Igår skrev jag att hästar bits när krubban blir tom. Jag hävdade att något liknande gäller det mänskliga samhället. Människor organiserar sig i olika grupperingar för att öka sin styrka och därmed avvärja de hot som närmar sig när konjunkturerna vänder sig emot oss.

Jag sa att det för svensk del är troligen är två stora och dyrbara grupperingar med anslutning till vårt välfärdssystem som lever farligt om stora pengar måste sparas. Dessa två är dels välfärdssystemets administratörer, dels dess klienter. Till den förra gruppen räknas de miljontals personer som på ett eller annat sätt ska hjälpa objekten för välfärdssystemets omsorger, det vill säga klienterna. Till hjälpargruppen räknas exempelvis Sidas generaldirektör och socialsekreterarna i Huddinge kommun.

Om jag vore finansminister och bekymrat kände tvånget att skära ned utgifterna någonstans där det blir så lite plågsamt som möjligt så skulle jag koncentrera mig på u-landsbiståndet. Det beror på två saker. Den första är att mottagarna för svenskt bistånd, till exempel ett halvdussin afrikanska länder, inte klagar särskilt mycket när vi tar ifrån dem pengarna. Man ser aldrig några debattartiklar i ledande svenska tidningar av presidenterna i Burkina Faso, Mali och Sydsudan trots att neddragningar pågår.

Jo, visst har Burkina Faso sina svenska försvarare, men de är i allmänhet civilsamhällesorganisationer typ Diakonia som har kommit på – ursäkta att jag formulerar det så brutalt – att de kan försörja sig själva på att be om statliga pengar för att förse svältande barn kring Sahara med mat. Ingen skam över Diakonia, jag har själv ägnat femton år av mitt arbetsliv åt biståndsbranschen, men jag tvingades tidigt inse att bistånd inte fungerar. Det är den andra saken som jag i egenskap av finansminister skulle begrunda. Här finns nästan en procent av Sveriges BNP som skulle kunna dras in utan att mottagarna klagade och som i alla fall inte gör någon nytta.

Att biståndet inte fungerar är något som alltfler människor börjar misstänka. Problemet är att sådana nytänkare i allmänhet hamnar i den felaktiga slutsatsen att man i så fall borde ge bistånd på något annat sätt så att det faktiskt skulle kunna fungera. I vår godhet vill vi alltid ställa till rätta och tror oss om att veta hur man gör. Men det gör vi inte ty det finns ingen metod.

Den för många obehagliga insikt jag under nästan ett halvt arbetsliv i biståndssvängen inhämtat är att biståndet inte bara är mer eller mindre dåligt, utan faktiskt skadligt, för mottagarna.

Detta är mycket svårt att förstå. Det beror på att vårt samhälle tror att utveckling kan åstadkommas med administrativa och byråkratiska metoder vilket inte är möjligt. Vi kan inte ens ställa oss frågan eftersom vi är så övertygade om att vi förstått hur utveckling går till. Vi har ju själva blivit så storartat utvecklade så hur skulle vi kunna misslyckas med att veta hur man gör?

Men även om man frågar de lärdaste av ekonomer och historiker så får man inget övertygande och enhetligt svar på frågan hur Västeuropa genom århundradena lyckats så väl. Ingen vet. Hur kan vi vara förmätna nog att tro oss veta hur utveckling ska gå till i dagens u-länder när vi inte begriper hur vi själva gjort? Vi har aldrig haft några genomtänkta strategier och det har inte u-länderna nu heller (annat än att bygga upp byråkratier och kanske köpa dyra transportmedel till presidenten och hans krets).

Däremot är det vanligt att den internationella biståndsbranschen vart femte år, när den upptäckt att de gamla utvecklingsteorierna inte får den eftersträvade effekten, hittar på nya frälsningsläror, till exempel att man ska satsa på kvinnorna eller på småbrukarna eller på familjeplanering (eller kanske motsatsen för att säkra arbetskraften) eller på infrastrukturen. Men det blir inte utveckling bara för att fler kvinnor får finare jobb eller för att det byggs fler kilometer motorväg när allt finansieras av någon biståndsgivare (eller, vilket är snarlikt, på grund av att ett land hittat stora fyndigheter sällsynta jordartsmetaller som amerikanska bolag kan gräva upp och frakta ut).

Du kanske invänder att jag måste ha helt fel eftersom hela konceptet utvecklingsbistånd, som uppfanns av amerikaner efter andra världskriget, uppenbarligen hade stor framgång med Marshallhjälpen i exempelvis Tyskland. Men Tyskland hade redan tidigare varit ett av världens mest framstående, högt utvecklade kulturländer. Utveckling var något tyskarna hade i blodet. Att USA delade ut spadar och skottkärror gjorde inte att tyskarna utvecklade någon ny mentalitet utan bara att BNP kanske ökade lite snabbare.

Tänk dig ett land som varken har olja eller sällsynta jordartsmetaller. Om landets ledning vill ha någon utveckling måste den satsa på att folket ska kunna göra något nyttigt och betala skatt för att ledningen ska tjäna pengar. Då måste ledningen i eget intresse ordna skolor, dra fram vägar så att böndernas ris kan föras till marknaden, skapa tillförlitlig äganderätt så att folk törs bli företagare och så vidare. Allt sådant är ett ansträngande arbete som regeringar helst slipper. Om de hittar olja eller får bistånd avbördas dem sådant slit. Därför, menar jag, gör biståndet mer skada än nytta.

Se bara på Singapore, idag ett av världens rikaste länder. Efter självständigheten år 1965 fick landet utvecklingsbistånd i något tiotal år. Sedan beslöt landsfadern Lee Kuan Yew (bilden) att Singapore skulle klara sig bättre utan det utländska stödet. Så blev det.