På 1980-talet författade jag en skrift åt det skattetrötta Svenska Industriförbundet om vad det redan då självsäkra välfärdsindustriella komplexet skulle göra om en teoretiskt tänkbar, men i verkligheten obefintlig, regering fick för sig att strama åt anslagen.

Det är enkelt att begripa, förklarade jag i skriften. Om landstingsregionerna får dåligt med pengar och stryper anslagen till sjukvårdsapparaten så kommer sjukhusen att målmedvetet och ambitiöst hota med att försämra vården och i nästa steg faktiskt göra det.

Nämen! sa mina uppdragsgivare, som faktiskt tänkte som industriföretagare och inte kunde föreställa sig att något företag avsiktligt skulle sänka produktkvaliteten om försäljningen minskade och intäkterna avtog. Vad skulle läkarna och sjuksköterskorna ha att vinna på att försämra vården? undrade uppdragsgivarna misstroget.

Det är också enkelt att fatta, vidhöll jag. Om bara vårdapparaten tar i ordentligt så att försämringen verkligen upplevs in på bara kroppen av patienterna så kommer det att gå smärtskrik från skattebetalarna till politiken. De beslutande politiska församlingarna kommer att få ångest eftersom väljarna kan slå tillbaka mot dem. Folket får trots allt rösta. Det kommer att sluta med att politikerna plockar fram mer pengar till sjukvårdsapparaten. Har de inte mer pengar så får de låna för att kunna behålla sina taburetter.

Men så kan de väl inte göra! sa uppdragsgivarna med fortsatt klentro. Det vore ju utpressning! Men de tryckte i alla fall skriften, översatte den stolt till engelska och betalade mina fakturor så de föreställde sig nog att texten kunde göra nytta även om de för egen del inte kunde föreställa sig att skola/vård/omsorgssystemen och övriga av folket ägda myndigheter och institutioner skulle kunna bete sig så illa.

Men nu är vi där. Den samlade välfärdsapparaten har genom åren gradvis skärpt tonen. Troligen övar de sig inför hotet om åtstramningar. Regeringen i dagarna, tvärtemot budgetlagarna, aviserat att den tänker låna runt tre procent av BNP. Det beror, säger jag, på att den inte kan förmå de existerande offentliga apparaterna att godvilligt spara när det behövs mer till försvaret.

Det grövsta hot från välfärdsapparaten som jag hittills sett kom häromdagen i form av en debattartikel i Dagens Nyheter (var annars?). Den var undertecknad av 87 barnmorskor, sjuksköterskor och undersköterskor i Malmö. Redan i rubriken förklarade de att de tänkte byta mjukt toapapper för bebisarna mot hårt. (”På vårt BB torkar vi ditt barns med det sträva pappret”.)

Nu tror jag inte riktigt på att de 87 barnavårdarna har fått ihop det rätt välformulerade och övertygande hotet på egen hand. Snarare har det väl skrivits av en PR-byrå på uppdrag av något berört fack men, för all del, jag ska inte förneka att vanliga människor kan samla sig till stordåd om de tror att de skulle kunna förlora förmåner eller till och med jobbet:

Vi vill gå rakt på själva kärnan: livets början. Vi vill peka på vad som sker på BB, platsen där de flesta familjer tillbringar sina första sköra ögonblick… Först försvann fruktkorgen, sedan frukostbullarna. Till utbildningsdagarna försvann lunchen och även externa föreläsare… Sedan kom de stora förändringarna. Barnmorskestudenter som fått stipendier till att praktisera utomlands över sommaren har nekats tjänstledighet. Servicevärdar som ansvarar för matservering och städ har plockats bort på kvällarna, vilket leder till att undersköterskor, en skyddad yrkestitel, tvingas sköta köket i stället för att utföra omvårdnadsuppgifter.

Barnskötarna är noga med att framhålla att de själva är offer för politikernas snålhet. (”Det här leder till att man antingen drabbas av etisk stress, där man tvingas att ge vård man inte kan stå för, pushar sig själv till gränsen och drabbas av utmattning.”) Men oavsett den sceniska gestaltningen av dramat är budskapet glasklart: konsekvenserna kommer att drabba dina spädbarn och BB-personalen kommer att hjälpa till så att det känns. Till och med amningen ska på något vis begränsas om inte mer pengar kommer:

Det är inte bara barnafödandet som minskar, utan även amningen. I Region Skånes amningsstrategi framkommer det att amningen minskar i Skåne – trots de positiva fördelarna som den utgör för folkhälsan. De insatser som föreslås går ut på att stärka, skydda och främja amningen genom att bland annat stärka vårdpersonalens amningskompetens. I praktiken är amningsstöd ett hantverk som kräver fortbildning, erfarenhet, tid, tålamod och lyhördhet. Dessa är kvaliteter som inte får plats i den åtstramade vården som vi nu tvingas ge.

Utan anslag ingen amning, utan amning barn som svälter.