Den 2 februari 1933 möttes polisen av en makaber mordscen i den franska staden Le Mans. Hembiträdena och systrarna Christine och Léa Papin hade slaktat sin arbetsgivare Léonie Lancelin och hennes dotter Geneviève. Offren hittades brutalt mördade, sönderskurna, delvis flådda och med ögonen utslitna. Det var ett av historiens mest bestialiska dåd. Ändå reagerade dåtidens kulturelit med att höja mördarna till skyarna.

Tyvärr ser vi samma skeva moraliska kompass hos dagens kändisar och intellektuella. Det finns en djupt osund tendens att romantisera grova brottslingar och förvandla mänskliga monster till missförstådda ikoner, alltmedan offrens lidande raderas ut.

Systrarna Papins bakgrund var förvisso tragisk. De växte upp i en extremt dysfunktionell familj. Christine föddes 1905 och Léa 1911. Båda flyttades tidigt från sin mor och placerades hos släktingar eller på barnhem. I familjen fanns också den äldre systern Emilia, som enligt rykten våldtagits av sin far som 9-åring, placerats på barnhem och senare gått i kloster. När systrarna var gamla nog tog modern hem dem enbart för att kräva att de skulle tjäna pengar och försörja henne.

År 1926 började de arbeta hos den pensionerade advokaten René Lancelin, hans fru Léonie och dottern Geneviève. Allt fungerade väl till en början. Men några år senare drabbades Léonie av en djup depression. Hennes förhållningssätt blev hårt, oförsonligt och våldsamt. Hon kontrollerade städningen med vita handskar, skrek och slog systrarnas huvuden i väggen.

Den 2 februari 1933 var René borta och spelade bridge hela eftermiddagen. Han kom hem till ett låst och mörkt hus, där ytterdörren hade barrikaderats. Det enda ljus som syntes var det från systrarnas rum högst upp i huset.

René gick till polisen, som tog hans oro på allvar och följde med och bröt sig in i huset. Därinne gjordes en fasansfull upptäckt. På andra våningen låg Léonie och Geneviève brutalt mördade, sönderskurna och delvis flådda och med ögonen utslitna. Ögonen hade placerats i trappan.

Till en början trodde polisen att systrarna Papin gömde sig för mördaren, eller att de i värsta fall också blivit lika brutalt tagna av daga, men när de till sist lyckades ta sig in i systrarnas rum fick de snabbt veta sanningen. Systrarna låg tillsammans i sängen och Christine erkände omedelbart att det var de två som mördat sina arbetsgivare.

De medicinska vittnesmålen visade att den äldre systern Christine var dominant, medan Léa var underkuvad. Det fanns även tecken på ett incestuöst förhållande mellan dem.

Men oavsett arbetsmiljön kan ingenting rättfärdiga den sadistiska slakten på två försvarslösa kvinnor. Christine dömdes till döden (vilket mildrades till livstid), vägrade äta, försökte trycka ut sina egna ögon och dog på mentalsjukhus 1937. Léa fick tio års fängelse, frigavs 1941 och dog först 2001 på ett sjukhem.

Minst lika skrämmande som dådet i sig var efterspelet i samhällsdebatten. I de vänsterintellektuella kretsarna reducerades offrens brutala död till en ”radikal reaktion på tjänstefolkets hopplösa villkor”. Kända namn som Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir ställde sig på mördarnas sida och gav dem sitt stöd.

Denna moraliska blindhet har inte försvunnit, den har följt med vänstereliten in i vår tids finkulturella salonger. När kändisar och kulturpersoner i dag gråter ut över gängkriminellas ”svåra uppväxt”, eller hyllar artister som glorifierar våld, gör de exakt samma sak som Sartre och de Beauvoir. De väljer förövarens narrativ före offrets smärta.

Det är dags att vi slutar acceptera denna elitistiska empati för monstren. Ett mord blir inte progressivt eller konstnärligt bara för att förövaren har haft det svårt. Vi måste flytta strålkastarljuset och vår kollektiva medkänsla dit den faktiskt hör hemma: till offren och deras efterlevande.

Bild: Systrarna Papin under rättegången (public domain via Wikimedia Commons)