Jag har upptäckt att när folk inte vill prata om ett ämne så undviker de att prata om det även om det kanske vore nyttigt för dem att fördjupa sig i frågan. Kort sagt väljer folk alltså ibland – till egen skada, påstår jag – att undvika att undvika att grotta i ämnen som de befarar skulle kunna medföra olika slags personliga obehag.

Till exempel har man kanske en chef på jobbet som man föraktar för att han jämt fattar dåliga beslut. Men det leder normalt inte till att man försöker mobilisera sina arbetskamrater mot fanskapet, ej heller till att man framför sina välgrundade dubier till chefen själv. I normalfallet kan någon skämtsam gliring mot ledarskapet framföras men sedan tystnar diskussionen.

Principen är alltså att folk väljer att inte sätta sig upp mot den som har makt över dem. Man låtsas inte ens om att de har makt. Om denna sanning gäller på folks kontor borde den gälla i ännu högre grad i samhället, där folks allmänna rädsla för vad makten kan ta sig till normalt inte – som vi kanske inbillar oss – leder till högljutt utövad yttrandefrihet och kanske revolt, utan snarare till skamsen återgång till svarven. Om du inte tror på mig behöver du bara ta del av sådant som skrivits på senare år om deplattformering och vuxenmobbing på de institutioner över hela världen som skulle vara förnuftets och den vetenskapliga hederlighetens högborgar, nämligen universiteten. I en artikel i tidskriften Axess skriver professor Bo Rothstein att ”likriktning och ideologiska skygglappar får akademiker att blunda för potentiellt samhällsviktig forskning och undvika obekväma slutsatser”. Tacka sjutton för att permanent anslagsäskande akademiker drar sig för att forska fram att myndigheter som Skolverket och Sida gör mer skada än nytta. Vi ifrågasätter inte makten och långt mindre vill vi ta risken att analysera den.

För ungefär fyrtio år sedan skrev jag en bok om svensk historia och hamnade i beråd eftersom det inte fanns någon bland historiker vedertagen benämning på den historiska epok och samhälleliga maktordning som redan vid det laget tycktes mig vara inne på sista varvet. Vem vad det egentligen som bestämde i Sverige? frågade jag mig. Var det fortfarande en kapitalistklass som Marx hade utpekat hundra år tidigare? Eller var det marxska schemat överspelat? Vilken sorts maktordning hade i så fall tagit över?

Sådana frågor har jag nu tjatat om i snart ett halvsekel. Jag tycker inte att de är irrelevanta. Men ingen vill prata om dem och jag har så småningom kommit fram till att det beror på att makten inte vill bli utpekad och omtalad vilket beror på vårt samhälles generalmyt sedan nittonhundratalets första decennier som gick ut på att folket tagit makten, demokrati införts och att någon bättre ordning inte kunde upptänkas.

Före demokratin styrdes landet av dem som ägde det, i huvudsak kapitalister och stora jordägare. Sverige var deras egendom och därför satt de i landets styrelser, det vill säga i beslutande organ som riksdagen, kommunerna och landstingen. Men i och med demokratins införande förlorade de gamla härskarna sin särställning. Nu uppstod en ny dominerande klass av härskande ombud för folket, de förtroendevalda, de professionella maktutövarna inom politiken, kort sagt det samlade politikerväldet som på trettiotalet markerade sitt maktövertagande genom att låta staten, som var deras främsta maktmedel, fördubbla sin andel av bruttonationalprodukten från tio procent år 1920 till över tjugo procent år 1940.

Efter det samhälle som Marx beskrev, där en huvudmotsättning gick mellan kapitalistklassen och arbetarklassen, fick vi en helt ny ordning där makten utövades av en i världshistorien troligen helt oprövat system som jag kallar politikerväldet. Det är inte så svårt att förstå varför den analysen, trots eller kanske just på grund av sin inneboende skärpa, inte vunnit mycket anklang. Hur ska en härskande klass som lovprisar sig som demokratins högsta form och dessutom som en humanitär stormakt kunna låta sig avslöjas som en numerärt mycket begränsad – kanske några tusen ledande valda ombud i de politiska församlingarna – och helt offentligt finansierad härskarklick?

Varje väletablerad härskargrupp måste bygga sin makt på en legitimerande myt som inför folket förklarar med vilken rätt makten utövas och på vilket sätt detta mer än något annat tänkbart system gynnar de styrda. Ett typexempel från historien var den europeiska absoluta kungamakten vars styrka – innan den snöpligt upphävdes av den franska revolutionen – härleddes direkt från Gud. Folkets tro på Gud uppmuntrades av kyrkan – ett slags propagandaorgan – och gav en stabil grund för den absoluta kungamaktens legitimitet.

Motsvarande maktlegitimerande funktion uppfylls hos oss genom välfärdsstaten. Politikerväldets av demokratimyten fastställda och i regeringsformen stensatta omtanke om folket förverkligas genom en väldig statlig apparat av myndigheter, till exempel Försäkringskassa, Arbetsförmedling och Socialstyrelse som inrättats just för att säkerställa maktens legitimitet vilket betyder dess acceptans bland det folk som betalar för detta sociala system.

Sammanfattningsvis består vår troligen historiskt unika moderna västerländska samhällsordning, som troligen nått sin högsta form i Sverige, inte av arbetsgivare och arbetstagare, som man i Sverige tidigare med mildare ord beskrev det marxska samhällsbygget, utan av tre dominerande intressen: det mycket lilla men mycket mäktiga politikerväldet; den mångmiljonhövdade administrativa klassen av olika slags tjänstemän, vårdare och byråkrater som bemannar välfärdsapparaten; samt till slut välfärdssystemets klienter som till antalet troligen är ungefär lika stort som dess administratörer.

Utöver dessa komponenter omfattar vår sociala ordning även det civila samhälle av arbetande människor som genom sina skatter finansierar hela den samhällsformation som just beskrivits.