De som uttalar sig med reservationer kring två närbesläktade sociala företeelser, nämligen u-landsbiståndet och det inhemska välfärdssystemet, blir oftast betraktade som snåljåpar eller rasister, kanske båda. I allmänhet ligger det något i sådana anklagelser, ty det har så länge jag minns aldrig anförts några vassare argument mot biståndet än att olika afrikanska hövdingar stjäl pengarna och sätter in dem på nummerkonton i Zürich eller mot välfärdssystemet att det kostar för mycket och gör klienterna lata.

Eftersom jag i mer än ett halvt sekel uttalat mig nedvärderande om både biståndet och den inhemska socialhjälpen har jag länge blivit kallad för både ogenerös människofiende och rasist. Att på det sätt bli illa betraktad, vilket du av egna erfarenheter eller med fantasins hjälp eventuellt redan känner till, är plågsamt. Det är för att hitta för mig själv uthärdliga förklaringar till vad som för andra kan framstå som andliga defekter som jag oavbrutet ältar om bistånd och välfärd eller, med en klatschig paroll, alla sorters anslagsfinansierad byråkrati.

Jag har sedermera hittat huvudförklaringen. Den är att verksamheten är skadlig, inte i huvudsak för dem som betalar utan för dem som normalt betraktas som förmånstagare. Den fulla betydelsen av detta slog mig i början av min karriär som biståndsbyråkrat. Jag satt i baren på andra våningen i en Boeing 747:a på väg till Indien för att för svenska skattebetalares pengar göra något gott för indierna. En luttrad medlem av vår delegation, cynisk i förtid, sträckte leende på sig, smuttade på sin dry martini och utbrast: ”Tänk, nu begriper jag äntligen varför det är så viktigt med u-landsbistånd”.

Den upplevelsen ledde inte omedelbart till att jag bytte karriär ty biståndet hade fortfarande flera år av goda löner, ibland skattefria, spännande utlandsvistelser, social respekt och andra förmåner att erbjuda mig. Men den övertygelse som gradvis formulerade sig i min skalle var att verksamheten inte var till för mottagarna utan för oss administratörer. Mottagarna var bara ett fikonlöv som vi biståndsbyråkrater behövde för att urskulda oss.

När jag insett detta hamnade jag i andligt beråd. Hur var det möjligt, undrade jag, att världens bästa och mest demokratiska land, det vill säga Sverige, ägnade sig åt den sortens ekonomiska lurendrejeri mot skattebetalarna? Jag intalade mig att det berodde på att de nationella och demokratiska motkrafter som förhindrade inhemskt underslev saknade kontakt med verkligheten eftersom verkligheten låg i Afrika vilket var långt bort.

Efter något år blev jag organisationskonsult med olika svenska myndigheter som kunder. Då drabbade mig insikten som ett klubbslag i huvudet att biståndets organisationslogik var densamma inom den svenska socialförvaltningen som inom den internationella hjälpverksamheten. På ytan påstod man sig hjälpa de svaga men i själva verket handlade det om att välutbildade och intelligenta byråkrater skulle säkra goda löner och befrämja sina karriärer.

Då förstod jag också politikernas roll. De chefade över verksamheten och såg till att vi fick våra växande budgetar. Vi betalade tillbaka genom att förklara vilken nytta politikerna gjorde genom att ge oss pengar, ty klienterna var så svaga människor, ju svagare desto bättre för våra ändamål, och att det var en godhetsgärning av politikerna och oss att stå dem bi på skattebetalarnas bekostnad. Det var helt enkelt, om jag får vara vulgär, ett utsugarsystem som jäste av egenförklarad godhet.

Vid behov kan administratörerna i samarbete med politikerna tillverka eller förstärka existerande svaghet för att få skäl till ytterligare omsättningsmaximering. Därför uppfinns ständigt nya neuropsykiatriska diagnoser. Svenska lärare berövas all auktoritet för att skolklasserna ska bli oregerliga och mer personal behöva anställas.

Även klienterna lärde sig så småningom att missbruka systemet genom att inte ens försöka att på egen hand bekämpa sina lidanden samt att fuska med blanketterna.

På det viset hade vi skapat två likformiga, tresidiga maktapparater: politiker, byråkratadministratörer och klienter där klienterna bodde än här, än där, till exempel i Vivalla eller i Dar es Salaam. Alla med ett gemensamt, självförstärkande intresse av en större gemensam budget för att i samarbete öka mängden godhet i världen.