Sverige är efter målfoto troligen det mest Trump- och USA-fientliga landet i Europa. Men de övriga ligger tätt inpå. Alla europeiska tår känner sig trampade på. Det startade på allvar med den amerikanske vice-presidenten J. D. Vances utskällning av de europiska ledarna vid förra årets säkerhetskonferens i München. Det fortsatt med utrikesminister Marco Rubios betydligt mildare tilltufsning häromdagen.

Men Europa anser sig fortfarande kränkt. Det behövs, tycker de europeiska eliterna, fler ursäkter och mer hjärtats förkrosselse från USA:s sida. Visserligen är Svenska Dagbladets kommentator ganska balanserad men uppfattningen att Europa har blivit förnärmat lyser igenom:

Rubios budskap togs å ena sidan emot med en slags lättnadens suck. Europa behöver fortfarande USA militärt och en nedtrappning av situationen tas tacksamt emot.

Å andra sidan räcker det inte att den amerikanske utrikesministern smörar i ett tal. Det ska mycket till för att nå försoning och återuppbygga det transatlantiska förtroende som rivits ner det senaste året.

Dagens Nyheters kommentator är så förnärmad att han måste påminna om amerikanska felsteg sedan 1600-talet:

Därför var det följdriktigt att han [Rubio] inte sade ett ord om USA:s mörka arv: utrotningen av miljoner av Amerikas ursprungsinvånare och den transatlantiska slavhandeln och slavsystemet i USA – grundbultar för koloniseringen och utvecklingen av den nya världen.

Men finns det inte ett allvarligt fel i de europeiska, och då inte bara de svenska, reaktionerna på amerikanernas tal? Europa tycks se det hela som ett slags politisk tevedebatt där det gäller att komma med de slagkraftigaste argumenten varvid de mycket väl kan ge sig hän åt sårade känslor om det hjälper för resonemanget.

Det är emellertid inte tevedebatt det handlar om. Det rör sig i stället om en till stor del befogad (och självintresserad) amerikansk oro för att Europa ska bli en betydelselös och egenrättfärdig ekonomisk dvärg som stryper sig själv med sitt PK-tänkande och sina välfärdsambitioner.

Vår farhåga borde i första hand inte vara att USA förolämpar oss utan att Europa, kanske särskilt Sverige, tillbakabildas av lojhet grundad i föreställningen att vår grötmyndiga politik kan lösa alla problem med mer offentliga utgifter och fler lagar och regler. Det vore kort sagt klokt, tror jag, att lyssna på vad amerikanerna säger utan att visa oss förorättade. Det kan ju, i varje fall till en viss del, vara som de säger, nämligen att de uppfattar sig som välvilliga vänner som ogillar att se oss göra bort oss.

Ty de fel som amerikanerna tillvitar oss är till stor desamma som brukar bekymra eftertänksamma européer, till exempel hoten mot yttrandefriheten, den organiserade utfulningen av möjligen vanartiga men demokratiska populistpartier, den i stort sett okontrollerade invandringen, överdriven tro på internationella organisationer (antagligen menas FN-familjen), klimatkulten, bristande social sammanhållning samt överdrivet militärt beroende av USA med mera.

Själv blir jag mest orolig över att våra ledare avvisar amerikanska initiativ, om än klumpiga, vars syfte är att resonera om svåra gemensamma problem som vi – åtminstone vi svenskar – så uppenbart har svårt att klara på egen hand.