Igår skrev tre ledande kristdemokratiska politiker med partiledaren Busch i spetsen en möjligen intressant debattartikel i Dagens Nyheter. Temat är som så ofta när ansvariga politiker uttalar sig att ”vi har varit naiva”. Den här gången har den nyupptäckta naiviteten bestått i att Sverige genom åren av blåögd invandrarvänlighet har släppt in alldeles för många islamister som nu hotar det svenska samhället. Problemet är särskilt Muslimska brödraskapet som nu bör hamna på EU:s terrorlista och omfattas av EU:sanktioner. (Med sanktioner menas att en terrorlistad person får sina tillgångar frusna och förbjuds att resa in i EU och att göra ekonomiska transaktioner.)

Närmare bestämt skriver kristdemokraterna så här:

Brödraskapet infiltrerar strategiskt föreningar, studieförbund, trossamfund och skolor i syfte att framstå som ett vanligt civilsamhällesnätverk, med det verkliga motivet att utnyttja demokratins egna institutioner och verktyg mot densamma. Ett tillitssamhälle som det svenska är särskilt sårbart för den här sortens angrepp.

Frågan ger mig som så många gånger tidigare myror i huvudet. Å ena sidan är det troligen löftesrikt att tre inflytelserika politiker inte automatiskt, på det välkända svenska sättet, välkomnar alla slags invandrare utan inser att Sverige måste sålla bland migranterna. Å den andra sidan förefaller dessa kristdemokraters sållningsprinciper ganska osäkra. De vill sätta dit islamister definierade som medlemmar av Muslimska brödraskapet. Inte mig emot, men räcker det?

Det finns en vanlig men obevisad tankefigur bakom de tre kristdemokraternas resonemang. Den föreställningen är att det går en avgörande ideologiskt och politisk klyfta mellan brödraskapare, som är onda, och alla andra muslimer, som jobbar, betalar skatt och vill bli integrerade.

Kan det vara så? Måste man inte, i egenskap av nyfiken, skeptisk och neutral betraktare, tills man vet bättre, utgå från att alla representanter för en viss kulturkrets är ungefär likadana? När det gäller muslimer skulle jag exempelvis tro att alla som då och då besöker moskéer har med svenska mått extrema åsikter vare sig de är brödraskapare eller inte. Men jag kan ha fel. Som vanligt vet vi inte. Chat.gpt sammanfattar forskningsläget så här:

Direkta, representativa undersökningar av muslimers egna politiska och religiösa åsikter i Sverige finns i mycket begränsad omfattning. Det finns ingen stor, offentlig studie som med exakta siffror visar hur många muslimer i Sverige som stödjer t.ex. sharialagar, politisk islamism eller våldsam extremism.

Vad vi således vet är att vi inte vet. Det är ett otillfredsställande utgångsläge för en seriös diskussion av den angelägna diskussion som de tre kristdemokraterna kanske vill inleda. Hur kommer det sig att den närmast berörda myndigheten, som borde vara Brottsförebyggande rådet Brå, inte undersökt en så viktig sak? En kommande insikt bland ansvariga politiker bör vara att de varit naiva eftersom de inte besvärat sig med att begära kunskapsinhämtning i en fråga av stor betydelse för nationen. Än har vi bara nuddat ytan av det hav av naiviteter som det återstår för våra politiker att upptäcka.