrare. Som jämförelse hade Sverige 1910 en befolkning på 5,6 miljoner vilket innebar att drygt 10 procent av alla svenskfödda vid denna tid bodde i USA. Chicago, till exempel, hade fler svenskfödda innevånare än Göteborg och var således Sveriges andra stad i folkmängd.

Orsaken till den jättelika amerikautvandringen var inte krig och förföljelse i hemlandet utan helt enkelt en följd av fattigdom, en dominant och delvis förtryckande överhet samt bristande framtidsmöjligheter för människorna, främst från de lägre samhällsklasserna. De var vad man nu kallar ekonomiska migranter. Under lång tid rådde det officiell tystnad om denna väldiga utvandring och före 1950 nämndes det knappast något i skola eller media även om nästan alla hade ”amerikasläktingar”. Det var något som det officiella Sverige kanske skämdes för och inte tyckte vara värt att nämnas.

Sverige var det första land med statligt påbjuden folkbokföring. Redan i ett kyrkoordningsförslag av år 1608 yrkades det på dopanteckningar främst med hänvisning till deras religiösa betydelse. Västeråsbiskopen Johannes Rudbeckius var en föregångsman inom folkbokföringsområdet. I ett förslag från 1619 betonas vikten av vittnen till att barnet blivit ”sannfärdeligen” döpt. Och i fortsättningen heter det bland annat:

Huarföre wore godt emot Wederdöpare och andre suarmande Andar, att Pastor hadhe en Book förwaradt i Kyrkione, thervthinnan han anteknade hwardt och itt barn, som thet åhret blifuer döpt och huad måna och dagh thet skeer och Huilke som wore withe til theres Döpelse, effter som bruklighit haffuer warit i gamble tijder.

Den äldsta kända urkunden är en fogdeordning för Finland från år 1556, där det föreskrivs att fogdarna skall låta uppskriva hur mycket mantal som fanns i var by och gård, ”både mankön och kvinnkön, vart slag för sig, och huru åldriga de voro”. Två år efter den kungliga instruktionen, 1633, beslutade prästmötet i Linköping att ”ingen person, man eller kvinna, piga eller dräng, tages in i någon socken med mindre de har brev och gott kan ge besked vad och varför de är här”. Redan från medeltiden och fram till 1600-talet fanns det även en militär folkbokföring med bland annat utskrivningslängder där grunduppgifterna om befolkningen lämnades av prästerna.

Thukydidesfällan är ett säkerhetspolitiskt begrepp som under senare år åter har aktualiserats inte minst i amerikansk politisk debatt. Den berör de oundvikliga spänningar som inträffar när en aspirerande stormakt hamnar i konflikt med den dominerande stormakten. In sin bok om det peloponnesiska kriget mellan Sparta och Aten 431 – 404 före Kristus skrev Thukydides att det var Atens uppgång och den fruktan detta ledde till i Sparta som ledde till det oundvikliga kriget mellan de båda staterna.

Thukydides identifierade två huvudsakliga drivkrafter till händelseutvecklingen: å ena sidan den aspirerande maktens växande rättighetsanspråk och å andra sidan den dominerande maktens fruktan, dess känsla av osäkerhet och samtidigt dess beslutsamhet att försvara status quo.

Landets politiska partier är redan febrilt i färd med att positionera sig inför valet i september. Efter ständiga dödsskjutningar och gruppvåldtäkter kan inte ens de stora dagstidningarna längre ignorera medborgarnas oro för det tilltagande våldet och annan kriminalitet. Att den omfattande migrationen har varit en bidragande faktor till oron är inte heller längre tabustämplat. Till och med finansminister Andersson tycker att migranterna borde överväga att finna lämpligare mål än Sverige för sin utvandring, se ”Integrationen fungerar inte som den ska” (DN 21/12 2017).

När Sverigedemokraterna tidigare uttalade sig kritiskt om migrationspolitiken så levererade samma finansminister rasist- eller fasciststämplar för samma uppfattning. Under galgen infinner sig som bekant omvändelsen och inte ens centerpartiet pratar längre om de 30 miljoner migranter som skall förvandla Sverige till ett stort och viktigt land, rädda den framtida ekonomin och se till att det finns tillräckligt många unga att ta hand om alla hjälpbehövande äldre.

Mitt ställningstagande mot dödstraff påverkades kraftigt av dödsstraffet på John Evans 1950. Evans avrättades för mord på sin hustru och dotter men var oskyldig. I själva verket var det seriemördaren John Christie som begått de båda morden. Christie avslöjades några år senare och hängdes i sin tur för ett antal förfärliga mord. Hade den stackare Evans fått livstidsstraff i stället skulle han kunnat bli frisläppt, men efter hängningen fanns det förstås ingen möjlighet till upprättelse.

Det var tveklöst denna händelse som ledde till att jag som ung gymnasist tog definitivt ställning mot dödsstraffet. I Storbritannien fanns dödsstraffet kvar ända till 1965 men på Jersey fanns det i lagtexten ända tills 2006. Även i vår tid finns dödsstraff i flera länder. Det gäller de flesta totalitära länder, men också i flera amerikanska delstater. Det är säkert ingen tvekan att det trots stora förbättringar inom rättsmedicinen såsom DNA-bevis, så är det många oskyldiga som fortfarande döms till döden.

