Det finns troligen inga rättssystem, juridiska principer eller internationella överenskommelser enligt vilka lagstiftare kan fatta beslut vars innebörd de själva inte kan förklara eller ens begriper. Men så är det med EU:s sedan några veckor fastställda – eller kanske inte precis fastställda, utan snarare principbeslutade eller kanske ännu mer exakt ”med viss framtida juridisk verkan möjligen föreslagna” – regler för koldioxidutsläpp från nya bilar och lätta lastbilar från och med år 2035. Dessa tills vidare obeslutade regler ska således börja tillämpas om nio år vare sig Europakommissionen vet vad den har bestämt, i den mån den orkat sig fram till någon bestämmelse alls, eller inte. Och bilindustrin som arbetar med lång framförhållning – ”ofta 3 – 10 år eller mer” enligt ChatGPT – får famla i blindo.

År 1994 bad den svenska regeringen, genom en rådgivande folkomröstning, mig om råd angående en möjlig svensk medlemsansökan till den europeiska gemenskapen. (Tja, en civil europeisk gemenskap där Sverige ingick fanns förstås redan sedan hundratals år, men nu handlade det om att en förening i Bryssel som hade upphöjt sig själv till helheten, alltså den Europeiska Gemenskapen, allt analogt med att den svenska staten uppgraderat sig själv till Samhället och transport- och sjukvårdsorganisationen landstinget befordrat sig själv till Regionen, ville knyta mig närmare till sitt bröst.) Kanske var jag smickrad för att Bryssel frågade, kanske var min misstänksamhet mot svenska politiker, som redan engagerats för Bryssels sak, ännu otillräckligt utvecklad. I vilket fall som helst gjorde jag som de ville. Det har jag med tilltagande eftertryck kommit att ångra. Det visar sig att Bryssel kan hitta på vad som helst utan att jag har något inflytande alls. Men detta är bara en personlig utvikning i anslutning till det aktuella koldioxidärendet.

Förbudet mot försäljning av koldioxidutsläppande fordon skulle alltså, som du vet, börjat gälla från 2035. Men eftersom Europas tilltänkta bilköpare inte gillar tanken på att köpa helelektriska bilar och eftersom den europeiska bilindustrin, vars intressen Bryssel inte särskilt respekterar, på det hela taget skulle förintas om Gemenskapen, för vilken det visade sig att bilisterna inte riktigt räknas, fick sin vilja igenom så drog Gemenskapen öronen åt sig. Den begrep till slut att den stod inför ett existentiellt hot. Européernas gryende motvilja mot Gemenskapen kunde driva dem att hos sina nationella politiker kräva utträde.

Något skedde för ungefär tio dagar sedan som verkar ha drivit Gemenskapen till panik. Den insåg att den inte utan risk för sin framtida stabilitet skulle kunna framhärda i sina gamla beslut om fossilfrihet, vilket här betyder helelektricitetsobligatorium, för nya bilar efter 2035. Man kan tänka sig att det var den tyska bilindustrin och kansler Merz som till slut valde att ryta till. Gemenskapen hade ingen plan B. I stället föreslog den en utväg som inte är någon utväg eftersom man inte kan tolka den men som ändå ger intrycket att Gemenskapen visat kompromissvilja i vad som i verkligheten är en strid mellan medborgarna och den synnerligen indirekt tillsatta och därmed, i demokratins perspektiv, ganska illegitima Gemenskapen.

Det tilltänkta förbudet mot fossilfordon upphävdes. Det såg ut som en framgång för det bilägande folket. Men en nästan lika drakonisk regel tillkom. Förslaget till förbud mot delvis fossildrivna fordon betyder att alla varje år från 2035 nyregistrerade bilar i genomsnitt bara får släppa ut tio procent så mycket koldioxid som alla nyregistrerade bilar gjorde under ett tidigare jämförelseår.

Som vanligt ligger djävulen i detaljerna. Detta beslut eller denna föreslagna idé kan betyda vad som helst beroende på hur jämförelseåret fastställs, något som tills vidare är oklart. Om genomsnittsutsläppen för 2035 års nya bilar ska vara tio procent av motsvarande för 1950 års bilar eller för 2024 års bilar spelar stor roll. Ju tidigare man lägger jämförelseåret, desto bättre för Volkswagen (och desto sämre för lydiga, delägda svenska företag som Polestar).

I detta perspektiv verkar förbudet inte alls som någon eftergift åt det bilberoende Europa. Att skära ned utsläppen från ett år till ett näraliggande annat med nittio procent verkar svårt.

Fast det hör till saken att koldioxidutsläppen inte bara kommer från bränslet. En bilproducent som använder stål från vätgas får räkna även den minskningen. Det här är kanske Stegras sista chans.

Min framtidsspaning och tillika demokratiska framtidshopp är att européerna alltmer kommer att strunta i Gemenskapen.