I en tidigare artikel skisserade jag den evolutionära bakgrunden till människans självmedvetande. Medvetandet om den egna dödligheten, om det okändas, framtidens, hotande och lovande egenskaper gör människan evigt orolig, olycklig, missnöjd, livrädd, hoppfull och vaken. Tre vägar för politisk strävan öppnar sig från denna utgångspunkt, tre vägar som motsvarar de tre grundinställningar vi så väl känner till: liberalismen, socialismen och konservatismen. De har alla det gemensamt, att de bygger på ett visst sätt att umgås med och undkomma dödsångesten.

Den första möjligheten är att förbjuda, förneka, förtränga eller bortse från de möjliga negativa följderna av mötet med det okända. Det är att (påbjuda andra att) gilla olika, att (kräva av andra att) leva i övertygelsen att allt löser sig och att något gott kommer ur varje möte med det okända. (Parenteserna avser att påvisa den viktiga distinktionen mellan privat och offentligt, mellan moral och politik, mellan frivillighet och tvång, en distinktion som tyvärr ofta missaktas.) Denna programmatiskt optimistiska inställning kallar vi liberalism.

Det liberalismen eftersträvar är det politiska upprätthållandet av det tidigare stadium av medvetandets utveckling som rådde innan dödsångesten och missnöjet tog över. Varför kan vi inte bara vara nöjda, hoppas på det bästa och lämna varandra i fred? Det mesta går ju ändå bra, och en överdriven ängslighet håller oss tillbaka. Liberalismen uppmanar oss att bortse från följderna av vårt självmedvetande för att på detta sätt undfly vår dödsångest. Liberalismen kan associeras med en lägre medvetandegrad.

Inte sällan har vi på senare tid kunnat höra att den traditionella vänster-högerskalan inte längre är användbar för att beskriva de aktuella politiska motsättningarna och fraktionsbildningarna. Andra klassifikationsgrunder har föreslagits, till exempel GAL-TAN-skalan och olika två- eller flerdimensionella indelningar såsom den politiska kompassen där GAL-TAN kompletteras med ”ekonomiskt vänster” och ”ekonomiskt höger”. En annan förslagen indelning är ”globalism-nationalism”.

Den traditionella vänster-högerskalan skapades för att beskriva fraktionsbildningen i den franska Nationalförsamlingen i samband med revolutionen i Frankrike 1789, där de radikala revolutionärerna satte sig till vänster och moderatare krafter och lojalister till höger. På detta sätt kom först liberalismen och sedan socialismen att förknippas med vänster medan först rojalism och lojalism och senare motupplysningens tänkare och deras läror, konservatismen i vid mening, förknippades med höger. Så småningom placerades liberalismen gärna i mitten, speciellt under Kalla kriget när liberaler och konservativa allierade sig mot Andra världens kommunism, som därmed blev extremvänster.

Min personliga uppfattning är att vänster-högerskalan fungerar alldeles utmärkt för att på ett enkelt och lättfattligt sätt ge tydliga benämningar på politiska åsiktspaket. Den bygger nu som ursprungligen på olika fraktioners sympatier och antipatier för varandra snarare än på idéinnehåll eller politisk motivation. Det största problemet med en sådan skala är att den som skriker högst och har de starkaste antipatierna får utforma skalan efter eget behag, vilket vi sett när vissa socialistiska läror av vänsterextremister placerats i något de kallar extremhögern. Vänster-högerskalan är däremot inte användbar för att hjälpa oss att analysera politiska uppfattningars intellektuella innehåll, deras psykologiska och sociologiska motiv eller deras inbördes sammanhang. Den kan bara ge oss etiketter, men det kan den göra på ett robust sätt också i en miljö av hårda åsiktsmotsättningar. Antagligen ligger en förvillelse angående dessa vänster-högerskalans begränsningar bakom påståendena om dess oanvändbarhet.

Vanliga medborgare kan nu se resultatet av att den politik som pågått sedan beslutet om mångfald fattades enhälligt i riksdagen år 1975, och som nu uppenbarar sig inom alla områden.

I min nostalgiska värld, min barndoms idyll Flen, minns jag konstapel Marklund som patrullerade gatorna och en kriminalitet som låg på nivå äppelpallning. Ett inbrott på apoteket väckte stor uppståndelse.  I Vallins bokhandel arbetade Carin Österholm som gav Ulf Peder Olrog inspiration: ”Köp en Hjalmar Gullberg eller Vilhelm Moberg, men köp den av Violen från Flen”. På prins Wilhelms Stenhammar inledde alltid prinsen midsommardansen med slottsförvaltarens hustru. Vi i Flens samrealskola fick inte vistas utomhus efter klockan 21 och rektor Lund höll ett strafftal till den samlade skolan, eftersom några elever misstänktes ha varit berusade på Valborgsmässodansen.

Flen idag ser helt annorlunda ut, kallas i folkmun ”lilla Mogadishu”, och har betydande problem med samhällstilliten, skolan och ekonomin. Idag är 48 procent av skolbarnen utlandsfödda eller är barn med invandrarbakgrund, var fjärde elev har kommit till Sverige de senaste fyra åren. Flen är i botten av Lärarförbundets skolranking. Enligt nationalekonomen Hans Jensevik motsvarar Flens överkostnader för social omsorg en skatteförändring på mer än sex procent, vilket istället för höjd skatt slås ut på budget för exempelvis äldreomsorg. Nu lånar kommunen till driften. Flen är Sveriges sämsta kommun att bo i enligt SCB.

