”Har Sverige verkligen råd med Tidögängets utvisningspolitik?” frågar sig Amanda Sokolnicki i malliga morgontidningen. Ledaren är illustrerad med en finstämd bild av en ömsint hemtjänstpersonal som håller sin arm om en äldre kvinna – ett vardagsögonblick av omtanke, en trygghet som är under hot om Tidöpartierna fortsätter att utvisa människor som inte har rätt att vistas i Sverige.

Argumenten har vi hört till vår leda i decennier men kanske allra mest sedan invandringsvågen 2015-16, då Sveriges politiker, med hjälp av journalister och egotrippade kändisar, gick emot folkviljan och öppnade gränserna på vid gavel. Utan invandrarna skulle vården gå under.

Sokolnicki har inget nytt att anföra. Men i ljuset av att hemtjänsten drabbats av en explosionsartad ökning av våldtäkter och andra övergrepp de senaste tio åren, sedan omsorgen blev ett integrationsverktyg inte minst för invandrade män, har argumenten åldrats mycket dåligt. Det är naturligtvis ingen slump att de övergrepp som begåtts inom hemtjänsten de senaste åren har utförts av män med bakgrund i länder där respekten för västerländska värderingar och västerländska människor är lika med noll.

Dessutom har Sveriges Kommuner och Regioner tagit fram flera rapporter som visar att behovet av äldreomsorg inte alls ökar linjärt med antalet äldre, som uppfostrare som DN vill få oss att tro. Det beror på att äldre idag är friskare längre än äldre var för 10–20 år sedan.

Som om inte det skulle räcka som argument för att Tidöpartiernas utvisningspolitik är till gagn för svenska folket kan vi titta på statistiken.

Sedan 2014 har det kommit omkring 40 000 äldre som vid ankomsten själva behöver olika former av vård och omsorg. Under samma tid har det kommit ungefär 30 000 personer som idag arbetar som vårdbiträden och undersköterskor.

Vi kan alltså se på siffror från SCB att antalet vård- och omsorgsbehövande invandrare som kommit de senaste 12 åren är större än det antal som arbetar inom vården.

Men när AI ska sammanställa dessa siffror uttrycker den sig så här:

• En relativt liten del av de som kommit efter 2014 (uppskattningsvis under 40 000 personer) var äldre vid ankomst.

• En betydligt större grupp (över 30 000 personer) som kommit under samma period arbetar nu själva inom vården och omsorgen för att stödja Sveriges åldrande befolkning.

Hur blev 30 000 FLER än 40 000? Är fyra elefanter fler än fem myror?

Eftersom allt som AI redovisar kommer från källor på nätet är det inte svårt att se vilken källa den använder för att få fram dessa märkliga siffror. Jajamän, Malliga morgontidningen förstås. Texten publicerades i december förra året i syfte att upplysa svenska folket om att vården ”bärs av utlandsfödda”.

Men i själva verket är det alltså fler av de som anlänt efter 2014 som själva behöver vård och omsorg, än som arbetar inom den sektorn. Enligt SCB är det också många av de yngre och arbetsföra invandrarna, som kommit sedan 2014, som haft ett stort behov av vårdinsatser från dag ett i Sverige.

Det stämmer att en liten majoritet av vårdbiträdena inom äldreomsorgen, ca 53 procent, är utlandsfödda. Men när det kommer till undersköterskor är de utlandsfödda i minoritet, omkring 37 procent. Att vården ”bärs” av utlandsfödda är alltså en ren lögn.

Svaret till Amanda Sokolnicki blir alltså ett rungande JA: Sverige har inte bara råd med Tidögängets utvisningspolitik – utan dessutom ett skriande behov av den.

Bild: Pixabay