Sistlidna stora bokrealisation köpte jag några böcker av Homeros, varav jag nu läser Iliaden, nyöversatt till svenskan av Ingvar Björkeson vilket gör hexametern lättillgänglig. Handlingen, ett krig mellan greker och trojaner utspelar sig för ungefär tretusen år sedan vid Troja som låg vid Dardanellerna i västra Turkiet.

Bortsett från att jag gjort lumpen och därför lärt mig att marschera i takt vet jag inte så mycket om det militära. Men efter att ha läst några hundra sidor av Homeros mästerverk inser jag att kriget erbjuder djupare utmaningar, även intellektuellt, än Soldaten i Fält (SoldF), den instruktionsbok för soldater som jag erbjöds. Faktum är att den gamle grekens text, även om den är flera tusen år, ger oanade perspektiv på krigets vardag:

Vidare rasade männens kamp under växande härskrin. /När Afarévs, Kaletors son, tänkte gå mot Aeneas/ rusade hjälten ut och rände sin lans i hans strupe./ Huvudet vek sig, han segnade ner med skölden och hjälmen/ över sig; livsutplånande död göts ut kring den fallne.

Sådär håller det på. Vilda av härskrin anfaller krigarna, sticker sina skarpaste svärd genom fiendens kropp så att lansspetsen bakifrån krossar ovännens tandrad medan hjälten rycker och drar i rivalens rustning, ty den är smidd av guld och ska framdeles kläda och skydda en ädlare krigare än den usla spoling som nu är död. Den som väl i sitt sinne begrundar rytmen hos ett forntida versmått finner genast de känslor som samtidigt alstras såsom viljan att krossa en fiendehjälte i blod. (Om man öppnar sig för hexameterns möjligheter kommer grymheterna liksom av sig själva.)

Väl har man hört att krigare förr i tiden räknade med att gudar skulle blanda sig i spelet. Före slaget vid Lützen samlade Gustav II Adolf trupperna till en morgongudstjänst i dimman för att sjunga Vår Gud är oss en väldig borg. Men i de nordeuropeiska sammanhangen var Gud inte särskilt aktiv i människornas krig vilket antagligen berodde på det egentligen inte spelade Honom så stor roll om protestanter eller katoliker gick segrande ur kraftmätningarna. Annat hade de varit om vardera av de stridande härerna hade haft en egen gud som deltog på sitt folks sida i den väpnade kampen, kort sagt om det hade rått konkurrens inte bara bland människorna utan också bland gudarna.

Ty så var det med grekerna och deras panteon. Zeus och hans fru Hera och deras avkomma deltog med full kraft i människornas krig, tog parti, ofta för struntsaker såsom att någon gudinna blivit försmådd av en tilltänkt mänsklig älskare, bildade allianser och ingick skumma pakter.

Även för kung Gustav Adolfs befälhavare var det säkert svårt att avgöra om ett tillfälligt nederlag berodde på vädret eller att mannarna ansatts av dysenteri. Men för de tappra grekerna var det omöjligt att tolka krigslyckan eftersom gudarna la sig i allting på ett helt oberäkneligt sätt.

Det var till och med gudarna som startade det trojanska kriget. Några av Zeus närstående kvinnor, hustrun Hera och dottern Pallas Athena till exempel, tjatade outtröttligt på honom att han skulle förklara vilken av dem som var vackrast. Till slut stod Zeus inte ut med kvinnognället och överlämnade till hjältekrigaren Paris från Troja att avgöra frågan. Kvinnorna toppade ivrigt varandras löften om framgångar för Paris om han valde rätt. Men Paris utsåg i stället sköna Helena, Greklands erkänt fagraste fru, gift med Menelaus, och flydde med henne till sina egna hemtrakter. Men Menelaus, som härav blev galen av ilska och svartsjuka, trummade ihop ett gäng stridslystna greker för att segla till Troja och ta livet av lokalbefolkningen. Striderna fortgick i tio år under ständiga svek, ränker, lönnmord och tjuvknep, inte minst från gudarnas sida.

När jag läste detta insåg jag plötsligt att den osäkerhet i krig – och även i andra slags mänskliga äventyr – som grekerna fick uppleva faktiskt pågår också i våra dagar. Kanske finns det även här lömska gudar som liksom Zeus och Hera griper in för att på grund av något infall dra människorna vid näsan. Omöjliga saker händer. Putin skickar in sex mil pansarfordon mot Kiev för att hålla segerparader när han efter några dagars förväntad kamp har krossat Ukraina. När Trump får motgångar på slagfältet höjer han tullarna för att få lite tur ungefär som grekerna när de för att blidka gudarna brände de fetaste offerdjuren, vilket naturligtvis inte gjorde någon nytta annat än för det ledarskap som fick delta i den efterföljande brakfesten.

Med detta menar jag att vår tid, med alla sina självgoda övertygelser om tillvarons väsen, egentligen är lika vidskeplig som de urtida grekerna. Tror vi inte till exempel att politiken kan mästra konjunkturerna?