Sverige har en liten befolkning, och det är naturligt att man inte har eller har haft så många (om ens någon) intellektuella giganter som med sin unika insikt och kunskap kan påverka samhället mot en positiv riktning, och i yttersta fall rädda landet från förfall när makteliten håller på att tappa kontakt med verkligheten.

Men det gör egentligen inte så mycket om man har ett öppet samhälle värt namnet, eftersom man utan problem kan få inflytande från resten av världen där insikterna och kunskaperna finns. Som jag ser det har detta varit en av nyckelfaktorer som gjort den västländska civilisationen så mycket mer framgångsrik än alla andra.

Men när jag började intressera mig för Sveriges utveckling upptäckte jag ganska snabbt att Sverige inte har ett öppet samhälle i det här avseendet, eftersom positivt inflytande utifrån har svårt att accepteras och nå ut till den svenska makteliten och det svenska intellektuella kollektivet, inte att tala om den vanliga svensken. Vad man är öppen för är istället andra typer av inflytande, ofta antiintellektuella sådana. Visserligen kan det också betraktas som ett slags ”öppenhet”, men jag vet inte om mottaglighet för efterblivenhet och till och med ren ondska är något positivt, även om det känns riktigt härligt att hela tiden få den blinda svenska stoltheten (min benämning: den svenska sjukan) bekräftad: Att man är bäst på sin lilla täppa och att man är så duktig att man inte behöver insikt eller kunskap utifrån.

Jag föddes 1938. Det var en märklig tid, så till exempel fanns det bara två kön, vi fick försörja oss själva, statens roll var begränsad till att försvara landets gränser och bevara lag och ordning. Utbildning var också en statlig angelägenhet. Sveriges skattetryck var i nivå med eller lägre än övriga europeiska länders. Sverige var ett kristet, lutheranskt land med en homogen befolkning. Det var ett säkert samhälle med låg brottslighet och kvinnofrid. Detta är inte skrivet för att raljera utan för att förklara att vi som är födda på 30-talet kommer från en annan planet. Mellan min barndoms Sverige och dagens Sverige finns det en värld.

Vi föddes i uppförsbacke med snön i ansiktet men vinden skulle mojna. När vi kom ut i arbetslivet fanns egentligen ingen arbetslöshet och när insikten om miljöförstöring som konsekvens av våra ekonomiska framgångar kom, var vi väl etablerade på arbetsmarknaden. Få om någon generation har varit med om som så omvälvande förändringar för mänskligt liv under en livstid som vi. Förvisso fanns el och ånga när vi föddes men de nådde folket då vi var unga. Jag kan ännu minnas lukten av karbidlampan och glädjen över att slippa sitta på utedass; att gå ut inne var störst av allt!

I den värld vi föddes var vi medvetna om att vi själva hade ansvaret för vår överlevnad. Detta hade återverkningar på alla val vi gjorde i livet. Få med min bakgrund vågade eller hade resurser att studera efter skolplikt. Men vi som gjorde det blev väl omhändertagna av en förstklassig skola som efter oss har blivit sämre.

Isabella Lövins tal i Almedalen 8 juli 2018.

Sammanvägd bedömning/”retoriskt betyg” (10-skala):

A – Ambition (= budskap – röd tråd)                   8 – Mycket tydlig; c:a 70 procent om klimat o miljö.

K – Kunskap (bevismedlen)                                   8 – Genomgående bra. Väl underbyggd argumentation.

T – Teknik (d v s retorisk teknik)                           6 – Här finns förbättringspotential.

A – Artistisk förmåga (språket)                              7 – Det ’bar’ inte riktigt – talet var bättre än Lövin.

Sammanvägt betyg:                                                 7,25

Mer än godkänt – men det finns utrymme för förbättringar.

Övergripande kommentar:

Allra först: Självklart är Isabella Lövin – liksom övriga partiledare/språkrör – en mycket god talare. För mig – som ’betygsättare’ – är 5,0 gränsen för godkänt. Samtidigt som 10,0 är nivån som J F Kennedy höll när han var som bäst eller som Barack Obama håller (…då med reservationen att de båda nämnda ledarna hade hyggligt stora talskrivarstaber … plus tillägget att de tränade mycket; en amerikansk president håller i genomsnitt 5-8 tal om dagen,,,liksom hans vicepresident…liksom deras fruar…och alla har egna talskrivare…).

”Ryssland”, sa en avsutten brittisk Moskvaambassadör, ”har alltid varit ett land för uslingar – men också för hjältar och helgon.”

Det är enkelt, när han nästa måndag (den 16 juli) i Helsingfors möter Amerikas president Donald Trump, att sortera in Rysslands president Vladimir Putin i passande kategori.

Men viktigare är att konstatera: Även som usling har Putin en överman. I allmän oanständighet överträffas han av Trump, som är vulgaritetens fader.

Putin har jag visserligen en gång i en kolumn skildrat som en man med ”ett ansikte som en punkterad badboll, skrynkligt och svullet på samma gång. Hans berömda fiskögon har sjunkit djupare in i kraniet. Han har tappat hår som en kvinna med hormonstörningar. Han ser för jävlig ut.”

Det var för fem år sedan. Därefter har allt gått Putins väg – Krim, Syrien, inflytande i Europa, främst i Österrike, Italien och Ungern och hejaklackar i många länder, inkl. Sverige.
Nu i Helsingfors är det en rimlig prognos, att Putin blir toppmötets vinnare.

