För snart femtio år sedan, åtskilliga år efter studenten, beslöt jag att lära mig mer om den svenska historien. Visserligen hade jag med framgång studerat historia på det ansedda stockholmsläroverket Södra latin, men uppriktigt sagt var det inte heller på den tiden så mycket bevänt med historieundervisningen. Jag kunde inte mycket mer om svensk historia än vilken invandrare som helst om det hade funnits någon.

Mina förnyade historiestudier gick till på det sättet att jag köpte något dussintal historieböcker och läste lite oorganiserat här och där för att se om jag kunde komma på något intressant. Och det kunde jag. Jag upptäckte inte mindre än två intressanta saker, visserligen banala kan en historieprofessor tycka, men ändå betydelsefulla för mig.

Min första upptäckt var att landets olika historiker gjorde ungefär samma indelning av de historiska epokerna sedan Birger Jarls tid vid mitten av 1200-talet. Att det alltså finns något av konsensus om hur 750 års svensk historia varit konstruerad tycker jag är anmärkningsvärt. Eftersom historia normalt skrivs i ett klass- eller intresseperspektiv måste enhetligheten i historieskrivningen och epokbenämningen vara ett tecken på något som vi redan visste, nämligen att vi aldrig har haft stora klasskillnader i Sverige, ej heller många bondeuppror.

Den andra upptäckt är mer förbryllande. Den är att historikerna vid slutet av 1980-talet inte hade skapat någon träffande benämning på den innevarande historiska epoken.

I den bok som jag skrev efter min forskning, På spaning efter Moder Sveas själ, återgav jag historikernas konsensusåtergivning av följden av historiska epoker från tolvhundratalet fram till vår tid på följande sätt : Folkungatiden, Stormannatiden, Kalmarunionen, Sturetiden, Vasatiden, Stormaktstiden, Det karolinska enväldet, Frihetstiden, Nationsbygget, Industrialismen.

Men vår tid, då? Vad hette den? Hos de sakkunniga hittade jag bara otydliga benämningar som Marschen mot välfärdssamhället och Folkhemstiden för den epok som började någon gång på nittonhundratrettiotalet.

För mig var det en otillfredsställande ordning eftersom den långa marschen mot välfärdssamhället redan på åttiotalet kändes avslutad och folkhemmet alldeles nattståndet. Jag noterade att de flesta av de tio epokerna var uppkallade efter periodens främsta makthavare. Därför, tänkte jag, borde man göra samma sak nu. För att identifiera den främste makthavaren letade jag efter det enskilda intresse som kontrollerade den största delen av bruttonationalprodukten. Det var inte kapitalisterna, som många fortfarande trodde, utan politikerna. De tog femtio procent av BNP. Om någon annan än politikerna varit främsta makthavare hade han aldrig tillåtit politikerna att ta så mycket. Jag döpte därför vår epok till Politikerväldet.

Nu kommer det stora mysteriet. I den officiösa tolkningen av svensk historia som den framlagts av moderna historiker finns det fortfarande inget namn på vår historiska epok. Den snabbaste och mest träffsäkra informationskällan avseende sådana frågor är ChatGPT. Jag frågade honom om vår tids vedertagna titel. Han menade att gängse namn skulle kunna vara Efterfolkhemstiden, Post-folkhemstiden eller den Globaliserings- och Neoliberala eran (sedan mumlade han för sig själv i någon minut och skickade vinjettbilden).

Jag tyckte först att det är ett tecken på intellektuell svaghet hos svenska historiker och andra samhällsintresserade att inte besvära sig med att finna ett namn åt vår epok och därmed återinskriva Sverige i historien. Kan de inte uppfinna något själva har jag redan mutat in begreppet Politikerväldet. Det är fritt tillgängligt att använda och det säger mer än alla alternativ.

Sedan insåg jag att det officiella Sveriges ovilja att använda detta självklara uttryck beror på att inga makthavare gillar att utpeka sig själva som makthavare. Liksom Minervas uggla lyfter historieskrivningen och skaffar sig perspektiv först i skymningen när den dag som ska skildras redan förrunnit.