Få saker är så lustfyllda som en cappuccino och en god bok på en uteservering de första varma vårdagarna. Efter att under hösten skrivit om farorna med den djupa staten och myndighetsaktivism kände jag att det var dags att damma av Oswald Spenglers klassiker Västerlandets undergång(Der Untergang des Abendlandes) utgivet i två delar 1918 och 1922. Boken är en civilisationskritisk studie som presenterar en cyklisk historiesyn där kulturer liknas vid levande organismer som föds, mognar och oundvikligen dör.

En bärande tanke är att det råder ett motsatsförhållande mellan kultur och civilisation. För Spengler kännetecknas kultur av den kreativa och växande fasen i ett mänskligt samhälle och motsvarar våren. Civilisation däremot präglar den stelnade, teknokratiska slutfasen och motsvarar hösten eller till och med vintern. Enligt Spengler befinner sig Västerlandet i civilisationsfasen, vilket förebådar dess slut.

Det finns goda skäl att förhålla sig kallsinnig till den här formen av monumental och fatalistisk historiesyn. Västerlandet har alltid varit besatt av sin egen undergång, inte minst i form av apokalyptiska strömningar i den kristna kultursfären. Inom amerikansk film är det en egen genre där klimatförändringar, virus, kometer eller asteroider tillintetgör USA och resten av världen. Men Spengler erbjuder oss ändå ett analysverktyg.

De flesta verksamheter börjar med ett behov och en idé, som sedan konkretiseras i form av föreningar eller företag, och på ett större plan som statsbildningar. Om många ungdomar i området vill spela fotboll kommer företagsamma personer se till att skapa fotbollsklubbar och fotbollsplaner. Verksamheten behöver ha riktlinjer och ta in medlemsavgifter. Det behövs möten där man bestämmer hur pengarna ska användas och hur verksamheten ska bedrivas. Detta är kulturfasen som motsvarar våren. Men byråkratin kan i sämsta fall bli större än verksamheten så att ingen har tid att spela fotboll eftersom all tid går till möten och dokumentation. Då har vi nått den stelnande teknokratiska civilisationsfasen, som motsvarar hösten och vintern.

De europeiska staterna lever på lånad tid med konstgjord andning. Den djupa staten är ett symptom på detta. Myndigheter styr efter eget godtycke och förhindrar demokratiska beslut. Alltför många människor lever av skattefinansierade myndigheter och institutioner. Denna byråkratisering kallas ”Parkinsons lag”. Antalet tjänstemän ökar oavsett mängden arbete som ska utföras. Det hittas på nya roller och uppgifter på bekostnad av kärnverksamheten. Vi känner igen det i Sverige där de som har nytta av myndigheterna är de som jobbar där. De avlönas av skattebetalarna och verksamheten är inte sällan att göra livet surt för just dessa.

När påhittigheten i att skapa nya myndigheter är större än att starta företag befinner sig samhället i sin djupaste vinter. Då har vi nått den mest destruktiva socialistiska fasen där byråkrater hittar på regler kring bröd och hur bröd ska fördelas, när det inte finns något bröd. Vi känner igen det från Ceaușescus Rumänien innan dess kollaps. Kreativiteten med att skapa brödattrapper var stor, men det var bara de socialistiska ledarna som hade riktigt bröd att äta.

Att se tillvaron som ödesbestämd i likhet med Oswald Spengler riskerar att leda till defaitism och handlingsförlamning. Vi måste tvärtom kavla upp ärmarna och se till att det blir ännu en ny vår i det samhälle vi lever i. Det gör vi genom att handla och vara aktiva samhällsmedborgare som inte låter oss hunsas av förtryckande byråkrater. Om fotbollsklubben har slutat spela fotboll eftersom den har fullt upp med allt utom fotboll så är det en god konservativ revolutionär handling att ta med kamraterna ut och spela fotboll. På så sätt blir det vår igen.

Thomas Karlsson, filosofiedoktor i religionshistoria vid Stockholms Universitet och Fellow Researcher vid Yale University, USA.