Jimmie Åkessons tal i Almedalen 7 juli 2018.

Sammanvägd bedömning/”retoriskt betyg” (10-skala):

A – Ambition (= budskap (röd tråd)              9 – ’Glasklart’ budskap.

K – Kunskap (bevismedlen)                             9 – Åkesson klarade ’faktakollen’ väl. Även DN’s.

T – Teknik (d v s retorisk teknik)                   8 – Åkesson är tekniskt driven – men har mer att ge.

A- Artistisk förmåga (språket)                        7 – Mycket bra anpassning till SDs målgrupper.

Sammanvägt betyg:                                         8,25

Hela talet genomsyrades av starkt självförtroende.

Övergripande kommentar:

Låt oss konstatera följande: Jimmie Åkesson är en god talare. Och, en ännu bättre debattör.

2018 års tal är nog Åkessons bästa Almedalstal. Det är i alla fall min uppfattning. Han levererade – på en väl anpassad nivå – det som hans väljare ville höra. Kanske till och med över SD-sympatisörernas förväntningar.

När jag hörde talet så kom jag att tänka på ett gammalt talesätt: Som man bäddar får man ligga. I Jimmie Åkessons och SDs fall så kan vi ändra lite grann på detta talesätt: Som sju-klövern har bäddat får SD ligga (…och när man gör så, alltså gör om ett gammalt talesätt, så kallas det noema på grekiska…). För det är ju ingen tvekan om att SD gynnas väldigt mycket av andra partiers genuina ovilja – och ibland oförmåga – att tala om många medborgares verklighet. Men, problem försvinner inte för att man inte vill tala om dem. Ibland tänker jag på den gamla anekdoten om mannen som tappat sina nycklar sent på kvällen och som desperat gick och letade efter dem.

Ebba Busch-Thors tal på Almedalen 6 juli 2018.

A – Ambition (= budskap (röd tråd)               8 – Välanpassat för målgruppen.

K – Kunskap (bevismedlen)                              8 – Bra även här. Bra variation.

T – Teknik (d v s retorisk teknik)                    9 – En av de bästa retorikerna inom politiken.

A- Artistisk förmåga (språket)                         9 – Mkt bra användning av retoriska hjälpmedel.

Sammanvägt betyg:                                          8,5

– Busch-Thor gjorde ett bra jobb – men, räckte det för att stanna i riksdagen?

Övergripande kommentar:

KDs största problem är självklart – totalt sett – deras kommunikation. Eller kanske rättare – deras oförmåga att få kommunikationen att nå ut. KD syns helt enkelt inte i debatten. Varken nationellt, regionalt eller lokalt. I TV-debatterna får man ofta en undanskymd roll. Svårigheten att få ut sina budskap brett är dock inget nytt. KD har i princip alltid fått kämpa i motvind. Därför blir det något av en paradox att det parti som kanske har haft tre av politikens allra skickligaste retoriker – enbart sett till retorisk teknik – under de senaste 45 åren. För jag tror inte att någon kan förneka att Alf Svensson, Göran Hägglund och Ebba Busch-Thor höll/håller hög nivå som talare.

Stefan Löfvens tal i Almedalen 5 juli 2018

Sammanvägd bedömning/”retoriskt betyg” (10-skala):

A – Ambition (= budskap (röd tråd)              9 (nästan värt 10) En tydlig röd tråd. Sammanhållet. Bra tänkt

K – Kunskap (bl a bevismedlen)                    8 Mkt bra balans mellan bevismedlen.

T – Teknik (d v s retorisk teknik)                   8  Bästa jag har hört från Löfvén.

A – Artistisk förmåga (språket)                      7 Bra – utan att vara lysande.

Sammanvägt betyg:                                          8,0

Bästa tal jag personligen har hört från Stefan Löfvén. Ett ’statsministertal’.

Övergripande kommentar:

Gårdagens tal – tror jag – gick ’rätt in’ i varenda socialdemokrat. Men, jag tror att även många icke-socialdemokrater blev berörda. Exempelvis bör såväl centerväljare och liberaler som de flesta kristdemokratiska anhängarna ha sympatiserat med mycket av det som statsministern tog upp i sitt tal.

Jag tyckte att det var intressant att Stefan Löfven i talet ’vävde in’ sin egen historia här och där. Hans egen familj, hans uppväxt, skoltiden, med mera ’dök upp’ här och där i talet. Min första tanke gick till Barack Obamas acceptance speech som hölls sent på valdagens kväll i USA, tisdagen den 4 november. Obama avslutade då sitt tal med att tala om en svart, 106 år gammal kvinna: Ann Nixon Cooper. En kvinna som hade lagt sin röst på Obama. Och på ett helt fantastiskt sätt så kopplade Obama denna gamla kvinnas liv till USAs historia under hennes livstid. Och för varje årtionde som hon levt, så beskrev Obama en stor händelse i USAs historia. Till slut blev åhörarnas upplevelse att Ann Nixon Cooper blev så mycket mer än ’bara’ en gammal kvinna – hon blev en ’metafor’ för USA. Om du som läser detta inte har sett/hört Obamas tal så rekommenderar jag att du går in på denna länk och lyssnar/tittar.

Annie Lööfs tal i Almedalen 4 juli 2018.

