Den tidigare statsministern Ingvar Carlsson tog nyligen till orda på Aftonbladet Debatt för att rikta ett passionerat krav till Ulf Kristersson: regeringen måste sätta ner foten och ”hålla rent” mot Sverigedemokraterna. Carlsson dundrade mot debattklimatet och menade att han inte längre känner igen sitt Sverige. Men det är svårt att ta Ingvar Carlssons oro för den demokratiska anständigheten på allvar när man minns hur hans egen moraliska kompass fungerade under hans tid vid makten.

År 1989 reste statsminister Ingvar Carlsson på officiellt besök till Zimbabwe. Där förevigades han på en numera ikonisk pressbild där han glatt vandrar hand i hand med diktatorn Robert Mugabe.

När detta handhållande ägde rum var Mugabes brutala natur redan allmänt känd. Redan 1983, flera år före Carlssons besök, hade Mugabes fruktade femte brigad inlett de så kallade Gukurahundi-massakrerna. Runt 20 000 människor ur minoritetsfolket ndebele slaktades systematiskt av regimen.

Den svenska regeringen och biståndsorganet Sida var väl medvetna om de grova brotten mot mänskliga rättigheter, men valde ändå att fortsätta ösa miljarder i svenskt bistånd över Zimbabwes regim. Att vandra hand i hand med en man som hade tiotusentals liv på sitt samvete tycktes inte störa Ingvar Carlssons sömn eller hans uppfattning om ”god ton”.

Detta mönster av att krama tyranner samtidigt som man spelar moraliskt överlägsen på hemmaplan är ett kroniskt syndrom inom Socialdemokraterna. Det var samma partikultur som lät Birgitta Dahl resa till Kambodja och i princip förneka Röda khmerernas folkmord, och som i decennier ursäktade och finansierade socialistiska förtryckarregimer runt om i världen i den ”anti-koloniala” solidaritetens namn.

När Ingvar Carlsson i dag fasar över Sverigedemokraternas inflytande i svensk politik, och beskriver det som en existentiell kris för demokratin, blir kontrasten närmast parodisk. Ett lagligt, demokratiskt valt parti som stöds av över en miljon svenska väljare betraktas som en så stor paria att det krävs nationell sanering. Men en uttalad afrikansk massmördare och diktator möttes av öppna armar, varma handskakningar och svenska skattepengar.

Om en regim har rätt ideologiska förtecken kan Socialdemokraterna överse med massmord och diktatur, med en faderlig klapp på axeln. Men om inhemska politiska motståndare hotar det socialdemokratiska maktmonopolet, då plockas de stora orden om humanism och anständighet fram.

Ingvar Carlsson har rätt i att debattklimatet i Sverige har hårdnat. Men om han vill förstå varför respekten för det politiska etablissemanget har urholkats, bör han titta på de bilder där han själv ler ikapp med en blodbesudlad despot. Den som har hållit en diktator i handen har nämligen förlorat rätten att läsa lusen av andra om demokratisk renlighet.

Bild: Ingvar Carlsson 2017 (Amerikanska ambassaden via Wikimedia Commons)