I Sverige, som jag känt det, är normaltillståndet att man litar på att saker ska fungera och att stat och myndigheter i stort sett ska säga sanningen. Tågen ska på det hela taget gå i tid och skollärarna ska kunna stava. Annars är det en skandal. Hur det märkvärdiga system ser ut som ligger bakom alla dessa vardagsframgångar bryr vi oss inte om eftersom saker och ting faktiskt fungerar som vi förväntar oss. Tillståndet kallas tillit.

Tillit är ett behagligt tillstånd. Man behöver inte oroa sig för att brödet ska ta slut i matvarubutikerna eller att det plötsligt ska saknas el i kontakterna. Folk gillar att känna tillit. Därför riskerar alla tecken på att tilliten skulle vara obefogad att leda till en i varje fall mild och tillfällig psykologisk kris.

Tänk dig till exempel att brödet faktiskt tog slut och att elen la av. Om du då, liksom jag, är aldrig så lite lagd för det paranoida så ställer dig krisen inför ett val. Antingen kan du grotta ned dig i ångest inför möjligheten att detta kan vara ett nytt normalläge. Eller också kan du helt sonika förneka fakta och bestämma dig för att eftersom du aldrig någonsin i livet varit med om att ICA blir brödlöst så kan det inte ha inträffat nu heller.

Det sägs att en bilist som skulle köra över Tjörnbron i januari 1980 när bron just blivit påkörd och rasat – se bilden – först gick ur bilen för att inspektera katastrofen, sedan klia sig i huvudet av misstro och därefter fortsätta bilfärden fram till stupet där han föll ned till sin död. Historien kan vara påhittad men den är en fin illustration av tillitens avigsidor. Sådant som aldrig hänt kan inte inträffa.

Jag tror att det är den sortens psykologiska mekanism som förmår folk att inte se det uppenbara. Många menar att förnekandet av självklarheter beror på bristande begåvning. Men det behöver inte alls vara så. Att justitieminister Morgan Johansson så länge förnekade invandrares överrepresentation i brottsstatistiken behövde inte ha med dumhet att göra utan förklaras lättare av att han inte ville veta hur det ligger till. I just Johanssons fall blev sanningen förstås extra besvärlig att uthärda eftersom den är ett betyg på hans tjänsteutövning.

När det gäller betydelsefulla politikområden ägnar sig Sverige, som det förefaller mig, åt illavarslande kollektiv förnekelse som har att göra med att vi föredrar att inte ta in konsekvenserna av att staten till stor del har förverkat den folkliga tillit den tidigare förtjänade. Till exempel är vindkraften ett alltmer upphaussat falsarium som bygger dels på religiös fanatism, dels på just förnekandet av det uppenbara.

Det skulle glädja mig om jag hade fel ty om jag har rätt vandrar Sverige och flera andra länder med öppna ögon in i en ekonomisk (och estetisk) katastrof för att vi väljer att förneka för att slippa ge upp vår tillit till den stat som vi så länge ansett vara vår fasta borg.

Jag har till exempel försökt ta reda på vad de kostar att tillverka en kilowattimme vindel för att jämföra med priset för andra energislag. Det går inte. Jag tror att staten slarvar med fakta för att slippa visa att dess energipolitik styrs av romantiska fjortisdrömmar om hållbarhet i stället för kalkyler av vuxna människor som kan räkna.

De vindelspriser man kan hitta på nätet verkar hittepå. För det första är de aldrig kompenserade för statliga subventioner. För det andra tar de inte hänsyn till att det blåser ojämnt och att man för att få jämförbarhet med exempelvis vattenkraft måste lägga till kostnaden för de reservkraftverk som måste knäppas på när det inte blåser för att sedan stå oanvända i avvaktan på nästa svacka i vinden. För det tredje drar vindkraften oproportionerliga kostnader för anslutning till elnätet som staten bjuder på och därför, verkar det, inte räknas in i de angivna kilowattimpriserna.

Eftersom vi vill leva kvar i den behagliga tillitens rike tvingas vi bortse från en del fakta. Det vore bättre om vi hade mindre tillit och mer förnuft.