Vi skattebetalande och ansvarskännande medborgare har naturligtvis anledning att med Bitte Assarmo, som igår skrev här om ”Somali-gate”, alltså det av somalier i Minnesota drivna bedrägeriet mot välfärdsstatens stora satsningar till stöd för autismdiagnosticerade barn och ungdomar, bli rättmätigt upprörda, särskilt vi som inte tror så mycket varken på somalier eller välfärdsstaten.
Men vi har också anledning att fördjupa oss i svindelns konstruktion för att ana dess djup. Då visar det sig att bluffen inte bara handlar om ohederliga, roffande och troligtvis illiterata afrikaner utan också om en mer omfattande och underligt nog i många kretsar respekterad syssla.
I kort sammanfattning ser vi här autismavdelningen av det välfärdsindustriella komplexet, med tre slags intressenter, i aktion: politikerväldet som, oavsett partitillhörighet, vill ha röster från autismintressenter; de i varje fall påstått autismdrabbade sjukdomsoffren; samt kollektivet av vårdare, autismläkare, autismpsykiatriker och autismforskare och myndighetspersoner. Det enda man egentligen behöver veta om denna triad är att dess medlemmar har ett gemensamt mål, nämligen att autismen ska bli en allt vanligare diagnos som drar till sig allt fler intressenter och beviljas allt större välfärdsanslag.
”I början av 2000-talet var autismdiagnoser sällsynta, men sedan dess har utvecklingen tagit fart”, skriver tidningen Psykolog. ”Studier visar ökad prevalens över hela världen.”
För någon månad sedan uppmärksammade The Wall Street Journals skribent Allysia Finley företeelsen, som visar sig sprida sig som en präriebrand över hela USA.
Diagnosen av autism bland barn har mer än tredubblats under de senaste 15 åren. En anledning, som Minnesotas välfärdsskandal blottlägger med chockerande detaljer, är Medicaid-bedrägeri och missbruk.
Medicaid betalar vårdgivare stora summor för att diagnostisera och behandla barn med autism – ibland tiotusentals dollar i månaden för ett enda barn. Ändå kontrollerar delstaterna sällan att barn som diagnostiseras faktiskt uppfyller de medicinska kriterierna för sjukdomen… Vårdgivarna mutar ofta föräldrar genom att betala dem månatliga summor på upp till 1 500 dollar per barn.
Resultatet: Barn som täcks av Medicaid eller det statliga barnsjukförsäkringsprogrammet löper 2,5 gånger större risk som de med privat försäkring att få autismdiagnosen. Många låginkomstbarn kallas autistiska enbart för att de har beteende- eller utvecklingsproblem.
Autismbeteendetjänster ”utgör en av de snabbast växande vårdsektorerna i USA,” noterade Massachusetts Office of the Inspector General förra året i en revision av delstatens Medicaid-program.
Av ChatGPT framgår att autismen [liksom de övriga välfärdsbranscherna; PE:s anmärkning] är en framtidsbransch i stark tillväxt. Men sjukdomens tilltagande betydelse tycks inte bero på någon biologisk spridning utan snarare på diagnosglidning och andra sociala fenomen:
Varför har diagnoser ökat?
Gemensamma faktorer i både Sverige och USA:
- Breddade diagnostiska kriterier:
– DSM-5 och modern ICD-klassifikation gör det möjligt att inkludera många fler profiler av autistiskt beteende än tidigare. PMC - Ökad medvetenhet hos vårdpersonal och allmänhet:
– Bättre kunskap och screening leder till fler utredningar och fler diagnoser. Göteborgs universitet - Identifiering av autism hos fler grupper:
– Särskilt i flickor och kvinnor, där autism tidigare var underdiagnostiserad. SVT Nyheter - Förändrade diagnosmetoder:
– Tidigare var diagnos ofta för barn med tydliga och starka symptom; idag kan även personer med subtilare symptom ses som autism. Psykologtidningen
🔎 Forskning är tydlig: ökningen speglar diagnostikens utveckling och sociala faktorer snarare än ett bevis på att autism faktiskt har blivit mycket vanligare som biologiskt fenomen.
I en värld som domineras av politikerväldets välfärdskomplextänkande upphävs förhållanden som man trodde vara bergfasta. Man vet inte ens om man är sjuk eller frisk. Det kan bero på vad en viss regionanställd byråkrat med medicinsk utbildning, läkare eller psykiatriker till exempel, som råkar ha sin inkomst eller sina forskningsanslag knutna till prevalensen av en viss diagnos, finner ligga i hans intresse. Diagnoserna anpassas inte längre i första hand efter patientsymtom och andra medicinska variabler utan efter olika inblandade sociala grupperingars egenintressen.
Och detta gäller naturligtvis inte bara autism, utan alla de förtretligheter som människan kan drabbas av.
DET GODA SAMHÄLLET 