Under lata semesterdagar har jag lutat mig tillbaka, inte i hängmattan (eftersom jag inte äger någon) utan i balkongstolen och lyssnat på historiska dokumentärer av olika slag. Sveriges Radio har faktiskt en hel del att erbjuda i den vägen. Visserligen är alla avsnitt av P3 Historia mer eller mindre präglade av dagens värdegrund men man får helt enkelt tänka bort såna fånigheter som att Ellen Key var diskriminerad för att kvinnor inte hade rösträtt när hon växte upp (utan ett ord om att män inte heller hade det) och att personer som drottning Kristina beskrivs som ”queer” utifrån en modern tolkning.

Nu senast lyssnade jag på en dokumentär om Marilyn Monroe. Synen på henne har ju förändrats över tid – från att ha blivit betraktad som en bimbo till att numera beskrivas som något av det mest intelligenta och talangfulla Hollywood någonson producerat.

P3 Historias inslag går (förstås) på samma linje. Allt Marilyn gjorde var ett tecken på hennes extraordinära intelligens – från att vika ut sig naken till att pluta med munnen åt varenda fotograf – och alla män runt omkring henne var svin och snobbar. Joe di Maggio var intolerant som inte gillade att hon visade sig halvnaken på film och Arthur Miller var orättvis när han i sin dagbok skrev att han var besviken på henne.

Särskilt intressant var skildringen av hennes korta gästspel i England i slutet av 50-talet för att spela in Prinsen och balettflickan tillsammans med Lawrence Olivier, som också regisserade. ”Den stooore Olivier” som berättaren kallar honom med tydlig ironi.

Stackars Marilyn möttes av en snobbig och snorkig Olivier som hade mage att kräva att Marilyn Monroe skulle komma i tid till inspelningarna! Ja, ni fattar ju själva vilken mardröm det blev – Marilyn som ju alltid, i hela sitt liv, varit sen till alla sammankomster. Hur skulle hon annars ha kunnat göra storstilade och dramatiska entréer i alla möjliga och omöjliga sammanhang?

Med i programmet var en filmkännare som kunde berätta att hon var fantastisk både i drama och komedi – det fanns liksom ingenting som inte Marilyn klarade av.

Det vete tusan. Jag har sett åtminstone de två mest kända filmerna med henne, De missanpassade och I hetaste laget, och jag kan inte för mitt liv upptäcka någon överdriven talang. Men smaken är ju som baken. Ingen kan ifrån henne att hon var bedövande vacker, men tänk om det bara var det? Inte för att det är så bara, men ni fattar hur jag menar.

Tänk om Marilyn Monroe var just den bimbo som alla trodde hon var? Tänk om det faktiskt mest bara var tuttarna och ändan som stack ut och tänk om den plutande eller lika ofta halvöppna munnen var just den aningslösa invit som den uppfattades som?

Tänk om alla försäkringar om hur intelligent och begåvad hon var helt enkelt är en efterkonstruktion för att det idag är mer eller mindre tabu att se på kvinnor på det sättet som människor såg på Marilyn när det begav sig?

Idag måste det alltid poängteras att 50-talets s k bystdrottningar var så mycket mer än sitt utseende men varför är det så givet?

Jag har ingen aning. Och ärligt talat bryr jag mig föga. Det är bara såna tankar som kan fara genom skallen när man hör en dokumentär som utmålar henne som en rakknivsvass intellektuell med mer talang i ena lillfingret än resten av skådespelerskorna i Hollywood tillsammans.

Bild: Ikoniska fotot på Marilyn i New York (Wikimedia Commons)