Häromdagen gjorde jag ett sociologiskt genombrott med insikten att demokratins fundament är ett då och då återkommande evenemang vars syfte är fastställa vilka av landets politiska ombudsmän som under den kommande mandatperioden ska leda landet. Processen kallas val och består av väsensskilda faser. Först ska ombudsmännen förföra medborgarna, som anses vara systemets härskare, att rösta just på dem. I nästa fas ska antalet tillgängliga riksdagsplatser fördelas bland de tävlande ombudsmännen i proportion till antal erhållna röster.

I denna andra fas få alla de politiska ombudsmännens lockande löften från den första fasen fara och flyga eftersom det nu förhandlas om hur taburetterna ska fördelas, vilket är mycket viktigare för ombudsmännen än vad de eventuellt lovat göra för vänersborgarna.

Här bryter det politiska systemets trovärdighet samman inför ögonen på de medborgare – systemhärskare! – som ännu tror på demokratins retorik, nämligen att det är medborgarna som bestämmer och att det faktiskt finns någon begriplig koppling mellan dessa härskares vilja och ombudsmännens löften och avsikter och sedan, för att sluta cirkeln, vad det hela förvandlas till för politik (om det huvud taget förvandlas till något beställd politik; det kan i stället bli kömiljarder till landstingsregionerna).

Sedan går en tid. En väljare som fortfarande räknar med märkbara skillnader till följd av röstandet kan bli otålig och få för sig att ringa till moderaterna, eftersom det var moderatpartiet han röstat på, för att efterhöra hur löftena om att ”stärka friskolesystemet och valfriheten” artar sig samt hur satsningarna på ”läraryrkets status, förbättrad ordning och studiero i klassrummet samt stärkt matematik och naturvetenskap” tar sig ut i verkligheten. Det kanske slår denne väljare att han ju röstat för partiet och att det därför vore naturligt om han kunde etablera en kontakt med partiet.

Jag säger bara: Lycka till! Den medborgare som är tillräckligt egensinning och driftig att ta konsekvenserna av gängse samhällsuppfattning – i det här fallet att det är medborgaren som är principal, det vill säga den som bestämmer, medan de politiska ombuden är agenter för principalens vilja – den medborgaren som tror att denna uppfattning gäller även honom själv, den medborgaren kommer att bli sorgligt besviken.

Det visar sig nämligen att det stora inte gäller i det lilla. På makronivån betyder demokrati att medborgarna bestämmer. Men i verkligheten finns ingen makronivå, utan bara en massa mikropersoner, så kallade individer. Det där med att en kontaktsökande medborgare, tillika röstare, är en makroidé som inte existerar i den dimension där människan faktiskt lever. Det märker man om man ringer till partiet och ber att få prata med sitt ombud. Det är ungefär som att ringa till vårdcentralen och be att få tala med sin fasta läkare. Staten har fattat ett makrobeslut om att alla medborgare ska ha rätt till en fast läkare men socialstyrelsen har tolkat det som att landstingsregionerna inte har någon skyldighet att verkställa.

Den svenska staten, således politikerväldet, gillar att dela ut rättigheter, till exempel att ha en politisk ombudsman i riksdagen som man själv väljer eller en fast läkare som man själv väljer. Det gillar politikerväldet eftersom löften kan ge röster. Men när det hela ska förverkligas blir det ofta svårt.

Den svenska välfärdsstaten utvecklas från ett välvilligt organ som utställer löften i avsikt att förverkliga dem till ett välvilligt organ som utställer löften utan mycket tanke på hur de ska omsättas i praktiken.

Detta är en oundviklig konsekvens av demokratin där partierna övertrumfar varandra med att utställa löften som systemet inte klarar av att uppfylla vilket gör att demokratin alltid måste sätta sig i skuld. Se bilden av USA:s, Storbritanniens och Sveriges skuldkvoter har utvecklats. I verkligheten ligger Sverige på de övrigas nivå om man tar med de svenska privatskulderna.