Efter julhelgens fruktansvärda mord på två kvinnor skriks det åter om ”mäns våld mot kvinnor”. Men det här besinningslösa våldet handlar inte om män rent generellt. Det handlar om vissa män som är sjuka i huvudet – och om ett samhällssystem byggt på kvinnlig mjukhet och missriktade moderskänslor.

Det handlar med andra ord om kvinnors våld mot kvinnor.

Fallet där en 26-årig man som tagit sig ett kvinnligt förnamn (och som, ska tilläggas har blivit omhuldad som en dyrbar liten juvel av samhället sedan han försökte kidnappa och mörda en 11-åring för några år sedan) mördade en kvinna i Rönninge är särskilt skruvat och vedervärdigt – inte minst för att han njutit livets sötebrödsdagar när han istället skulle ha hållits inlåst. Om rättsväsendet inte varit så perverterat av jolm-liberalism hade kvinnan i Rönninge med största sannolikhet levt idag.

Bara några dagar innan de brutala morden ägde rum satt den fisförnäme ”stjärnadvokaten” Johan Eriksson och bröstade upp sig i DN och förklarade att ett samhälle som låser in människor minsann inte är ett trevligt samhälle.

Inte för honom och hans kollegor, nej. De tjänar ju grova pengar på att kriminella element rör sig ute i samhället och begår brott. Ju fler galningar ute i det offentliga rummet och ju fler vidriga dåd de begår, desto mer pengar åt dem som har brott som sin främsta inkomstkälla.

Jag skulle dock gissa att de familjer, vars julhelg trasats sönder av människor som gynnats av just denna arroganta och människofientliga samhällssyn skulle ha fått en betydligt bättre jul om vi hade låst in dårar som Robin ”Vilma” Andersson. Helst på livstid – och allra helst i en mörk cell på vatten och bröd.

”Men hårdare straff hjälper inte… snyft, snyft…”

Hur länge ska vi behöva lyssna på sådant skitprat? Det är ju rena lögnen dessutom, för hårdare straff hjälper visst. Hårdare straff hjälper offren och deras anhöriga, som slipper se sina plågoandar ute på gatorna efter några fjuttiga år. Hårdare straff hjälper också de potentiella offer som kanske slipper misshandlas, våldtas och mördas om sådana som sadisten Andersson hålls bakom lås och bom.

Hårdare straff hjälper dessutom eftersom det sänder ut signalen till hederligt folk att det samhälle de betalar skatt till faktiskt bryr sig om deras väl och ve.

De som snyftande tuggar på om att hårda straff inte hjälper bryr sig med andra ord inte ett skvatt om människor som blir offer. De bryr sig bara om kriminella.

Nu sitter de där, samma patrask som brukar lägga huvudet på sned och tala om medmänsklighet och omsorg, och rapar fram floskler om ”mäns våld mot kvinnor” – när sanningen är att det handlar om kvinnors våld mot kvinnor. Samhället ser ut som det gör för att de starka, rättfärdiga männen osynliggörs – av ett alltmer feminiserat samhälle.

Richard Sörman, politisk kommentator på Riks och stundom även krönikör här på DGS, skriver lysande om detta i en ledare på Riks. Han skriver bland annat att

”män i alla tider hanterat våldsamma män med hjälp av lagar, regler, gränser och repression. Systemet har aldrig varit perfekt. Maktens och överhetens män kom lättare undan eller kunde i värsta fall själva agera som våldsverkare.”

och fortsätter:

”I vår tid har många män upplevt att de inte har tillåtits ta det här ansvaret längre. För kriminalpolitiken skulle ju vara human. Den skulle inte syfta till att straffa brottslingar, eller att inkapacitera människor.”

Hela texten finns att läsa här – så gör det: Läs den! För han har helt rätt. Det är kvinnornas inträde på den arena, där män tidigare handskats med brott och straff, som har förstört det här landet – det är den feminint mjuka och känslosamma lagstiftningen som gör att kvinnor faller för offer för män.

Som sagt: Det handlar om kvinnors våld mot kvinnor.

Bild: Skärmdump Riks