Sammanvägd bedömning/”retoriskt betyg” (10-skala):

A – Ambition (= budskap (röd tråd)     8    Bra röd tråd – väl sammanhållet tal.
K – Kunskap (bevismedlen)                    8    Annie Lööf har höjt sin nivå.
T – Teknik (d v s retorisk teknik)           8    Tekniken har förbättrats avsevärt.
A- Artistisk förmåga (språket)                8    Helt OK – dock ett förbättringsområde.

Sammanvägt betyg:                                 7,5 Annie Lööf höll sitt bästa Almedals-tal.

Övergripande kommentar: För fem-sex år sedan skrev jag – ganska elakt ska erkännas – följande kommentar som sammanfattning av ett av centerledarens framträdanden: ’Annie Lööf höll ett tal’. Därför känns det bra att i år kunna skriva ovanstående ord: ’Annie Lööf höll sitt bästa Almedals-tal’. Lööf har verkligen utvecklats som talare under åren som partiledare. Scennärvaron är utmärkt, felsägningarna är borta, manushanteringen är bra, taltempot är bra liksom pauseringarna. Engagemanget och inlevelsen skapar kontakt med åhörarna.

I början av Annie Lööfs partiledarkarriär liknade jag henne ibland med en ’kroppsspråks-’, ’må-bra-’ eller ’skratta-dig-frisk-talare’ eftersom de budskapsmässigt då hade jämförbara upplägg: budskap och nytta lika med noll. Men sedan 4-5 år har Annie Lööf lämnat den kategorin – med ackuratess!

Datum:               3 juli 2018

Sammanvägd bedömning/”retoriskt betyg” (10-skala):

A – Ambition (= budskap (röd tråd)          9          Bra – väl sammanhållet och bra röd tråd.

K – kunskap      (bevismedlen)                    8           Jan Björklund alltid påläst!

T – Teknik (d v s retorisk teknik)                9            Bra teknik – som förväntat.

A- Artistisk förmåga (språket)                     9            Många riktigt bra formuleringar

Ett, ur rent retoriskt perspektiv, riktigt bra tal av L-ledaren.

Sammanvägt betyg:                                        8,75

Datum:               2 juli 2018

Sammanvägd bedömning/”retoriskt betyg” (10-skala):

A – Ambition (= budskap (röd tråd)                       8                        Den röda (!) tråden OK – möjligen väl många teman.

K – Kunskap      (bevismedlen)                                 5                        Sjöstedt kan bättre – vilket visas i debatt. Men inte igår.

T – Teknik (d v s retorisk teknik)                       6                        Behärskar tekniken – men igår mest ideologi.

A- Artistisk förmåga (språket)                           5                        Sjöstedt ’glänste’ inte – som han kan när han vill.

Sammanvägt betyg:                                             6,0                     Mer ideologi än uppvisning av teknik/artisteri.

Datum:       1 juli 2018

Sammanvägd bedömning/”retoriskt betyg” (10-skala):

A – Ambition (= budskap (röd tråd)    9  Bra röd tråd. Fokuserade på få politikområden.

K – Kunskap (bevismedlen)                6  Faktakollen kunde ha varit något bättre.

T – Teknik (d v s retorisk teknik)        8  Tekniken bra – hög retorisk förmåga.

A- Artistisk förmåga (språket)            7  ’Lagom’ konstfullt – och kanske lever något citat vidare…

Sammanvägt betyg:                         7,5

Jag är utbildad i retorik och jag kommer här på detgodasamhället.com att göra retoriska analyser av partiledarnas tal i Almedalen. På förmiddagen, dagen efter respektive tal, ska det finnas en talanalys här.

Jag har god erfarenhet av att göra sådana analyser. Under åren 2006 till och med 2014 gjorde jag det med publicering i DN, TV4, Dagens Samhälle med flera. Jag tappade lusten att fortsätta efter 2014, men nu känner jag att det är dags för en – mycket tillfällig – ’come back’ 2018. Det politiska läget känns ’kaotiskt’ på många sätt och jag tycker att det ska bli intressant att följa och analysera talen just i år. Och – jag kommer att analysera talen, exklusivt, för Det Goda Samhället.

Metoden jag kommer att använda kallas AKTA – som kan uttolkas Ambition (vilket budskap/vilken Ambition hade talaren), Kunskap (visste talaren vad han/hon talade om – klarade bevisen som användes en enkel faktakontroll), Teknik (visade talaren prov på god retorisk teknik) och Artisteri (var talet roligt, konstfullt, fullt av fyndiga formuleringar osv).

När man gör retoriska analyser av politiska tal så är grundregeln att man förhåller sig neutral vad gäller det politiska budskapet. Låt oss ta ett exempel: Jimmie Åkesson höll en Almedals-söndag för ett antal år sedan ett riktigt bra tal. Hans tal följde det retoriska ’regelverket’ mycket bra. Hade talet hållits av Stefan Löfvén så hade många höjt det till skyarna. För vem vill inte stå på brottsoffrens sida? Och vem bland vänsterpolitiker vill inte bli förknippad med Per-Albin? För att nu nämna två saker som förekom i Åkessons tal den gången.

”Managua, Nicaragua is a beautiful town” var titeln på en populär jazzlåt i slutet av fyrtiotalet.

Det lilla centralamerikanska riket bjöd på fördelar: ”You buy a hacienda for a few pesos down”, ”you ask a señorita for a ‘leetle’ embrace” och ”there’s coffee and bananas and a temperature hot”.

Om detta paradis någonsin existerat – det har det sannolikt inte – är det under alla förhållanden numera svunnet. Nicaragua har beskrivit en i Latinamerika vanlig kurva – från caudillo via revolution och demokrati till nydiktatur och svindleri.

