Bokförlaget Karneval har haft vänligheten att skicka mig ett ex, stämplat recensionsex, av etnologen och debattören Karl-Olov Arnstbergs, KOA kallad, bok Den dysfunktionella demokratin. Enligt min bedömning är KOA tillsammans med kollegan och journalisten Gunnar Sandelin den enskilda svensk som fått utstå mest offentligt hat och vuxenmobbning för sitt envisa upplysningsarbete i migrationsfrågan.

Den alternativa intelligensen Claude.com menar dock att saken numera är överspelad:

2013 gav de ut boken Invandring och mörkläggning — en saklig rapport från en förryckt tid, där de argumenterade för att svenska politiker, journalister och opinionsbildare aktivt förteg problem med invandringen. De menade att detta skedde i en blandning av okunnighet, feghet och missriktad välvilja.

Reaktionerna var talande i sig:

Boken tegs i stort sett ihjäl i alla svenska medier utom Aftonbladet, som avfärdade den som rasism. Inga etablerade förlag ville ge ut den — de fick starta eget förlag, Debattförlaget…

När [KOA] skulle föreläsa på Göteborgs stadsbibliotek inför valet 2014 protesterade kritiker och menade att biblioteket inte skulle ”ge rum för rasism.”

Sandelin skickade vid upprepade tillfällen välunderbyggda debattartiklar till de flesta stora tidningarnas redaktioner och blev refuserad med standardformuleringar — något han tolkade som ett aktivt undvikande av ämnet…

Efter flyktingkrisen hösten 2015 förändrades det svenska samtalsklimatet dramatiskt. Mycket av det Arnstberg och Sandelin hade skrivit om började diskuteras öppet i huvudfåran…

Idag är det knappast kontroversiellt att diskutera integrationsproblem, vilket i sig är ett slags historisk upprättelse för dem.

Jag tror inte att den som fått så mycket stryk som KOA någonsin kan känna sig ha fått upprättelse (det skulle väl vara Nelson Mandela, då). Däremot tror jag att han fått tillräckligt med spö för att aldrig kompromissa med sin sanningslidelse.

Så om en recensent inte håller med honom kan det inte bero på att KOA försöker dribbla bort fakta, bara att han gjort en tankelapsus eller, gud förbjude, att han begriper något som recensenten inte fattat.

Texten handlar om politik, makt, demokrati, media och mer sådant som får det att vattnas i munnen på länsstolssociologer eftersom det ofta avslöjar vårt politikerväldes genanta självöverskattning och maktlystnad, till exempel att rätten att bestämma över barnen från dessas tidiga tonår gradvis övergår från vårdnadshavarna till myndigheterna. ”Tänk att som förälder inte ens ha rätt att veta om ens barn har en dödlig sjukdom”, utropar KOA.

Det som KOA skriver om politikerväldets och de offentliga byråkratiernas genom åren stadiga positionsframflyttning känns som om jag hade författat det själv. Det slår mig att jag nog under de senaste femton åren faktiskt också gjort det. Med det menar jag inte att anklaga honom för plagiarism. Det är bara menat som ett tack för att han tvärtemot en fortfarande dominerande samhällsanda haft kuraget att se samma saker som jag.

Emellertid har jag svårt att förstå att vår tids skarpaste samhällsvetare, även KOA, inte tycks uppfatta att politikerväldet och byråkraterna är en härskande klass som drivs av andra ambitioner än dem de tillskrivs av den gängse demokratiska diskursen. Ta biståndet som exempel. Nu för tiden argumenterar många att biståndet inte fungerar och att det därför måste omorganiseras i grunden. I själva verket fungerar det alldeles utmärkt, det lärda jag mig under femton år i den internationella biståndsbranschen. Men biståndet är inte gjort för de fattiga biståndsmottagarna utan för de välutbildade och hyggligt betalda biståndsadministratörerna. De och politikerna gillar dagens upplägg och har ingen anledning att begära någon omvälvning. Det är på samma sätt med alla de andra stora politikområdena. Allt beror på att härskare och byråkrater alltid är makt- respektive budgetmaximerande. Fast för all del, kanske är det just detta KOA hävdar, ty han säger att vårt systems slutmål är ”den totala staten”.

Men egentligen tror jag att KOA:s huvudbudskap är ett annat. Han siar om vart världen är på väg:

Den politiska ordning som jag är alltmer övertygad om väntar oss är totalitär och vi är på god väg. Bakom nationernas liberaldemokratiska potemkinkuliss styr de verkliga makthavarna: de globala oligarkerna.

KOA föreställer sig, tror jag, att världen ännu lever i den konflikt som tysken Ferdinand Tönnies i slutet av 1800-talet beskrev under rubriken Gemeinschaft (gemenskap, familj och kyrka) und Gesellschaft (marknad, anonymitet och konkurrens). Han menar nog att World Economic Forum, Bryssel och Bilderberggruppen undergräver den mänskliga och i nationen grundade gemenskap folk egentligen vill ha.

Det kan hända att han har rätt. Själv har jag bara så svårt att se det. Jag var en gång chef för det nordiska kontoret för en stor amerikansk tankesmedja som definitivt representerade globalistiska intressen. Jag märkte aldrig att de hade några olämpliga avsikter. På mötena kom det framstående figurer från hela världen som mest ville frottera sig med internationella stjärnor, oroa sig lite lagom för miljön och sedan ta jetplanet hem igen.