PATRIK ENGELLAU: Vilka är det som krigar i trakterna av Hormuz-sundet?

Kanske är denna krönika alltför beskäftig och besserwisser-betonad. I så fall kan du välja mellan att strunta i den och att ge mig en uppsträckning. Kanske bestämmer du dig för att göra bådadera. Mitt problem är att jag i alla inlägg om Iran-kriget, varav media och andra inlägg med rätta överflödar, inte blir klok på vilka krafter debattörerna anser strida mot varandra.

De enda som man med säkerhet kan säga inte befinner sig i ömsesidig kamp är nog USA och Israel. I övrigt är det oklart. Men det finns i alla fall något som känns som en visserligen svårbegriplig svensk majoritetsuppfattning. Den manifesterar sig som en permanent vacklan mellan två sinsemellan motsägelsefulla övertygelser.

Den första och starkaste tanketrenden är att problemen grundar sig i president Trump, som anses vara vulgär och besatt av dåligt omdöme. Visserligen erkänner de flesta att de också anser Irans regim vara vedervärdig, men om medlemmarna i trumphatarkulten tvingades ta ställning för den ena eller den andra sidan så skulle de i första hand välja att hata Trump. Det har jag märkt i privata diskussioner med åtskilliga vederhäftiga och socialt accepterade bedömare. När jag framhåller Irans uppenbara mänskliga brister återfaller de genaste i nya anklagelser mot Trump som de anser förkroppsliga nästan allt ont som världen numera har att erbjuda. De flyr från frågan om vems sida de skulle stödja i en kamp mellan Iran och Trump.

För att få lite luft och liv i debatten kanske jag då säger att det inte handlar om en kamp mellan Iran och Trump utan mellan Iran och USA. Det är inte Trump som slåss eftersom han bara är en demokratiskt vald president som tillfälligt och med en mängd demokratiska spärrar utsetts av de verkliga makthavarna, således de röstberättigade amerikanska medborgarna. Till landets demokratiska spärrar mot maktmissbruk hör inte några förbud för presidenter att använda fula ord eller att komma med löst grundade och personligt förolämpande anklagelser mot ledarna för några av USA:s närmaste allierade såsom Keir Starmer och Emmanuel Macron. Många verkar tycka att bristen på den sortens förbud är en lucka i den amerikanska konstitutionen. För mig får du gärna tycka det, tänker jag, men nu är det som det är. Det amerikanska folket har utsett en möjlig buse till sitt befullmäktigade ombud i ytterligare ett och ett halvt år.

När jag sedan frågar trumphatarna för vem de skulle ta ställning om Trump inte fanns utan striden otvetydigt stod mellan Iran och USA så händer det inte, i vilket fall inte bland människor jag har träffat, att någon tar ställning för mullorna. Då erkänner alla förbehållslöst att de står på den västerländska civilisationens sida mot de religiösa tyrannerna i Teheran och på andra heliga orter i Iran.

Ibland orkar jag i sådana diskussioner knappt säga vad alla med automatik borde veta, nämligen att vi i verkligheten inte står inför en strid mellan två möjligen obehagliga nationella ledarskikt, utan mellan två väsensskilda civilisationer som kämpar om jordiskt herravälde, där vi svenskar tveklöst med tusentals trådar är förbundna med den västerländska – vad vi än må tycka om den person som just nu innehar det högsta ämbetet i Amerikas förenta stater.

Ska detta vara så himla svårt att begripa och sedan dra konsekvenserna för svensk debatt och politik?

Patrik Engellau