Jag följde detta på närmaste håll sommaren 1979. Den sittande familjediktatorn Anastasio Somoza, ett råskinn och en tjuv, utmanades efter tolv år vid makten, av en ungdomlig, marxistisk, Fidel Castro-inspirerad gerilla, sandinistas.

För krigskorrespondenter var Managua a wonderful town med drama utanför husknuten: Somoza bombade sin egen huvudstads slumområden i jakt på muchachos, pojkrevolutionärer. Staden såg redan innan ut som Dresden 1945; efter en jordbävning hade centrum inte återuppbyggts. Allt stängt, utegångsförbud, livsmedelsbrist. Vid stadens kärna låg – och ligger – en stor insjö i vilken vita människoätande sötvattenshajar opererar. Där dumpades oppositionsmännens kroppar.

Forskare och debattörer som Steven Pinker och Hans Rosling betonar att världen, trots många krig och kriser, blivit en bättre plats att leva på med hänsyn till tillgången på mat, sjukvård och utbildning. Alltfler regimer jorden runt har alltså förmått hantera sitt ansvar för den egna befolkningen. Även om svåra problem kvarstår inger utvecklingen hittills hopp.

Förmodligen har ekonomiskt bistånd från västerlandets industristater spelat in. Men här kan man inte vara så säker. Det finns nämligen många exempel på att bidrag låst fast nationer i ett tillstånd av passivitet, korruption och förtryck. Jag skriver detta med viss rädsla. I vårt land är nämligen finansiellt bistånd en helig ko. Tidigt har Sverige stött kravet från FN om ett kvantitativt mål på u-landsbiståndet på 0,75 procent av bruttonationalinkomsten (BNI). Som vanligt önskar vi vara bäst i klassen och siktar på ett enprocentsmål. SIDA:s årsbudget är idag mellan 40 och 50 miljarder kronor, beroende på vad som avses med bistånd. Beloppet utgör omkring fem procent av statens budget och kan jämföras med vad landet betalar för rättsväsende eller för försvaret. En mer jordnära jämförelse är att se på en juridisk fakultet, nu den i Lund, som kostar omkring 150 miljoner kronor per år att hålla igång. SIDAS budget svarar alltså i runda tal mot 300 sådana fakulteter. Alla inser att det svenska biståndet är storskaligt.

Tanken med denna artikel är inte att argumentera mot svenskt bistånd till behövande länder. Det är rimligt att en välfärdsstat delar med sig. Det är däremot betänkligt om givandet får inslag av en vacker gest, det vill säga offer på välgärningarnas altare. Själva målet om en procent påminner om kristna kyrkors krav på tionden från sina församlingsmedlemmar. Varför just en procent i bistånd? Tanken om ett kvantitativt mål är därför högst problematisk. Det påminner om planekonomiernas sifferlekar. Erfarenheten av sådana planer visar att godheten i allmänhet bedrar visheten.

Under onsdagen (27/6) skildes en sfi-lärare från sin tjänstgöring på en ABF-skola i Stockholm. Hon är en pensionerad universitetslektor, bördig från Ryssland, nybliven änka, och behövde dryga ut sin ringa pension med extratimmar under terminerna. Anledningen till att hon fått sparken? Enligt en artikel i Aftonbladet: att hon använt ett undervisningsmaterial från 1976, där substantivets pluralböjning i tredje deklinationen exemplifierades med bland annat ordet neger/negrer.

Detta upprörde någon av eleverna, och vips var saken ute i den mediala världen. På skolan hölls stormöte, där känslorna svallade. Den avskedade läraren, själv med invandrarbakgrund, fick också sina försvarare. Användandet av stencilen var emellertid ”fullständigt oacceptabelt”, säger en ABF-kommunikatör. Hon fortsätter: ”Vi har generellt undervisningsmaterial som vi utgår ifrån som ska vara enhetligt även om läraren har en viss frihet sett till studieplan och vad gruppen kommer överens om. Omdömeslöshet är svårt att skydda sig emot och det är vad som hänt här.”

Problemet är att det i sfi, svenska för invandrare, nästan alltid saknas läroböcker, ”undervisningsmaterial”, och att lärarna därför själva måste skrapa ihop vad de kan och (smyg-)kopiera detta. Problemet tas upp i en ny bok av Karin Ulveson, Svenska för främlingar. En utforskning (Celanders förlag, 2018), och det torde inte vara begränsat till invandrarundervisning. Tilltron till digitala och självinstruerande hjälpmedel är för närvarande överstor bland skolledare och skolpolitiker, och enligt min ringa mening är det detta som är den verkliga pedagogiska omdömeslösheten.

Apartheid (afrikaans eg. ”avskildhet, ”åtskillnad”) var det samhällssystem och regelverk som länge behärskade Sydafrika. Den sydafrikanska unionen bildades 1910, när de två stora boerstaterna Oranjefristaten och Transvaal slogs samman med två mindre brittiska besittningar, Kapprovinsen och Natal, genom South Africa Act 1909. Landet hade status som dominion i det brittiska samväldet till dess att det 1961 utropade sig till republik och måste träda ur samväldet. Apartheid avskaffades under F.W. de Klerks regering 1990.

För att förstå hur apartheid uppstod, måste vi gå till de holländska boerna (boer betyder bonde) som var de första vita permanenta bosättarna i Sydafrika. Vi måste sätta oss in i deras världsbild och förstå deras grundideologi samt dess ursprung.