Efter att ha varit borta från Sverige under åren 1974 – 2014 inser jag mer och mer hur det svenska samhället har förändrats. I flera avseenden har det faktiskt blivit bättre som när det gäller kontakt med myndigheter. Nu är till och med tjänstepersonerna i skatteverket hjälpsamma och tillmötesgående och det svenska skattesystemet är både logiskt och begripligt och det krävs ingen särskild juridisk sakkunskap.

Detta var knappast fallet 1974 då jag hade ständiga överklaganden och skattetvister på gång och kämpade utan hopp mot arroganta byråkrater. Annat som verkligen fungerar är svenskt bank- och betalningssystem liksom kronofogdesystemet och allt kan klaras av med en MacBook i knät. När det gäller internet så njuter jag av 1 Gbit/sek i min stadslägenhet att jämföra med i bästa fall 0.2 Mbit/sek i mitt engelska hus. Samma sak gäller sjuk- och tandvård som fortfarande är under av tillförlitlighet och kompetens jämfört med många andra länder i Europa.

”Tack Gode Gud för att det är som det är för hur skulle det annars vara” säger kolportören eller amatörprästen i Albert Engströms skämtteckning och församlingen nickar instämmande. I Rapport den 3 januari oroas alla tillfrågade över klimatändringens konsekvenser på den svenska naturen och dit hör riskerna för att Kungsleden skulle kunna bli skogbeväxt och de stackars fjällturisterna vandra omkring i en trist granskog i stället för att kunna blicka ut över öppna fjällvidder. Vilket öde. Att det svenska klimatet har blivit ett snäpp varmare de senaste decennierna är dokumenterat och sannolikt kommer detta att fortsätta ytterligare men också avbrytas av perioder med fallande temperatur. De naturliga klimatvariationerna i Sverige är nämligen vida större än den uppvärmning som beror på växthusgasökningen. På något obegripligt sätt förväntar sig alla att klimatet alltid skall förbli detsamma utan att egentligen fråga sig vad klimat egentligen är för något.

Svenska media blir alltmer surrealistiska. Få frågor förefaller engagera pressen och politiker mer än jordens klimat. Att Sverige skall ta ledningen här är ställt utom allt tvivel och så fick landet också den 1 januari i år världens första klimatlag! Enligt Svenska Dagbladets kartläggning har hälften av Sveriges största bolag skärpt sin policy för tjänsteflyg av klimatskäl men fy då, bara en fjärdedel klimatkompenserar för flygresorna.

Vad klimatkompensation innebär förväntas vara bekant men det är det inte. Troligen innebär det att man väljer elbil eller buss i stället för bensindriven dito, cyklar till ICA för att handla eller också skär man ned på biffstek och annat som anses farligt för planetens klimat. Huruvida sådant har någon praktisk betydelse eller inte spelar ingen roll. (Det har ingen praktisk betydelse.) Det viktiga är att begå symbolhandlingar som skall ge en känsla av etiskt välbefinnande.

Detta läser jag i det senaste numret av Affärsvärlden (18/12 2017) vilket föranleder följande reflektion.

Artificiell intelligens (AI) har nu blivit ett vedertaget begrepp och kommer med säkerhet att spela en allt viktigare roll för oss. Säkert blev många förvånade för ett antal år sedan när det visade sig att datorerna spelade schack så bra att till och med de ledande schackmästarna blev schack matt. Själv förlorade jag för det mesta mot en enkel schackdator som fick plats i rockfickan. Numera kan man säkert ladda ned en schackapp till sin mobil som kan slå de flesta.

Under senare tid när det blivit möjligt att koppla datorerna till jättelika databaser har de också blivit frågesportmästare som i det amerikanska Jeopardy. Det senaste framsteget för AI är kanske när ett datorprogram nyligen slog stormästaren i det kinesiska brädspelet go. Go är ett intuitivt strategiskt spel som är vida mer komplext än schack och programmerarna utvecklade programmet genom att låta datorn spela mot sig själv under en längre tid och lära sig genom trial and error så väl att datorn till slut blev omöjlig att slå för en människa. Dessutom blev programmet så komplext att man inte längre kunde följa dess olika steg.

Enligt uppgift (se till exempel Tove Lifvendahls söndagskrönika i Svenska Dagbladet 3 december 2017) kom 35 369 ensamkommande ”barn” (EB) till Sverige 2015. Kostnaden för dessa uppgår till 1,2 miljon kronor per år eller totalt 42,4 miljarder eller fördelat på varje skattebetalande medborgare (säg fördelat på 5 miljoner innevånare) till 708 kronor per månad.

Dessa pengar måste komma från någonstans. Vid oförändrade statsinkomster, som skatt och avgifter, måste följaktligen andra stats- och kommunalutgifter minskas alternativt öka på skuldsättningen. Jag skall dock inte diskutera detta utan i stället försöka analysera vilka som har varit mottagare av dessa medel och vilka konsekvenser detta kan ha haft.

