PATRIK ENGELLAU: Incitamenten

Jag hade förmånen att besöka ett seminarium arrangerat av Leif Östlings Kommission för Skattenytta. Det handlade om brott mot välfärdssystemen, till exempel bidragsfusk och bedrägerier som när invandrare (fast det ordet inte nämndes på seminariet) importerar handikappade anhöriga för att själva förvandla sig till assistenter och ta hand om assistansersättningen.

Budskapet var tydligt. Dessa brott är allvarliga. 18 miljarder kronor om året i förluster för staten angavs vilket motsvarar en tredjedels BNP-procent. (Själv tror jag det är en underskattning men materien är till sin natur svåranalyserad. Hur många assistanstimmar är god vårdkvalitet och hur många är bedrägerier?) Vidare konstaterades att den här brottsligheten ökar över tiden, att den ständigt analyseras i nya offentliga utredningar, att myndigheterna bildar nya samarbetsorganisationer för att komma till rätta med problemen, att det krävs strängare regler (till exempel att man förbjuder anhöriga att agera assistansvårdare) och att man trots detta i praktiken knappt kommit någonstans i kampen mot skojet samt, som Ann-Marie Begler, före detta generaldirektör på Försäkringskassan, sa med ett luttrat tonfall, ”att om vi hade träffats för tio år sedan så skulle det ha låtit precis likadant”.

Jag tror att detta är pudelns kärna när det gäller den svenska välfärdsstaten. Vi vet allt, vi har utrett allt, inte bara en utan åtskilliga gånger, vi har identifierat och åtminstone låtsats pröva alla slags motåtgärder, ordnat seminarier och skrivit doktorsavhandlingar och finansierat pilotprojekt, allt för att ingjuta hopp i oss själva att ett genombrott för de goda krafterna till slut ska ske. Men lik förbannat sker det inte.

I det läget har man, vad jag kan begripa, två val. Det ena är att fortsätta som vanligt med nya utredningar, nya kommittéer och ny myndighetssamordning, kanske under ledning av en ny samordningsmyndighet. Det andra är att ge upp och anamma ett nytt synsätt, till exempel det som jag har ältat om i åtta år eller mer och troligen skrivit tusentals sidor om, nämligen att man måste anlägga ett sociologiskt maktperspektiv och studera hur de olika aktörernas incitament ser ut.

Vi står här inför ett jättelikt helt och hållet skattefinansierat organisationssystem som heter ”det välfärdsindustriella komplexet” och består av olika samverkande komponenter. Den troligen mest penningslukande komponenten består av den jätteapparat som administrerar systemet såsom Migrationsverket, Socialstyrelsen och de kommunala socialförvaltningarna. Komponent nummer två utgörs av klienterna, det vill säga mottagarna av försörjningsstöd, arbetslöshetsersättning, handikappade som får handikappassistens och så vidare. Den tredje komponenten tillfogades systemet genom ”privatiseringarna” på 1990-talet och består av ett stort antal företag som med statlig finansiering deltar i produktionen av välfärd. En del av dessa företag är stora och respektabla och betalar skatt och har kollektivavtal. I andra änden av skalan finns skojare och bedragare som med olagliga medel lurar staten på välfärdspengar.

Alla dessa aktörer har trots sina olikheter ett gemensamt mål, nämligen att maximera politikernas anslag till den samlade välfärden, det vill säga till sig själva. Tillsammans utgör de ett finkalibrerat maskineri av sammanvävda intressen. Ingen kanske gillar olaglig handikappimport från Somalia men ingen har heller något emot laglig handikappimport från Somalia. Det är tillgången på klienter som i sista hand ger systemet växtkraft. Alla ser de egna fördelarna med att apparaten som helhet får maximera sin omsättning.

Vad decennier av sociala utredningar har sysslat med har varit att förmå detta jättesystem att reformera sig själv, framför allt att sluta sträva efter att maximera sina anslag. Det går inte. Det är som att be dem såga av den gren de sitter på. Om man ber Socialstyrelsen att banta så slutar det med att den lägger på sig några kilo.

Min hypotes är att det inte går att reformera välfärdsstaten vilket delvis beror på att det inte finns någon stark social kraft i Sverige som har makt att begränsa dess expansionslust. Politikerna vill inte eftersom välfärdsstaten är deras egen stolta skapelse som de hellre vill se frodas och blomstra än anpassa sig efter vad skattebetalarna har lust att betala för. Den klass av kapitalister och borgare som tidigare i någon mån kunde hålla välfärdsstaten i schack har förlorat sin makt.

Men det grundläggande problemet är ett annat, nämligen de senaste hundra årens mentala förändring i Sverige. Så sent som på 1950-talet skämdes svensken ”för att ligga det allmänna till last”. Det var för sådana människor som välfärdsstaten konstruerades, alltså för folk som endast i yttersta nödfall kunde uthärda skammen att inte ”stå på egna ben”. Den attityden är nu borta. Som det påpekades på Östlingkommissionens möte har numera unga människor i Sverige, alltså välfärdens barn, få återstående skrupler mot att på samma gång jobba svart och leva på bidrag.

Lägg till detta inflytandet av några miljoner invandrare från kulturer där det snarast anses obegåvat att inte utnyttja alla chanser att blåsa staten.

I det perspektivet kan det kännas lite futtigt att starta ett nytt samrådsförfarande mellan några glesbygdskommuner i syfte att hitta på nya regler mot handikappimporten.

Patrik Engellau