Idag, den 16 maj, är det 51 år sedan Junko Tabei blev den första kvinnan att nå toppen av Mount Everest. Hon var en lågmäld kvinna som aldrig hade en tanke på att bli en symbol – hon ville bara klättra. Ändå blev hon en av de mest ikoniska klättrarna och en stark symbol för vad som är möjligt att åstadkomma.

Junko Tabei föddes 1939 och växte upp i Fukushima som det yngsta av sju syskon. Familjen hade begränsade resurser men hennes föräldrar uppmuntrade hennes nyfikenhet. Redan som tioåring följde hon med på sin första bergstur och upptäckte en känsla av frihet som hon aldrig skulle släppa. I skolan var hon liten till växten och ofta betraktad som fysiskt svag, men just därför lärde hon sig tidigt att uthållighet kunde väga tyngre än styrka.

Familjen hade inte råd att låta henne fortsätta med någon organiserad klättring men när hon började studera på ett kvinnouniversitet i Tokyo fick hon möjlighet att gå med i en lokal klättringsklubb.

Där möttes hon av skepsis. Den vanligaste attityden var att hon ”tog upp plats” och att kvinnor inte hörde hemma i bergen. Hon förstod att det skulle bli svårt henne att tas på allvar i de manliga klättringsklubbarna så hon tärnade på egen hand, bar sin egen utrustning och lärde sig teknik genom böcker och genom att studera andra klättrare. 1969 startade hon sin egen klubb, Japan’s Women’s Mountaineering Club, och tog kontroll över sin egen väg upp på topparna.

När hon, den 16 maj 1975, tog sina sista steg upp på toppen av Mount Everest gjorde hon det inte som en del av en stor nationell kampanj – utan som en envis idealist som vägrade acceptera att bergsbestigning skulle vara männens arena. Men Everestexpeditionen blev dramatisk. En lavin begravde henne i snömassor, och hon drogs fram med revbenen ömma och kroppen skakad. Men hon fortsatte steg för steg, meter för meter, tills hon stod där ingen kvinna stått tidigare: på världens högsta punkt, 8 848 meter över havet.

Tabei fortsatte sedan att bestiga berg över hela världen och blev den första kvinnan att fullborda Seven Summits. Uttrycket Seven Summits innebär att en klättrare når den högsta toppen på respektive kontinent. Det är en bedrift som kräver helt olika typer av klättring – från isväggar och extrem höjd till tekniskt enklare med vädermässigt svåra berg, De sju topparna är:

Mount Everest – Asien
Aconcagua – Sydamerika
Denali – Nordamerika
Kilimanjaro – Afrika
Elbrus – Europa
Vinson Massif – Antarktis
Puncak Jaya – Oceanien

Bild: Junko Tabei 1985, under en expedition till dåvarande Kommunisttoppen (tidigare även Stalintoppen), det högsta berget i Sovjetunionen. Efter kommunismens fall och Sovjetunionens upplösning har berget fått namnet Ismoil Solmoni Peak och är den högsta toppe i Tadzjikistan. (Wikimedia Commons, Jaan Künnap)