Idag är det den 10 november, dagen före Martins dag. Martin, eller Mårten, var en en biskop i staden Tours som levde på 300-talet. Varför äter man gås kvällen före Martins dag? Det sägs att han var för ödmjuk för att bli biskop, så han gömde sig bland en skock gäss. Han blev dock avslöjad av fåglarnas kacklande.

Martins föräldrar var hedningar, det vill säga de tillhörde den gamla, europeiska religionen. Hans far var officer det romerska rikets armé. Martin följde i faderns fotspår och blev soldat, ett passande värv eftersom namnet kommer från krigsguden Mars i den romerska mytologin. När Martin var arton år hade han en uppenbarelse som omvände honom till kristendomen.

I filmen Die Hard från 1988 (som jag skrivit om här) befinner sig polisen John McClane (Bruce Willis) på en julfest på sin ex-frus arbetsplats i Los Angeles. En man kommer fram till John och hälsar på honom med en kindpuss. John studsar, och med avsmak i minen säger han: ”Jesus! Fuckin’ California”.Kalifornien var sedan länge känt för att vara liberalt på fler än ett sätt. Kindpussar var tydligen för liberalt för en hårdkokt snut från New York. Det var här studentrevolten mot Vietnamkriget började. Det var här hippierörelsen hade sitt Mecka.

Idag har Kalifornien utvecklats till ett fäste för Demokraterna, som gör vad de kan för att obstruera Trumps reformer inom invandringspolitiken. Att någon som Ronald Reagan skulle bli guvernör i Kalifornien igen ser jag som osannolikt.

Den första lördagen i november kallas i den svenska almanackan för Alla helgons dag. Det passar ju bra att ha en högtid på en lördag då folk är lediga. Traditionellt inom kristenheten har man firat Alla helgons dag den 1 november, även i vårt land.

Hur som helst, på Alla helgons dag den 2 november, besökte jag Gamla kyrkogården i Uppsala. Jag har ingen anhörig begravd där, utan jag brukar gå till någon poet. De är inte alltid helgon, men förtjänar att bli ihågkomna, ja, som det står i Odyssén: ”Bland alla människor på jorden är heder och vördnad skaldernas lott.”

På Alla helgons dag ska man minnas de döda.

I Strindbergs novellsamling Från Fjärdingen till Svartbäcken ger han en dyster bild av studentlivet i Uppsala. I novellen Ensittaren berättar han om en världsfrånvänd zoologistudent, som bodde vid kyrkogården.

“En mörk kväll hade en kamrat sett honom smyga på kyrkogården med en lykta i handen. Det viskades hemska saker; jag försvarade honom, men visste ej själv vad jag skulle tro, ty han var fanatisk naturforskare. Jag ansåg mig för hans heders skull böra fråga honom om verkliga förhållandet! Han blev ond och svarade intet!”

I min serie om tonårsfilmer från 80-talet har jag nu kommit till The Lost Boys från 1987. Jag går inte i kronologisk ordning, utan skriver bara om den jag känner för. Dock gör halloween (ja, jag vet att jag tjatar om detta) att det passar bra att skriva om denna skräckkomedi just nu. Många tillbringar dessa höstkvällar med att se på skräckisar och käka godis. Inte jag, eftersom jag tänker på min vikt och min hälsa.

The Lost Boys regisserades av Joel Schumacher, som två år tidigare regisserat St. Elmo’s Fire om ett gäng ungdomar som går ur highschool och vad som händer sen. Den anses som en av de viktigaste av 80-talets ungdomsfilmer vid sidan om The Breakfast Club. Jag kommer att skriva om dem framöver.

Den här murriga tiden på året ska man krypa ihop i en fåtölj och läsa skräckberättelser. En av mina favoritförfattare i genren är amerikanen H. P. Lovecraft (1890-1937). Han är den mest sålde skräckförfattaren efter Edgar Allen Poe och beskrivs som en av den mest inflytelserika. Den store Stephen King har erkänt sin skuld till Lovecraft.

Men under sin livstid var han dock ganska obskyr – Lovecraft skrev under 1920- och 30-talet noveller för diverse billiga publikationer med äventyrs- och fantasyinriktning, så kallad ”pulp fiction”. Hittills hade skräck varit detsamma som gotisk litteratur, det vill säga jungfrur i nöd, gamla slott, ruiner, vampyrer, spöken och onda munkar. Men Lovecraft förde in science fiction i sina skräckberättelser.

