Singapore är ett slags stadsstat belägen på ett antal öar med broförbindelse till Malaysia. Denna nation är så liten – något mer än hälften så stor som Öland, Sveriges minsta landskap, och med sex miljoner invånare varav sjuttio procent är kineser – att man knappt hade upptäckt den om det inte fanns särskilda anledningar (och då menar jag inte drinken Singapore sling som uppfanns år 1915 på Raffles Hotel och fortfarande serveras där).

Min särskilda anledning att uppmärksamma Singapore är att jag för ungefär fyrtio år sedan hamnade där tillsammans med en ovanligt välklädd svensk som svischade förbi Singapore för ett möte med sin skräddare Steven Low. Ett förstklassigt hantverk, skröt den välklädde, perfekt passform, snygga sömmar och lyxigt foder. Till lägre pris än bra svensk konfektion.

Jag hängde förstås med till Stevens butik och hade strax beställt en dubbelknäppt, brun flanellkostym som var klar för en första provning två dagar senare. Efter den tredje provningen satt den som en smäck. Steven har sedan dess haft alla mina tidvis uppdaterade mått, mest ändringar i midjan får jag erkänna, och jag har låtit honom göra alla kläder som skräddare gör bättre än maskiner.

Du anar inte hur praktiskt detta är. Jag får för mig att jag ska ha ett par gula manchesterbyxor och Steven skickar mig ett halvdussin tygprover att välja mellan och efter tio dagar kommer de nya byxorna på posten, fortfarande avsevärt billigare än i Sverige.

Jag inte anlitat Steven på några år, men i julas beställde jag ett par varma vinterbyxor. Jag skickade beställningsmejlet på juldagen och räknade inte med någon reaktion förrän efter helgerna eftersom juldagen är officiell högtid i Singapore. Men redan efter några timmar fick jag förslag på ett dussin olika slags tyg. Alltså arbetar man i Singapore även på den statligt stadgade julledigheten. Det är serviceanda som kan tyckas gränsa till inställsamhet. Men det är bra för kunderna. Samma logik ligger bakom Stevens namn. På riktigt heter han något kinesiskt men det namnet har han bytt till något som är enklare för kunderna. Det är som om svenska invandrare bytte namn från Muhammed till Anders för att visa sin anpassningsvilja.

Just detta exempel på extraordinärt ledighetsarbete har kanske ingen allmän relevans, men det måste finnas en förklaring till att Singapores BNP per capita var lite lägre än Sveriges vid den tidpunkt när jag började köpa kavajer av Steven men nu, några decennier senare, har stigit till det dubbla. Förklaringen är nog mycket enklare än man tror. Det behövs inga skarpa akademiska experter för att utreda. Singaporianerna är flitiga och serviceorienterade och gör så fina jobb att man gärna vill komma tillbaka och köpa mer.

Men nu har det tråkigt nog visat sig att det inte är bara Singapores per capita-inkomster som stigit, utan också prisernas på deras byxor. Steven sa att han inte höjt sina priser men för mig blev fakturan trots det en chock. Det visar sig att Singaporedollarn stigit med en tredjedel i värde sedan sist och det märks för mig. Det blir nog inga fler kostymer från Steven.

Det känns lite vemodigt att tillhöra en kulturkrets som en gång styrt världen och drivit Raffles Hotel, men numera inte längre har råd att köpa byxor i ett före detta u-land.