Idag är det den 28 februari, den dag jag brukar kalla Maria-dagen. Det var en av min mammas namnsdagar och den namnsdag som firades mest entusiastiskt när jag växte upp. Jag vet inte riktigt varför men jag gissar att det berodde på en kombination av att det var den sista vinterdagen (i alla fall i almanackan) och av att det liksom behövdes ett litet kaffekalas med tillhörande tulpaner och levande ljus efter att januari och februari lagts till handlingarna.

Den traditionen har jag behållit efter mammas död. Delvis för att mitt andranamn Marie är en form av Maria och numera står med i almanackan (om det inte ändrats igen, det gör ju det ibland) men framför allt för att jag vill minnas mamma så ofta jag bara kan. När allt kommer omkring finns det ju inte många som går upp mot ens mamma.

Min mamma var långtifrån perfekt men hon var varm och kärleksfull och hade kunnat gå i döden för sin familj. Hon gjorde det som behövde göras utan att göra någon affär av det – utan att klaga, utan att skrävla. Om det behövdes kunde hon vara vass som en rakkniv – om någon gav sig på hennes barn, till exempel – men för det mesta var hon lugn, klok och sansad.

I min mammas värld fanns ingen plats för ord som ”livspussel”. Hon skulle inte ens ha förstått innebörden. Förmodligen skulle hon ha småskrattat lite eller, om hon var på det humöret, fnyst åt alla dessa människor som tjatar om sina pussel hit och dit. Mamma var lik morfar på det sättet, han hade också för vana att fnysa åt sånt han tyckte var tramsigt och fjantigt.

För mamma var livet vad det var, helt enkelt. På gott och ont. En helhet. Och en helhet behöver man inte pussla ihop. I hennes liv var inte barnen några pusselbitar utan individer, en självklar del av tillvaron, och inga projekt som skulle passas in på rätt ställe.

Ännu nästan 13 år efter mammas bortgång saknar jag henne djupt. Jag saknar hennes värme och moderlighet men också hennes sarkastiska humor och förmåga att se klart på verkligheten.

Särskilt stark blir saknaden en sån här dag, när jag dukar kaffebordet med hennes kaffeservis, tulpaner i henne tulpanvas och starkt, nykokt kaffe i hennes gamla vissel-Johanna. Men det är bitterljuvt och numera mer ljuvt än bittert. För jag har ändå haft min mamma och aldrig behövt tvivla på hennes kärlek. Och det är jag oerhört tacksam för.

Bild: Mamma Alice Maria, en vintrig dag i början av 50-talet