Det känns som Sverige just nu har ett antal samtidigt pågående debatter som ytligt sett kan tyckas handla om vitt skilda frågor men som jag misstänker egentligen gäller samma fråga.

Frågan är en klassiker eller borde åtminstone vara det eftersom den inte har något slutgiltigt svar utan ständigt måste ältas på nytt och anpassas efter nya förhållanden. Saken gäller maktfördelningen i samhället, särskilt mellan centralmakten (kungen och myndigheterna) och det civila samhället (du, tandläkaren och båtklubben).

Läs mer: PATRIK ENGELLAU Subsidiaritet

Trots att fördelen med maktöverföring till det civila samhället varit den linje som centralmakten, så länge jag haft ögonen på den i alla fall, ständigt rekommenderat så har den praktiska politiken alltid strävat i motsatt riktning. Även om EU:s Lissabonfördrag slår fast att subsidiariteten, det vill säga decentralisering av makt, är Unionens grundprincip så går det i verkligheten åt andra hållet. Unionsnivån ska enligt artikel 5.3 engageras ”endast om och i den mån som målen för den planerade åtgärden inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna”.

Nu ska jag inte kannstöpa om orsakerna till splittringen mellan teori och praktik. Centralstyre kan i och för sig ha fog för sig. Thomas Hobbes femtonhundratalsfilosofi om att allt legitimt våld i samhället borde ligga fast i händerna på kungens enväldiga och grymma poliskår Leviathan åstadkom mycket gott eftersom den främjade fred och handel. Men numera, sedan Leviathans tänkande sedan länge tagit kommandot över samhället, kan det finnas anledning att inte automatiskt betrakta centralt beslutade, byråkratiska regler som rätt svar på alla frågor.

Lundsbergs skola, där den flerhundraåriga europeiska vanan att hålla nollningar med och i någon mån misshandla yngre elever – en sed som genom tiderna särskilt tillämpats i internatmiljöer för barn ur de högre stånden – hålls vid liv trots att de skolansvariga påstår motsatsen. Barnen bränner varandra med strykjärn och urinerar i yngre kamraters sängar. Hur ska man förhålla sig till sådant?

För exempelvis Skolinspektionen är svaret givet. Sådant är olagligt. Därför kommer skolan troligtvis att förbjudas. Den inställningen är fullt begriplig. Problemet kommer, åtminstone för mig, när de mobbade och förfördelade barnen inte klagar och polisanmäler, vilket man kunnat vänta sig, utan tvärtom uppskattar vad den lokala skolkulturen tycks betrakta som värdefulla traditioner.

I det perspektivet framstår dramat inte i huvudsak som ett uttryck för en god stats självklara ambition att inrätta goda vanor utan i stället som en maktkamp mellan två kulturkretsar, en som tolererar mobbning och en annan som inte gör det. Troligen anser båda med liknande inre övertygelse att de har rätt. I kraft av vilket rättssystem ska staten då meddela skolan verksamhetsförbud? Att peka på att lagen förbjuder mobbing även om de mobbade utan klagomål anpassar sig till och till och med bejakar systemet tar en del av den moraliska kraften från statliga förbud.

Ett liknande fall är det som drabbat läkaren Agnes Wold som säger att hon villigt skulle underkasta sig det ganska stränga straff hon skulle dömas till om hon målmedvetet försökte förmå ett barnbarn som inte trivdes i sin kropp att avstå från alla tankar på någon sorts könskorrigering i offentlig regi.

Här kan jag se ett ännu tydligare exempel på maktkamp mellan å ena sidan en stat som aldrig tröttnar på att flytta fram sina positioner på det civila samhällets bekostnad och å den andra ett civilt samhälle – här representerat av Dr Wold – som hela tiden vänjer sig vid att ha mindre fria ytor att röra sig över. Att en mormor inte i kraft av sin erfarenhet, goda omdöme och kärlek skulle ha rätt att förmana sin dotterdotter utan att staten hotar med fängelse verkar närmast totalitärt.

Ett intressant mellanfall gäller sverigeboende muslimer som insisterar på att få omskära sina döttrar, ett öde som för en normalsvensk framstår som minst lika obehagligt som ett hett strykjärn för en lundsbergselev. Muslimerna blir lika kränkta som traditionella lundsbergare när staten försöker få dem att upphöra med sina gamla seder.

Om jag hade varit en kränkt muslim eller en traditionell lundsbergare så hade jag försökt vända den svenska statens argumentation mot den själv. En av statens mest betrodda teser om tillvaron är tron på alla människors lika värde. En annan är idén om den kulturella mångfalden som politiskt mål (enligt proposition 1975:26) vilket innebär att alla fritt ska kunna välja eller skapa sin egen kultur, något som måste betyda att den svenska staten inte utan att bryta mot sina egna toleranta föreställningar om mångkultur kan förbjuda kulturyttringar som omskärelse och strykjärnsmisshandel.

Den enda hederliga utvägen ur detta moraliska och filosofiska dilemma för staten är nog att ge upp idéerna om människornas och kulturernas lika värde så att vi kan erkänna och fatta beslut på grundval av något som vi så väl vet, nämligen att människor och kulturer har olika värde.