På många sätt var livet bättre förr. Jag tänker exempelvis på Statens Järnvägar som höll två middagssittningar på resan från Stockholm till Hallinden där man på exakt tid i kommunickan (Kommunikationstabellen) bytte till buss. Under tiden hade kypare med vita jackor och guldknappar serverat sjötunga med brynt smör i en restaurangvagn med stärkta dukar.

Det var särskilt kommunickan, den ofelbara rikslikaren för svensk trafik, som eggade min fantasi. Den bestod av allt det spårbundna förnuft som SJ:s högsta kommunikationskommissariat kunde ådagalägga. Den såg ut som om den skrivits genom ett myrornas krig mellan två arméer av små insekter med tjärade stridskängor vilket fick två folkpartister att motionera i riksdagen enligt följande:

Det är för många människor svårt att kunna läsa tabellen och kunna lita på att de verkligen har läst rätt. Den främsta orsaken till detta är de många och ibland svårtolkade teckenförklaringarna. Många tabeller har mellan 25 och 30 teckenförklaringar (med liten text) och dessutom
hänvisning till andra sidor i kommunikationstabellen, som ytterligare
försvårar en korrekt läsning av densamma. Under årens lopp har inga förenklingar gjorts av tabellen utan snarare tvärtom; den har blivit mer och mer invecklad.

Förr i tiden kunde man också förvänta sig samma ordning och noggrannhet i redovisningen av ankomna och avresta utlänningar som när det gällde statens rullande materiel. Så var det nog så länge som det i sista hand var riksdagen som bestämde över volymerna av tågtrafik respektive migration. Men denna uppifrånstyrda, regelmässiga ordning har sedermera, troligen innevarande sekel, brutit samman, vilket i tågens fall beror på att man aldrig vet om de avser att fungera och i migranternas fall att människoströmmarna styrts av sina egna ambitioner snarare än någon målsiffra från de svenska myndigheterna. Därmed förlorade Sverige kontrollen över migrationen. De som kom fick tas om hand oavsett hur många de var.

Ungefär samtidigt utsuddades gränsen mellan u-hjälpspolitik, det vill säga när Sverige skicka dollarsedlar för utvecklingen av olika eftersatta länder, och migrationspolitik, det vill säga när dessa och andra länders invånare kom hit för att bo här och hämta pengarna (eftersom de då fick mer betalt och kunde räkna med säkrare leveranser).  

Kontentan av allt detta är att man inte längre vet hur mycket den samlade svenska omtanken om de vanligast eftersatta grupperna egentligen kostar. Det bekymrar mig att staten, som ändå tänker skicka mig en räkning för verksamheten, inte anstränger sig mer i beräkningarna. Men har man lagt kommunickan på hyllan så kan nog vad som helst hända. I vilket fall som helst får man av staten inte längre ekonomiska bedömningar av det samlade migrationsprojektets ekonomiska konsekvenser. Det skulle jag vilja ha pedagogiskt redovisat av staten eller någon den med gott samvete kan placera i sitt ställe. Tjänar Sverige, kort sagt, något på det totala migrations- och u-hjälpsprojektet eller är det en förlustaffär?

Eftersom kostnaderna en gång var budgeterade eller planerade till ungefär en procent av BNP, vilket nu betyder ungefär 60 miljarder kronor om året, så skulle jag, troligen överdrivet generöst enligt många, argumentera att allting som understiger utgifter på den nivån representerar en vinst av det humanitära stormaktsprojektet och vice versa.

Staten ger inga klara besked, men det gör, i varje fall i viss mån, den artificiella intelligensen. Jag har ställt frågan till honom i tre av hans uppenbarelseformer: Perplexity.com, Claude.com och ChatGPT.com. Så här svara de (jag utesluter inte att de hämta sitt statistiska grundmaterial från olika myndigheter för att på den grundvalen säga något begripligt.

Perplexity säger: Det mest försvarbara svaret är alltså: ingen säker enhetlig siffra finns för varje år sedan 2016, men studier har ofta placerat nettokostnaden i storleksordningen tiotals till drygt hundra miljarder kronor per år, beroende på avgränsning.

I jämförelse med en svensk biståndsbudget på 60 miljarder skulle detta betyda att Sverige gjort någon liten vinst, vilket är vackert nog även om det är oklart huruvida Perplexity tar med sådant som gängmord och skolbränder.

Claude.com gör följande sammanfattning:

Om man ser enbart till flyktingar [som kostar pengar men alltså inte arbetskraftsinvandrare som ger vissa bidrag till folkhushållet; PE:s anmärkning] kostar den gruppen netto ca 22 miljarder per år (2022). Räknar man alla utrikes födda tillsammans är det en svag nettointäkt på ca 6 miljarder. Det är ett mer nyanserat svar än den politiska debatten ofta antyder.

Detta är nästan mer sensationellt än man vågar tro på. BNP-procentens 60 miljarder har här reducerats till en tiondel. Chats sammanfattning är snarlik:

Det mest seriösa svaret är därför:

• Det finns ingen officiell exakt totalsiffra för “invandringens nettokostnad per år sedan 2016”.
• För flyktingrelaterad invandring pekar svensk forskning ofta på ett negativt offentligfinansiellt netto.
• Vanliga uppskattningar ligger ungefär runt några tiotals miljarder kronor per år.
• Arbetskraftsinvandring och högsysselsatta grupper ger däremot ofta ett positivt bidrag.
• Resultaten beror starkt på integration och sysselsättning.

Det svaret är vagare i konturerna, men det tycks gå på samma linje som Claude. Sverige tar igen på arbetskraften vad vi förlorar på flyktingarna. Om vi gradvis fasar ut flyktingmöjligheten och krävde att alla nyanlända skulle arbeta så försvinner även den kostnaden.

Går detta att tro på?