I vetenskapens värld är begrepp och förståelse det viktigaste och blir oftast först accepterade när de bekräftats av observationer. Till en början var vetenskapen skeptisk till Einsteins allmänna relativitetsteori ända till man kunde observera att solen faktiskt krökte ljuset och man kunde se en stjärna som befann sig bakom solen. Ett ännu bättre belägg för Einsteins teori är att GPS fungerar men det är det ingen längre som reflekterar över.

Efter all uppståndelse tidigare rörande veckotidningen Nya Tider, tecknade jag en efter rekommendation av två vänner, både framstående, internationellt kända professorer, en prenumeration, och har nu läst tidningen de senaste sex veckorna. Jag tycker att tidningen är både välskriven och saklig med ett flertal intressanta artiklar och jag har inte lyckats finna något inkorrekt eller formellt, eller på annat sätt, felaktigt. I själva verket tycker jag att tidningen är föredömligt objektiv och innehåller inga tendenser till agendajournalistik som numera alltmer dominerar de traditionella dagstidningarna. Deras roll förefaller snarare vara att främst vilja påverka istället för att informera läsaren.

Det var därför klokt såväl som rimligt att låta Nya Tider delta på Bokmässan i Göteborg trots allsköns protester från diverse aktivister som av oklara skäl inte ansåg tidningen värd att vara med i Bokmässan.

Den framstående sovjetryske fysikern Gury Marchuk, som jag personligen råkade känna, drabbades en gång av en mycket besvärlig infektion som ständigt förvärrades trots behandling med antibiotika och andra medel. Inget av detta hjälpte. Som den kunnige matematiske fysiker som Marchuk var genomförde han en matematisk studie av sin egen sjukdom. Han beskrev sitt tillstånd som en växelverkan mellan bakterieangreppet, kroppens immunförsvar och de insatta läkemedlen.

I Ekots lördagsintervju den 28 oktober var det föga förvånande jämställdhetsminister Åsa Regnér som kallats med anledning av föregående veckas hashtaguppror som följd av #metoo-kampanjen. Två av tre kvinnor har blivit utsatta för sexuella övergrepp vilket innebär ett antal på uppemot tre miljarder kvinnor på global skala! Gudrun Schyman som jämställde svenska karlar med farliga talibaner får åter vatten på sin kvarn.

I gymnasiet började jag trivas i skolan. Det hade varit lite si och så med det tidigare. Det var bara en lärare, han undervisade i biologi, som jag hade svårt för. Han slogs – men det var inte det värsta. Han utövade psykisk terror också: Hotet om slag fanns alltid närvarande och det var alltid oklart när det skulle utlösas.
Denne lärare visade oss en plansch för att illustrera ärftlighet.

Historien saknar inte visdomsord över konventionens tryck. Filosofen John Locke uttryckte detta 1690 som ”man cannot live in a society under the constant and ill opinion of his familiars and those he converses with”. Alexis de Tocqueville 1856 uttryckte det på ett liknande sätt: ”that even when people see plainly that something is wrong, they will keep quiet if public opinion and hence the consensus as to what constitues good taste and morally correct opinion speaks against them”.

All heder åt Göteborgspolisen som för lite mer än en vecka sedan lyckades förhindra en idiotisk demonstration av en samling nynazistiska virrpannor. Tänk om svensk polis kunde visa samma handlingskraft i landets förorter där gangsterväldet har tagit kommandot och gjort tillvaro odräglig för alla hyggliga medborgare och skötsamma migranter som försöker få ordning på sina liv.

Att det idag finns individer som ser Hitler och den tyska nationalsocialismen som något positivt och eftersträvansvärt står utanför de flesta människors fattningsförmåga. Och detta efter massiv upplysning av skolan och samhället!

Den allmänna samhällsdebatten har alltmer blivit påverkad av det postmodernistiska tänkandet och dess föreställningar. För postmodernismen är det inte verkligheten som är det primära utan föreställningen eller den språkliga beskrivningen av verkligheten. Postmodernismen har på senare tid fått en sådan dominans i det västerländska samhället att man kan tala om ett begynnande avståndstagande från upplysningstidens förnuftsbaserade värderingar och som följd ett tilltagande intellektuellt förfall. Det svenska etablissemanget håller sig som oftast i framkanten.

Så lyder rubriken hos SVT Nyheter den 13 september och sammanfattar föregående dags Aktuellt där en olycklig och uppgiven polisrepresentant deltog, dock icke landet polischef som säkert hade viktigare uppgifter på sitt bord. Den lätt besvärade TV-journalisten ville helst inte tro vad hon hörde om tillståndet i landet. Hon ville helst hålla för öronen men det gick ju inte för sig, 13 min in i programmet).

Det förfärliga tillståndet i landet har varit känt i flera år men hittills har media, myndigheter och diverse experter betett sig som strutsen och istället försökt övertyga medborgarna att allt är fantastiskt och i själva verket har ju faktiskt kriminaliteten minskat! BBC var dock inte lika lättlurat som Ylva Johansson fick erfara.