Den polske journalisten Ryszard Kapuscinski skrev en intressant artikel1 1981 om boerna. Enligt Kapuscinski finner vi boernas ideologiska utgångspunkt i den reformerta kristna lära, kalvinismen, som har den fransk-schweiziske Jean Calvin, som upphovsman. Calvin var vid sidan av Martin Luther den mest betydande 1500-talsreformatorn

Calvins tankegångar utgör än idag grunden i de protestantiska rörelserna i Schweiz, Frankrike, södra Tyskland, Holland och Skottland. Även i England och USA fick Calvins tankar större inflytande än Luthers.

I morgonslummern kommer drömmarna man kan minnas och parar man uppmärksamhet med lite kreativitet så kan det bli en drömtydning till klarsyn. En morgon 1983 på hotell Monomatapa i central Harare i Zimbabwe hade jag en sådan upplevelse. Jag var där som biståndsarbetare för att standardisera deras kommuner genom att införa det svenska sättet att förvalta kommuner. Vi hade kört fast. Den utredningsgrupp jag ledde på kommundepartementet förstod inte vårt sätt att se på en kommun och vi pratade förbi varandra.

Jag hade i drömmen gått med vykorten till postkontoret och noterat att tjänstemannen i luckan klistrade på frimärken motsvarande afrikaportot. Jag påpekade detta och fick till svar; ”No problem, sir, Sweden is a friendly place next to Zimbabwe.” Jag protesterade men han försäkrade att korten skulle komma fram till Sverige. Det gjorde de också.

Nu drömde jag att Sverige var en trevlig ”plats”. Sverige var inget land utan en plats för den vänlige svarte mannen i luckan. Den förmiddagen gick jag till Zimbabwes kartverk och hämtade kartor över Zimbabwe och gick tillbaka till min utredningsgrupp på kommundepartementet. De flesta av dem hade aldrig sett kartor. Timmarna gick och de hittade Harare, Zambesifloden, vägar och byar. De lärde sig karttecknen. Men det var jobbigt. Det rumsliga synsättet var inte deras grej.

Just denna måndag befinner jag mig i bil mellan Medelhavet och Sverige – en resa som jag ofta gör – och är i gränslandet mellan Westfalen och Niedersachsen. Det är här tanken slår mig:

Det är nog sista gången jag reser genom ett gränslöst Europa.

Ty när vi nu alla gemensamt glider in i en hjärtlöshetens era är det naturligt att det byggs murar.

Schengen – rörelse- och passfriheten – har hållits ihop med silvertejp. Tejpen brister. EU sargas. Ett försvagat och förlöjligat EU är vad en rad regeringar och populistiska partier i Europa önskar.

Det akuta skälet till denna kris är att en misstroendefråga rests i tyska Bundestag mot Angela Merkels flyktingspolitik. Hon har åtta dagar på sig att presentera en lösning.

Prognos: Hon klarar det inte. Passkontrollör och murare blir morgondagens heta jobb.

Merkel ska först torsdag och fredag i Bryssel träffa sina regeringschefskolleger till ordinarie toppmöte. Hon ska dagarna efter i olika former av möten träffa EUs inrikesministrar.

Eftersom min mobilladdare hade sagt upp sig gav jag mig iväg på en morgonpromenad till Fältöversten men där var dom inte så morgonpigga; man öppnade inte telebutiken förrän en timme senare varför jag gick och slog mig ned på en parkbänk vid en kyrka i närheten och slumrade till i solskenet.

Plötsligt ringde det till högmässa och jag vaknade och tänkte att här är det bäst att hörsamma pinglandet och gå in. Hade Södra Latin på sextiotalet i tankarna där man kunde bli uppskriven av Patrik Engellau och rapporterad för sen ankomst till eller skolk från morgonbönen. (Patrik var chefsordningsman i skolan).

Det var minst femtio år sedan jag bevistade en högmässa i Svenska Kyrkan. Bröllop, begravningar, konfirmationer, en och annan julotta, konserter och skolavslutningar är annars det som drar så lite nyfiken var jag ju.

Alltnog, det blev en ganska jolmig tillställning. Det började med att den ca femtiohövdade församlingen upplystes om att dagens kollekt skulle gå till behövande i Syd-Sudan. Någon upplysning om varför den inte skulle gå till behövande inom församlingen eller till att reparera kyrkans högtalarsystem som mankerade några gånger lämnades inte.

Gång efter annan hör vi politiker och skolbyråkratser säga att ”vi måste lyssna på forskningen”. Lyssnaren tänker nog på vad kloka experimentalister under senaste sekler uppnått rörande medicin, teknik, biologi och andra naturvetenskapliga ämnen. Och så godtar deltagaren i skoldebatten budskapet om att ”lyssna på forskningen”.

Jag har i tidigare bloggar pekat på distinktionen mellan natur- och samhällsvetenskaper (inklusive humanvetenskaper). Ämnena vilar på helt olika metoder för att skapa kunskap. Förenklat sysslar naturvetarna med experiment som kan upprepas, verifieras och falsifieras. Samhällsvetaren tolkar insamlade data, som består av beslut, uttalanden, intervjuer mm. Alla inser att i det förra fallet går det att tala om verklig kunskap. I det senare fallet står man inför mer eller mindre väl grundade tolkningar. Frånsett insamlade datas brister blir här tolkarens personliga värderingar en naturlig men allvarlig felkälla.

