En skillnad mellan förr och nu är att tidigare generationer fick ärva rätt mycket från sina föräldrar. Äldste bondsonen kunde till exempel ta över gården, inklusive maskinpark och kreatursbesättning, lagom till att han blev giftasvuxen. Föräldrarna flyttade godvilligt till en undantagsstuga eller drog sig tillbaks till övervåningen. Allt för att undvika avbrott i produktionen – vari självklart ingick att producera nya barn.

Arvet var inte bara materiellt utan inkluderade föräldrarnas färdigheter. Böndernas barn lärde sig sköta ett jordbruk, skomakarens barn lärde sig laga skor, prästens barn lärde sig kommunicera med Gud och handlarens barn lärde sig kränga varor med vinst.

Utan att fundera närmare på saken ärvde vi också en kultur, en religion, ett fosterland och en identitet. Den kanske behövde uppdateras då och då i takt med samhällsutvecklingen, men inte uppfinnas på nytt varje gång en ny generation tog över.

Slutligen ärvde många av oss en ”överlevnadsförmåga”, som gick ut på att tidigt lära sig arbeta, utstå motgångar och lita till egna resurser. Det finns åtskilliga exempel på fattiga barn som blev självförsörjande redan i 13-årsåldern och så småningom nådde höga positioner i samhället.

Sen dess har mycket förändrats. En giftasvuxen ung man idag kan inte flytta in i ett hus, stort nog för en trebarnsfamilj, såvida han inte är extremt välavlönad. Om han skuldsätter sig upp över öronen kan han möjligtvis köpa en tvårummare. Innan han får ärva sina föräldrars bostad, som kanske byggdes och betalades under rekordåren, har han troligtvis kommit upp i medelåldern och familjebildning är inte lika aktuellt. Hanif Bali, som är en klok man, menar att bostadssituationen är främsta anledningen till att så många unga svenskar tvekar att skaffa barn.

Föräldrarnas kunskaper anses heller inte lika relevanta som tidigare, och yrken som kräver gott handlag och lång träning går inte längre i arv. Vi måste ägna många år av vårt liv åt utbildning.

Den mångkultur som den äldre generationen införde 1975 fick tyvärr bieffekten att den undergrävde vår känsla för en unik svensk kultur och en nationell identitet att vara stolt över. Ungdomar uppmanades att känna skam över sin koloniala historia och gottgöra den genom att tolerera hög invandring.

En annan trend som går på tvärs mot det gamla bondesamhället, är att den äldre generationen använder sitt sparade kapital för att njuta av livet. Man vill passa på att resa, äta gott, kanske skaffa hus i Spanien där klimatet är bättre. Barnen och barnbarnen får klara sig själva. Att inrätta sitt liv så att bankkontot är precis tomt när man dör, anses av många vara tecken på visdom.

Jag har viss förståelse för visdomsaspekten, förutsatt att man bibringat barnen den sista och kanske viktigaste arvslotten; ”överlevnadsförmågan”.

Men ”den arvlösa generationen” är samtidigt den mest curlade. De var barn som aldrig fick gå ut och leka utan knäskydd och cykelhjälm. Som skjutsades till och från fotbollsträningen och eskorterades av vuxna till lekplatser där det var i princip omöjligt att skada sig. Barn som aldrig behövde arbeta eller uthärda ett hårt ord, och klarade sig genom barndomen utan ett enda skrubbsår. Kort sagt, barn som blev minimalt förberedda för att överleva i en hård och tuff värld. Att den hårda och tuffa värld som väntade dem, var ett resultat av deras egna föräldrars idealism gör det förstås extra tragiskt.

Kanske en förklaring till att så många ungdomar nuförtiden ansluter sig till rörelser, som inte bara är obegripliga – de må handla om klimat, våtmarker, djurens rätt, genus eller Hamas – utan lätt slår över till att bli fanatiska, aggressiva och apokalyptiska.

BILD: BILD: Domedagen. Målning av Hieronymus Bosch.