Statsministern verkar ha bestämt att höstens val till stor del ska handla om skolan. Hon räknar med att nå framgångar genom att driva en ”offensiv” mot ”marknadsskolan” och att ”ta tillbaka den demokratiska kontrollen”. Ansatsen kan säkert tilltala sådana som blir avundsjuka på nyrika kapitalister – vem blir inte det? – men den är irrelevant för den som är intresserad av att skolan blir bättre. Förklaringen till att några blivit rika på sina skolor är ju i allmänhet att de lyckats få många elever för att elevernas föräldrar föreställer sig att resultatet blir bra just i de skolorna. Jo, jag vet, det kan delvis bero på glädjebetyg och på att bara helsvenska elever släppts in.

Mina ögon har i modern tid, det vill säga under de senaste åren, öppnats för perspektiv som jag aldrig tidigare kunnat ta till mig. Jag tycker mig ha varit nog så cynisk och kritisk under flera decennier – och kanske fått ta en del smällar och uteblivet socialt avancemang för det – men jag har ändå haft en stabil klockartro på att Sverige i grunden har varit ett rättskaffens samhälle där hut skulle gå hem även om hutet tillfälligt förvisats av vilseledda men i grunden troligen snälla människor.

En av mina teoretiska käpphästar är att anslagsfinansierade, offentliga, omsättningsmaximerande organisationer sprider sorg och veklagan medan vinstmaximerande organisationer, i huvudsak privata företag, skapar fröjd och glädje.

Denna käpphäst är inte, som man skulle kunna tro, konstruerad av löst tyckande utan av solida observationer av verkligheten.

Hur länge Sverige var ett klan- eller släktsamhälle kan förstås diskuteras men på 1500-talet var det definitivt slut. Gustav Vasas kungagärning kan sammanfattas i ett, åtminstone synbarligen, enkelt koncept: att skapa en centraliserad stat utan konkurrerande pretendenter på makten i nationen. Exempelvis var socialiseringen av påvekyrkan och inrättandet av ett lutherskt samfund med statsanställda – och därmed mot staten lojala – präster en betydelsefull reform (som för övrigt behållits intill våra dagar med den obetydliga skillnaden att statsmedias journalister numera övertagit prästernas viktiga uppgift att uttyda och förklara samtiden för allmänheten).

I förrgår skrev jag om den svenska rekordårsperioden 1945 – 1970. Det var då ”den svenska modellen”, som i och för sig hade experimenterats fram före världskriget, tog riktig skruv och gjorde Sverige till ett internationellt föredöme. BNP-tillväxten var imponerande med i genomsnitt fem procent om året under hela kvartsseklet. Hur kunde det gå till?

Om jag blev ombedd att bli diktator i Sverige eller något annat land så skulle jag först ta en introduktionskurs med mediaträning hos Vladimir Putin av Ryssland. Man må tycka vad man vill om honom och hans politik men hans stil är mästerlig. Häromdagen kom en kort video med ett budskap till världen, särskilt västerlandets ledare och då i synnerhet Joe Biden. Budskapet var utformat som en välregisserad kuplett mellan honom själv och utrikesminister Sergei Lavrov. Lavrov visar också framfötterna som betydande karaktärsskådespelare.

Den här texten skrev jag för mer än 25 år sedan och publicerade i min kanske bästa bok Berättelsen om jobben, ett totalt negligerat verk. Texten försöker förklara de svenska ekonomiska rekordåren, det gyllne kvartsseklet 1945 – 1970. Förklaringen är att Sverige entusiastiskt byggde om allting. När det var klart sjönk tillväxten och ekonomin stagnerade vilket – felaktigt då enligt min teori – skylldes på 70-talets oljeprishöjningar från OPEC. Detta skriver jag om idag.

Det är för det mesta besvärande när ens egna uppfattningar inte överensstämmer med det som vetenskapen påstås ha fastlagt. Till exempel är jag vad som brukar kallas klimatskeptiker. Det betyder bland annat att jag inte är övertygad om att den nu pågående statsdirigerade energiomställningen är genomtänkt och vettig. Vad vetenskapen egentligen säger är något som forskningen ännu inte riktigt kunnat ådagalägga men det spelar ingen roll ty den allmänna meningen – och framför allt många ledande politikers mening – är att en i sakfrågan helt okunnig människa som Greta Thunberg kan fungera som vetenskapens språkrör. Det är när hon och hennes meningsfränder kommer med sina gälla uppmaningar att man måste lyssna på vetenskapen som jag blir besvärad.