Människornas genom generationerna alltmer finslipade visdom förkroppsligas i uråldriga talesätt som liksom sandkornen i strandkanten glittrar till envars inspiration och förnöjelse. I denna skatt, där så mycket sanning ligger till gratis avhämtning, har jag idag fastnat för ordspråket att hästarna bits när krubban är tom. Det kan uttolkas som en stark sociologisk hypotes om att konfliktnivån i samhället stiger när det ekonomiska överskottet minskar exempelvis för att det blivit missväxt eller annan sorts lågkonjunktur eller för att iranierna lyckats täppa igen Hormuz-sundet så att ingen olja kommer fram.

Men jag är mer oroad över hur ett samhälle som vårt ska kunna hantera den ofärd som de flesta jag känner anar i faggorna och som skiljer sig så grundligt från den framtidsoptimism som härskade hos oss fram till kanske det senaste sekelskiftet. Dessförinnan, påstår jag alltså, såg vi tämligen bekymmerslöst på framtiden eftersom vi vilade i den trygga övertygelsen att vårt samhälle var robust och stabilt och hade verktygen och kunskaperna att lösa alla eventuellt uppdykande problem.

Men nu är det inte längre sådana stämningar jag läser in mellan raderna när folk resonerar. Nu växer i stället en trevande ängslan över att vi som land, det vill säga politikerna, faktiskt inte har de magiska förmågorna till nationell självhjälp som vår gamla förtröstan vilade på. Vi kan ju varken få tågen att gå i tid eller bukt med brottsligheten. Och en glimt av olust skymtar i alltfler ögon när invandringen, särskilt den muslimska, kommer på tal.

Att vi inte kan hantera våra utmaningar är detsamma som att det börjar bli tomt i krubban. Var och en kan väl sköta sin egen, privata krubba men bekymret gäller den stora gemensamma krubban där det, om jag har rätt, kommer att saknas tillräckligt med havre och att hästarna därför blänger allt ilsknare på varandra.

Frågan är vilka som kommer att bita vilka. Sverige har fyra distinkta maktgrupperingar (och då struntar jag i tusentals särintressen såsom pensionärerna, idrottarna och skåningarna). Av dessa fyra grupperingar försörjs tre av den fjärde. De tre försörjda grupperingarna har alla var sin speciella relation till det välfärdssystem som tar hälften av landets BNP och är landets stolthet. Där finns landets härskare, alltså politikerväldet, vars uppgift är att genom beskattning säkerställa välfärdssystemets försörjning och utveckling. Där finns välfärdssystemets administratörer och funktionärer i olika verk och myndigheter, till exempel Försäkringskassan, kanske två miljoner människor enligt mina famlande beräkningar. Där finns också välfärdens hjälpbehövande klienter som troligen är lika många om man räknar om dem till heltidskunder. (Tills något annat bevisas tror jag nämligen att det välfärdsindustriella komplexet behöver minst lika många administratörer och allmänna vårdare som klienter för att kunna fungera väl.) Till komplexet hör också dess propagandatrupper, det vill säga journalister och forskare, inom media och akademierna.

Alla politiska partier, med smärre variationer, står helhjärtat bakom denna samhällskonstruktion som under socialdemokratisk ledning började byggas på nittonhundratrettiotalet i samband med demokratins fullständiga genomslag. Beviset på politikerväldets fullständiga maktövertagande (från tidigare makthavare som kapitalister och jordägare) var tillkomsten av 1974 års regeringsform, som var ett slags kröningsfest för politikerväldet. I 1 kap. 2 § förklarades högtidligt att politikernas huvuduppgift var att bygga det välfärdssystem som numera betraktas som en besvärlig ansamling av utmaningar.

Den fjärde maktgrupperingen består av alla dem som genom egen eller andras företagsamhet försörjer sig själva. De ska dessutom försörja det omsättningsmaximerande välfärdskomplexet. Haken är att detta med tiden blir alltmer betungande eftersom politikerväldet och framför allt välfärdsadministratörerna vill bygga ut den verksamhet som är deras försörjning och grunden för deras självaktning.

Men vad händer när havret hotar att ta slut och krubban att bli tom? Höjda skatter på dem som ändå finansierar hela välfärdsprojektet föreslår många. Jag tror inte att det går. Kapitalet och det mest avancerade näringslivets välutbildade och kompetenta arbetskraft kan alltför lätt försvinna utomlands. Politikerväldet i bemärkelsen försörjningen av några tusen ledande politiker drar så lite pengar att det möjliga bidraget till krubban av eventuella indragningar är försumbart. De stora politikerkontrollerade pengarna går till välfärdens administratörer och till dess klienter. Om det börjar knipa på allvar hos finansministern är det hos någon av dessa grupper som pengar ska hämtas, det vill säga utgiftsbudgetarna reduceras.

Den striden har redan börjat. Den kan studeras på tidningarnas debattsidor. Ska bidragen till muslimska intresseorganisationer reduceras? Ska Sida läggas ned? Är det dags att banta Skolverket, som ändå har för många onödiga medarbetare, eller ska skolbiblioteken stängas?

Min prognos är att välfärdssystemets administratörer och byråkrater kommer att gå vinnande ur budgetstriderna. Smällen kommer att tas av välfärdens klienter. Det beror på att byråkraterna är vana att tala för sin sak. De är högutbildade, kan skriva debattartiklar och har inflytelserika kollegor. Klienterna, däremot, har i allmänhet inga examina. Många är funktionella analfabeter som inte ens klarar muntlig svenska.

Därför tror jag att den svenska välfärdsstaten kommer att utvecklas till ett politikerstyrt system med imponerande bemanning av duktiga administratörer men i förlängningen helt utan de klienter som ger systemet legitimitet och existensberättigande.