När man tänker tonårsfilmer från 80-talet, tänker man The Breakfast Club från 1985. Det är den mest ikoniska tonårsfilmen från perioden och John Hughes mästerverk. Hughes började sin karriär i slutet av 70-talet som skribent på National Lampoon, en humortidskrift i ungefär samma anda som Mad, men elakare.

En av Hughes självbiografiska noveller i National Lampoon, ”Christmas ’59”, som publicerades i december 1980, blev sedan underlag för manuset till den populära julfilmen Ett päron till farsa firar jul med Chevy Chase i huvudrollen. Den ingår i en serie päron till farsa-filmer om familjen Griswolds misslyckade semesterfiranden.

Är det för tidigt att skriva om halloween? Känslan kan infinna sig redan i september. Avsnittet ”The Ride” i teveserien Sopranos (episod 9, säsong 6), sändes den 7 maj 2006 men utspelar sig slutet av september. Maffiabossen Tony och hans unge kusin och skyddsling Christopher Moltisanti befinner sig på resa från Pennsylvania hem till New Jersey.

De stannar på vägen för att kasta vatten då de får syn på två motorcykelknuttar som håller på att råna en vinbutik. Tony och Christopher tar tillfället i akt när knuttarna är frånvarande och rånar dem på deras stöldgods.

Rock var länge en killgrej. Elvis Presley viftade på höfterna, tjejerna i publiken skrek. I oktober 1981 släpptes en rocklåt som blivit klassisk: Don’t Stop Believin. Bandet Journey bestod av enbart vita män med Steve Perry som sångare. Det var ingen stor fråga på den tiden.

Lyssnar man på rabiata feminister får man ibland intrycket att vita, straighta män är världens största skurkar. Då borde Sweden Rock Festival i Blekinge vara livsfarligt för tjejer. Så är det inte, på festivalen, som varar i tre till fyra dagar och samlar 30 000 besökare, går det väldigt lugnt till om man jämför med den mer mångkulturella reggaefestivalen i min hemstad Uppsala.

Först Arne Weise och nu Bengt Feldreich. Han blev 94 år och, liksom Weise, personifierade han den svenska julen. Han var den första julvärden 1959 och är berättarrösten i ”Kalle Anka och hans vänner önskar god jul”. Han hade uppdraget ram till 1972 då hans vän Weise tog över. Varje år avslutas programmet med att Bengt Feldreich – i Benjamin Syrsas gestalt – sjunger ”Ser du stjärnan i det blå”.

Allt sedan 1959 har Kalle Anka på TV varit en del av julfirandet. Mellan tre och fyra miljoner svenskar ser detta program på julafton varje år. I inget annat land har Kalle Ankas jul samma ställning som här. Numera är tecknade filmer inget märkvärdigt, man har tillgång till allt man vill ha på Internet. Men Kalle Anka lever vidare mera som en ritual än som en filmupplevelse. Det är någonting man gör hela familjen tillsammans. I det sekulära Sverige är det inte gudstjänsttider man har reda på, medan klockan tre på julaftonen har blivit en helig tid man förhåller sig till.

Idag den 14 oktober är det 36 år sedan Cyndi Lauper släppte sitt album ”She’s so unusual” 1983. Det är Laupers debutalbum som soloartist. Men redan 1980 släppte hon ett album med gruppen Blue Angel där hon var sångerska. Det är bra, men sålde dåligt av någon anledning. Tiden var väl inte rätt. En låt från detta första album, ”Maybe He’ll Know”, återkom senare på albumet ”True Colors” 1986.

Blue Angel var ett retro rockabilly-band, bildat i New York 1979, samma år som det mer framgångsrika rockabilly-bandet Stray Cats. Namnet kommer från en Roy Orbison-låt från 50-talet. Det här var strax efter att punken hade haft sitt genombrott med bandet The Ramones, också från New York. The Ramones är också tydligt influerade av 50-talets rockabilly och doo-wop. Dessa, och liknande band, lekte med 50-talsmusiken med en blandning av genuin nostalgi och ironisk distans.