Jag skriver detta med tanke på den svenska skola som på senare år utsatts för stark kritik i internationella mätningar. Jag tänker nu på den pedagogik som kallas elevaktivt lärande. Svenska läroplaner vilar på detta arbetssätt. Fenomenet beskrivs så här på Wikipedia:

I Europa oroar sig många för den muslimska massinvandringen medan Kina och Ryssland har egna problem med sina muslimska delrepubliker respektive provinser. Kinas muslimska provins Xinjiang, med drygt 20 miljoner invånare och 17 procent av landytan, utgör en stor utmaning för Peking. Det sätt kommunistregimen behandlar muslimerna är effektivt men skrämmande.

Peking började först 2014 att ta till drakoniska åtgärder efter det att knivbeväpnade uighurer (som muslimerna kallas i Xinjiang) slaktade 31 personer på en järnvägsstation i Kunming. Denna terrorattack var Kinas 9/11.

I en artikel i The Economist  och även i Foreign Policy beskrivs hur de kinesiska myndigheterna ökar trycket i Xinjiang. Varje större stad delas in i mindre delar med ca 500 personer och minst en polis placeras i varje del respektive by. Invånarnas ID-kort kan kontrolleras och scannas närsomhelst, likaså kan fingeravtryck tas och mobiltelefoners innehåll laddas ner för senare analys. Vissa moskéer har stängts, andra har fått sina minareter rivna och alla besökare registreras. Mäns skägg tvångsrakas, kvinnorna får inte bära schalar och 29 muslimska namn får inte användas på nyfödda barn.

Förra året begicks ett antal grova personrån i Nacka mot minderåriga. Ett fall gällde en minderårig som rånades och misshandlades. Den drabbade fick föras till sjukhus. Tidigare samma vecka blev en åttaårig pojke knivrånad i Nacka när han var på väg hem från skolan. Polisen gick ut med signalement på gärningsmännen, ca 14 – 18 år gamla och ca 185 – 190 centimeter långa, och var av afrikanskt ursprung. De hade varit klädda i mörka jackor samt vid rånen maskerade över ansiktet. Gärningsmännen var mellan fyra och tio personer där några hade varit mer aktiva i själva rånen.

Nu har fem av gärningsmännen, födda mellan 1999 och 2002, lagförts och fått sina straff, allt från fängelse i några månader till ungdomstjänst eller skyddstillsyn.

Man kan naturligtvis ha synpunkter på de förvånansvärt låga straffen, men det finns något annat som skaver, nämligen kostnaderna som var förknippade med rättegången.

Alla fem hade var sin offentlig försvarare och brottsoffren hade målsägarbiträden. De offentliga försvararna tillerkändes tillsammans 887 000 kr och biträdena 285 000 kr, tillsammans 1 172 000 kr. Till detta tillkommer skadestånd till brottsoffren på ca 100 000 kr, en summa som de tilltalade naturligtvis aldrig kommer kunna betala (som staten får betala).

År 2009 sade Migrationsverkets dåvarande generaldirektör Dan Eliasson att om regeringens krav på snabb handläggning av uppehållstillstånd ledde till att det beviljades felaktiga sådana, så var det inte något problem för honom. Han hade infört styrfilosofin Lean från biltillverkaren Toyota. Anställda ”samlade pinnar”, vilket fick som konsekvens att svårare ärenden som tog längre tid ledde till lägre lön. Men Eliasson var inte oroad över konsekvenserna när han på ett möte sade: ”Jag kommer aldrig bli upprörd över ett felaktigt beviljat uppehållstillstånd.”

Visionen var att chefer och handläggare skulle se ”migrationens globala möjligheter”.

Det var en devis som även ansvariga ministrar omhuldade innan Tobias Billström började morra om ”volymer”.

Dan Eliassons efterföljare Anders Danielsson, med ledarfilosofin ”Låt Anders vara Anders” körde på i samma spår. På en konferens om arbetskraftsinvandring 2012 menade Danielsson att nu skulle Migrationsverket ”ändra fokus från kontroll till service”. Fritt tolkat: bli mer kundorienterat och se på den asylsökande som ett slags beställare. Danielsson förtydligade samtidigt sin ambition genom ett uttalande som ger associationer till Sverige som ett konkursbo: ”Det handlar inte om vilka migranter vi vill ha, utan om vilka migranter vi kan få”. Migrationsverket har tagit bort den ursprungliga länken http://www.migrationsverket.se/info/6605.html utan ny hänvisning, men internet glömmer aldrig.

Nyckeln till Trumps utrikespolitiska initiativ är, att han ofta sätter USAs intressen i första rummet, vilket ju precis är vad alla andra länder vanligen gör. Men vi har under trekvarts sekel blivit vana vid att USA inte ställer krav utan främst stödjer och hjälper, och att landet tar på sig en oproportionerlig del av allehanda bördor, som andra länder borde dela kostnaden för.

I NATO har man till exempel överenskommit om att medlemsstaterna ska satsa åtminstone två procent av BNP på sitt försvar. Många länder inklusive Tyskland faller tydligt under den gränsen, medan USA når mellan tre och fyra procent. Men frågan gäller inte bara Europas försvar. USA skyddar dessutom militärt rader av svagare stater i andra delar av världen och upprätthåller där internationella lagar, konventioner och regler, som hela västvärlden drar ekonomisk nytta av genom exempelvis handeln. Medan USA inte reagerat mot att många viktiga handelspartners skyddat vissa av sina egna marknader med ordentliga tullar (eller andra hinder), har man själv efter andra världskriget vanligen tillämpat – relativt sett – låga sådana. Syftet har från början varit att stödja andra länders utveckling, men policyn har inte ändrats märkbart, trots att aktuella stater nu ofta är avancerade industriländer.

