Ett problem med marxismen är att den aldrig, ens för njutningen att fantisera, gjort några allvarliga försök att beskriva livet i det framtida, paradisiska samhälle den avsåg att bygga. Jag skriver inga recept för framtidens soppkök, lär Marx själv ha sagt. Sedan begränsade han sig några få rader om att alla, under kommunismen, skulle leva som engelska lantjunkare, jaga på morgonen, filosofera på eftermiddagen och dricka portvin på kvällen, ungefär så i alla fall.

Underligt nog har västerlandets andra stora frälsningslära, kristendomen, inte heller kommit med något konkret om hur det paradis som Jesus ställde i utsikt skulle vara konstruerat. Du kanske invänder att jag tänker fel eftersom Jesu förlovade land skulle byggas i himmelriket efter döden. Om det kunde man inget veta. Jag inser att jag företräder en minoritet, men jag tror att Jesus faktiskt hade tänkt sig att himmelriket skulle börja redan på jorden. Det är bara att läsa vad han sa. Tänk dig själv hur det skulle bli om alla människor på allvar älskade sin nästa. Ingen brottslighet, ingen svält (ty man skulle dela med sig), människor skulle aktivt och villigt sörja för varandras lycka. Kanske blåögt resonerat av Jesus, men det måste ha varit så han menade. (Senare, när planen inte fungerade, kom Paulus med ett helt annat tonfall. Då uppträdde ”Guds tjänare” i form av en sträng överhet som ”icke bär svärdet förgäves”.)

Konsekvensen av detta är att man i brist på tydliga arkitektritningar fått bedöma frälsningslärorna efter deras manifesterade praktik, till exempel Lenins klappjakt på kulaker, Pol Pots folkmord eller de mildare experimenten på 1600-talet där jesuiter i Paraguay döpte indianer, satte dem i läger och troligen skyddade dem från portugisiska slavjägare.

Ursäkta utvikningen till Bibelns värld. Mitt ärende är att jag på jakt efter något läsvärt i mina bokhyllor nyligen hittade en mer detaljerad plan för hur det hela skulle inrättas. Författaren (bilden) hade råkat träffa sjömannen Raphael, som under sina resor kring världen hade stött på ett lyckorike, Utopia, och kunde berätta hur det var arrangerat.

Författaren ägnade ungefär hundra sidor åt att dokumentera Raphaels berättelse. Författaren, som också är filosof, visar sig i många stycken vara en vassare tänkare än både Jesus och Lenin. Han reflekterar noggrant över varifrån ett lyckorike kunde få alla de resurser som är nödvändiga för att inrätta ett överflöd för alla. Det skulle gå till på två sätt.

För det första observerar han att alla reguljära, mänskliga samhällen, alltså till skillnad från Utopia, slösade bort oändliga resurser på onödig konsumtion och på att så många människor inte arbetade med något nyttigt:

Medan om man tog alla som sysslar med icke-nödvändiga yrken, och alla som är för lata för att arbeta – var och en av dem konsumerar dubbelt så mycket av andras arbetsprodukter som producenterna själva – om man satte hela gruppen på något användbart, skulle man snart se hur få arbetstimmar om dagen som skulle räcka till att försörja alla livets nödvändigheter och bekvämligheter – till vilket du kan lägga till alla verkliga och naturliga former av njutning.

Det finns alltså ett ekonomiskt överskott så det räcker att finansiera ett lyckorike. Det gäller bara att organisera det på ett korrekt sätt.

Den andra metod varigenom tillräckligt med resurser kan mobiliseras är att öns befolkning tänker lika mycket på andra som på sig själva. Om en nybliven mamma inte har tillräckligt med mjölk ordnar förmannens fru strax en amma:

Detta utgör inget problem, för varje kvinna som har möjlighet till det kommer mer än gärna att anmäla sig frivilligt till jobbet. Du förstår, sådana barmhärtighetshandlingar beundras universellt, och barnet självt kommer alltid att betrakta henne som sin riktiga mor.

En sådan revolution i folkets tänkesätt, där man mer gläds åt tjänster för andra än egna njutningar, påminner faktiskt om vad Jesus hade tänkt sig. Det är heller ej olikt Stalins mönsterarbetare stachanoviterna, benämnda efter Alexei Stacharov som för folkhushållets skull högg fjorton gånger mer kol per arbetsskift än normen. Häpnadsväckande hur lika stora samhällstänkare ibland resonerar!

Författaren hette Thomas More och var en framstående engelsk samhällsanalytiker tillika lordkansler under Henrik VIII för snart femhundra år sedan. År 1535 lät Henrik halshugga honom för hans envisa vägran att erkänna kungens överhöghet över påven. Vid en samlad bedömning kommer man nog fram till att detta var en mer fördelaktig lösning än om More hade överlevt och fått tillfälle att i större skala iscensätta sina egna tankar om hur ett gott samhälle kunde skapas.