I förra månaden gav finansminister Svantesson Statskontoret det trosvissa och äppelkindade uppdraget att kartlägga de administrativa kostnaderna i staten. Det går inte, ska jag tala om. Det beror på att man inte vet vad som är administrativa kostnader. Det är ungefär som om staten på sjuttonhundratalet tillsatt en kommission för att äntligen få ett korrekt svar på frågan om Gud finns. Svantesson tror att hon ska få ett uttömmande svar till den fjärde december i år.

För några veckor sedan grälade jag om detta med min portugisiskalärarinna i Rio de Janeiro. För hennes del var saken epistemologiskt fullt utredd och klar. Å ena sidan måste vi ha regler ”för annars skulle vi ju inte ens veta vad klockan är eller på vilken sida av gatan man ska köra”. Å andra sidan fick det inte bli byråkratiskt tungrott.

Tillsammans med framlidne Arne Granholm skrev jag min första bok om byråkrati för snart femtio år sedan. Den gavs ut av Statskontoret. Vårt budskap var att det inte går att entydigt skilja på regler och byråkrati. De är skapade av samma materia.

Tänk dig att du har en sjötomt och vill bygga en brygga, sa jag till portugisiskalärarinnan. Det är ju det jag säger, svarade hon, det kan ju inte tillåtas hur som helst, då måste du ha tillstånd enligt ett etablerat regelverk. Kanske det, sa jag, men efter ett tag tröttnar de granskande tjänstemännen på det tandlösa regelverket kring bryggor. De håller internseminarier om hur de ska utveckla sin verksamhet och kommer fram till att bryggbyggare bör ta mer ekologiska och estetiska hänsyn. Därför bör bryggbyggen först godkännas av specialiserade arkitekter. Trappstegen som går ned i vattnet måste enligt försiktighetsprincipen göras halkfri för badarnas skull.

Förstår du, sa jag till portugiskafröken, det är ingen skillnad mellan regler och byråkrati. Det är bara tyckande som kan ge en betraktare uppfattningen att det går distinkta skiljelinjer mellan nyttiga regler och besvärande byråkrati. Det som för den ene är en angelägen regel framstår lätt för den andre som ett stycke outhärdlig byråkrati.

Om vi går igenom regelverk efter regelverk och bedömer varje paragraf med det tämligen oförvillade förståndet hos en ansvarskännande och skattebetalande medborgare så tror jag, i varje fall på prov tills någon övertygar mig om att jag har fel, att i alla fall hälften av hälften av paragraferna skulle kunna slopas eftersom de skapar mer krångel än nytta.

Jag har två argument för detta. Det första är att alla mätningar av antalet existerande regler och deras utveckling som genomförts under det senaste seklet visar på att det stadigt blivit fler regler och minskande produktion (vilket kompenseras med anslagshöjningar). I min och Arne Granholms studie visade det sig till exempel att arbetsbördan, mätt som inkomna ansökningar, på Patentavdelningen på Patent- och Registreringsverket mellan 1971 och 1979 sjönk med 24 procent medan produktionsvolymen, mätt som avgjorda ansökningar, sjönk med 42 procent. Var man än söker i den offentliga förvaltningen hittar man samma mönster (påstår jag även om jag möjligen kan tänka mig att det finns enstaka undantag).

Ännu mer befäst i mina antibyråkratiska föreställningar blev jag i början på nittiotalet, när jag tillsammans med Anders Röttorp och några andra decentraliseringsivrare, skrev en bok om hur kommunerna kunde bli mer självständiga. Vi studerade läroplanen för grundskolan (Lgr 80) och fann att man borde ta bort ungefär hundra av regelverkets hundratjugo sidor. Bara som ett exempel.

Det hela är i huvudsak en maktfråga som inte avgörs genom utredningar utan genom någon form av våld, till exempel den betvingande kraften av en demokratisk folkomröstning.