En annan ny komponent i utrikespolitiken är att Trump lägger ansvaret att lösa delar av olika problem (islamisk terrorism, Afghanistan och så vidare) i skilda regioner på de länder i regionen, som har störst makt och möjlighet att åtgärda problemen. Samtidigt stödjer USA dessa länders arbete. Om de inte infriar de förpliktelser att hantera (del)problemet, som Trump anser de har, får det konsekvenser. Pakistan har till exempel getts ett ansvar för talibanerna. Saudiarabien och Gulfstaterna gavs vid Trumps första besök i Saudiarabien genom hans anföranden och säkerligen samtal huvudansvaret att stoppa Qatars finansiering av terrorister. Quatar har tydligen redan retirerat gällande detta. Pakistans har ännu inte visat några definitiva tecken på en fastare attityd mot talibanerna.

I sin fejkat kolonialistiska Long Bar – i den antikverat fejkat tropikexotiska miljön i det nybyggda Raffle’s Hotel i det antiseptiska Singapore – blandar bartendern den fejkat romantiska drinken Singapore Sling:

30 milliliter gin, 15 ml körsbärslikör, 7,5 ml Cointreau, 7,5 ml DOM Benedictine, 120 ml ananasjuice, 15 ml nypressad lime, 10 ml grenadin, samt ett stänk Angostura Bitter.

Skakas väl, ingen is, garneras med ett körsbär och en ananasskiva, serveras i ett Hurricaneglas.
Ja, rätt uppfattat: tillgjort. (Dock: den smakar bättre än den låter och har traditioner sedan förra sekelskiftet).

Motsatsen – icke tillgjort, ingen fejk – gäller veckans evenemang i Singapore: mötet mellan Donald Trump och King Jong-un på Hotel Capella, beläget på den gamla piratön Sentosa till vilken en bro leder från stadsstatens centrum.

Det kan inte kallas toppmöte: Trumps Amerika är världens mäktigaste land, militärt och ekonomiskt. Kims Nordkorea är en halvsvältande, helisolerad pygmé i jämförelse.

Hösten 2015 och hösten 2016 skrev jag tre artiklar om Preference Falsification (PF) i Det Goda Samhället. Med tanke på vad vi nu upplever i Sverige kan det vara intressant att återknyta till dessa (1,2,3).
PF tycks vara ett begrepp som svenska media har väldigt svårt att hantera. Sedan jag skrev mina artiklar har två händelser, som anses involvera PF, ägt rum, Brexit och valet av Donald Trump till president.

PF-förklaringar till händelseförloppen hittar man till exempel här, här och här. I Sverige kan man däremot inte förstå vad som hände. Man har ingen åsikt om teorin är rätt eller fel eller om tillämpningen av teorin i de aktuella fallen inte görs på rätt sätt. När man talar med svenska journalister är deras uppfattning att både Brexit och Trumpvalet är helt oförklarliga händelser.

Om två åsikter står mot varandra inom ett område och den ena uppfattas positivt värdeladdad medan den andra uppfattas negativt värdeladdad finns det risk för att PF uppstår. Resultatet blir att den kandidat/det parti som driver den negativa åsikten blir underskattade i opinionsundersökningar kring frågeställningen. I båda fallen ovan var underskattningen liten men ändå tillräckligt stor för att utfallet av omröstningarna skulle avvika mot det förväntade.

Det gäller Riksdagens beslut om begränsning av vinsterna i vissa välfärdsföretag.

En kväll på 1950-talet såg mina mostrar efter mig, för mamma och pappa var på föreläsning. Elise Ottesen-Jensen, Ottar som hon kallades var i Kristinehamn och ämnet var sexualupplysning. Erotik var känsligt på den tiden och diskuterades inte. Svenska folket sov med händerna på täcket. Fattas bara annat. Och begreppen nämndes på latin. Ottar kunde lyfta debatten från hjärtats självcensur och till huvudets logik på ett mycket avdramatiserat sätt.

Det verkar som om varje tid har ett förbjudet ämne och nu är det ekonomi. Det kan inte diskuteras. Ordet ”vinst” får mer än 50 procent av svenska folket att bryta ihop logiskt, flytta ner från huvudet till hjärtat och utbrista; ”Vinst är fult, usch, det är snusk, det ska vi inte ha!” Ur ekonomisk synpunkt har frågan om vinster i välfärden förts på en erbarmligt låg och känsloladdad nivå. Var har ekonomins Ottar funnits under de senaste åren? På torsdag denna vecka ska Sveriges Riksdag fatta beslut i frågan om man ska ha ett tak för de vinster som genereras i vissa välfärdsföretag.

Får jag börja med påståendet att alla typer av organisationer måste långsiktigt gå med vinst. Det antyds att kommuner inte går med vinst och då ska privata vårdföretag som har det offentliga som uppdragsgivare inte heller göra det. Men nu är det så att alla kommuner måste långsiktigt sett gå med vinst och det gör de. Om detta finns ett tvång i kommunallagen. Teoretiskt sett finns ett vinstkrav och det gäller företag, ideella föreningar, stiftelser, kommuner, myndigheter, med flera organisationer. Det är inget snuskigt i det. Det är helt enkelt ett på ekonomisk teori logiskt baserat överlevnadskrav.