Jag satt mitt emot en kvinna på ett café i Stockholm. Hennes bror skulle snart in på ett treårigt fängelsestraff, oskyldigt dömd för våldtäkt. Deras mamma, som haft fyra hjärtinfarkter, hade ännu inte informerats. Kvinnan började gråta, och över bordet lade jag min hand på hennes.

”Vad har vi gjort?” sa hon mellan tårarna och nickade mot min hand. ”Vi har förstört det här”.

”Det här” var det enkla samspelet mellan män och kvinnor. Inte enbart romantiskt eller sexuellt, utan som i det här fallet enkel vänlighet och tröst. Detta är könskrigets och samtyckeslagens mest tragiska resultat. För könskriget är ett inbördeskrig. Mänskligheten är delad i män och kvinnor, men samtidigt enad. Vi kommer inte ifrån varandra, och det är väldigt få som ens skulle vilja det. Ingen sida kan vinna könskriget. Men båda kan förlora. Vi kan förlora något så enkelt men ändå så värdefullt som att lägga en tröstande hand på en annan.

Visst finns det många högst verkliga konflikter mellan män och kvinnor. Men för att minimera dessa krävs att vi ser nyktert på dem. Överdrifter är farliga, då de leder till överreaktion, som i sin tur leder till bitterhet, hat och nya handlingar att överdriva.

Jag slås av hur många av könskrigets slagfält är just sådana överdrivna lösningar på verkliga problem. Detta gäller särskilt samtyckeslagen. Våldtäkt är vidrigt, men dagens juridiska lynchning av män som inte begått några våldtäkter är en katastrof. Kvinnor ska inte skuldbelägga sig själva om de blivit våldtagna, men idag har vi helt kastat det egna ansvaret överbord. Våldtäkter är svårbevisade, men vi kan inte sänka beviskraven utan att öppna dörren för falska anklagelser. Att kvinnor behandlas orättvist blir inte bättre av att män behandlas orättvist. Särskilt gäller det för historiska orättvisor, som inte bör ersättas av moderna orättvisor.

I könskriget kan vi inte skada ”fienden” utan att skada oss själva. Kvinnor drabbas genom att övertygas om att de lever i en hemsk värld där män ständigt är ute efter dem, där varje man är en potentiell våldtäktsman, där varje missförstånd är ett övergrepp. De hårdast drabbade unga kvinnorna är de som helt i onödan övertygats om att de har blivit våldtagna. Eftersom den största skadan från en våldtäkt inte kommer från de fysiska skadorna utan från de psykiska är detta ofta lika illa som att bli våldtagen på riktigt. På så vis är det praktiskt taget så att det är de välvilliga feministerna som våldtagit de unga kvinnorna.

Samtidigt ser jag hoppfullt på framtiden. Eftersom ingen kan vinna könskriget förutom genom att lugna ned det så kommer det förr eller senare att göras. Även om samtyckeslagen sannolikt kommer att bli kvar på pappret så kommer dess fel – de låga beviskraven och den löjligt breda våldtäktsdefinitionen – att förbättras. Skälet är för att situationen nu är så dålig att den är ohållbar. Det är för många drabbade, både de dömda själva och deras anhöriga. Mammorna i Mannaminne är levande bevis på att könskriget är en lögn. Varje orättfärdig dom är ytterligare ett spadtag när radikalfeminismen gräver sin egen grav. Frågan är bara hur lång tid det kommer att ta, och vilken kvalitet på lösningen det blir.

Samtidigt måste vi se samtyckeslagen som ett exempel på något djupare och sjukare i vår civilisation. Här är inte bara Sverige drabbat, utan hela västvärlden. Till och med könskriget är en underkategori till denna offerkult. Detta är idén om att det finaste man kan vara är ett offer, och att om man inte är ett offer så är man en förövare. Detta delar in människor i en enkel binär kategori som avgörs av deras medfödda kast. Kvinnor, hbtq-personer och färgade är offer och därmed bra, medan män, straighta och vita är förövare och därmed dåliga. Som om världen var så enkel!

Förhoppningsvis kan något gott komma ur samtyckeslagskatastrofen. Högst önskvärt vore om Sverige som land kunde få upp ögonen för hur sjukt, splittrande och skadlig offerkulten är. Hur rasistisk och sexistisk den blivit i all sin påstådda antirasism och antisexism. Alla män är inte våldtäktsmän, alla kvinnor är inte offer. Ofta byter vi dessutom ofta roller genom livet, och att vara offer utesluter inte att man även är förövare. I slutändan är vi alla bara människor.

Samtidigt är offerkulten svår att bekämpa utan att bli en del av den. Den är lite som hydran i att när man hugger av ett huvud så växer två ut. När det gäller samtyckeslagen så är det mycket tydligt att män är offer. Men om män faller ned i samma bitterhetsträsk som motiverat samtyckeslagen kan resultatet bli katastrofalt. Män är halva befolkningen, och har ett stort våldskapital. Samhället skulle inte kunna överleva om vi män drabbades av samma paranoida misstänksamhet och hat som så många andra grupper. Så måste det förbli. Lösningen bör bli att göra slut på offerkulten, för alla. Vi måste kämpa för rättvisa utan att kämpa för privilegium.

Samtidigt måste vi bekämpa den sexism som män möter i dagens Sverige. Steg ett är att erkänna dess existens. Notera att det faktum att män möter sexism inte betyder att kvinnor inte möter sexism. Både män och kvinnor kan vara diskriminerade på samma gång, på olika sätt. För män handlar det om rättsväsendet, skolan, vårdnadstvister, och en alltmer feminiserad stat och kultursektor.

Samtyckeslagen är inte bara något som drabbar män. Det drabbar oundvikligen kvinnor när männen i deras liv drabbas. Fäder, bröder, söner, vänner, arbetskamrater, makar, pojkvänner. Det drabbar Sverige.

Det är hög tid att stänga samtyckeslagens sorgliga kapitel i svensk rättshistoria. Samtidigt gäller det att inte glömma att den bara är en del av en långt större och mer tragisk strid som plågar hela den västerländska civilisationen.

BILD: Zeus och Hera.