Den amerikanske science fiction-författaren Ray Bradbury (bilden), en av nittonhundratalets främsta skribenter, skrev år 1953 en berättelse som då ansågs överdrivet skruvad. Jag minns själv att jag frynte på näsan. I själva verket var novellen den kanske mest profetiska som världslitteraturen någonsin levererat. Den handlar om hur ett kollektiv efter en sorts demokratiskt samråd enar sig om att avrätta en misshaglig figur bara genom att med väldig gemensam beslutsamhet hata honom till döds.

Novellen heter Monstret och förekommer i samlingen The Golden Apples of the Sun. En astronaut har i egenskap av världsupptäckare tagit sig till planeten Mars. Han är mentalt redo för att lokalbefolkningens ska vara fientligt inställd. Han beter sig försiktigt. Marsianerna är, som jag minns, i huvudsak rädda för vad främlingen ska ta sig för. Om han själv lyckats ta sig till Mars kunde man ju tänka ut hur illa det skulle kunna gå för marsianerna om rymdfararen klarade av att trumma ihop ett stort antal kollegor till anfall.

Marsborna hade ett slags telepatisk förmåga (ungefär som om alla hade haft ständigt påkopplade mobiler; en tanke som då var alltför fantastisk för att ens tänkas). De stötte och blötte och kom fram till att det säkraste var att avrätta astronauten.

Även på den punkten hade de en för jordbor okänd psykologisk metod. De förenade sina mentala energier och laddade varandra till ett ursinnigt gemensamt kraftfält. Astronauten kände att något var fel. Hans kropp sviktade. Han förstod inte vad som hände. Det fanns inget synligt angrepp, inget fysiskt våld. Hatet överflödade honom. Till slut kollapsade han och dog.

Precis detta, vad jag känner till tidigare helt obekanta psykosociala fenomen, har uppstått och utvecklats i västvärlden under detta århundrade. Jag tror det började med uppkomsten av begreppet #MeToo, en från början troligen välsinnad företeelse till skydd för trakasserade kvinnor, som dock ganska snart genom dold kommunikation mellan miljontals för det mesta kvinnliga hjärnor muterade till en andlig kraft som i åtskilliga fall har invaderat det västerländska rättssystemet.

Ian Maxwell, bror till Jeffrey Epsteins kollega Ghislaine Maxwell som dömts till tjugo års fängelse (med en tillönskan från USA:s justitieminister Bondi om att hon måtte dö där), har just skrivit en artikel i The Spectator om hur den verkliga domstol som prövar sådana som Jean-Claude Arnault, Benny Fredriksson och fru Maxwell inte är den juridiska som dömer efter lagar och noggranna undersökningar utan i stället en ogripbar, tvingande styrka som tränger in i varje por hos den västerländska existensen. Man behöver bara tänka på hur många gånger under den senaste veckan man hamnat i diskussion om Epstein och Donald Trumps eventuella inblandning.

Det fanns en oklarhet i Bradburys berättelse som numera har förtydligats. Bradbury lämnade en felande länk: förklaringen till hur det allmänna hatet förvandlas till död. Det vet vi nu. Det sker genom självmord.